A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät.
Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta!
I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. ”Branschens växande behov” stod det. ”9 av 10 får jobb” lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd.
Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord
Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan ”fem års erfarenhet” i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett.
Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt.
Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster.
Hur ska politiker förstå hur beslut påverkar människor när de inte får vara arbetssökande själva?
Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”. Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av.
Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: ”a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”.
Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften.
Systemet är fel
Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar. Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb.
Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb?
Helena Olsson, arbetssökande.
