Nyligen släppte framtidsspanarna United Minds ännu en rapport om hur man beter sig i livet beroende av vilket årtionde man är född. Denna gång handlade det om min egen generation: 80-talisterna. Vi som samlade på hockeykort när vi var små, tittade på Disneyklubben med Eva och Alice och tyckte att krusat hår var fränt.

Rapporten är förstås till nytta för en bred massa. Det är av största vikt att chefer och potentiella arbetsgivare förstår hur vi är funtade. Det är dyrt att felrekrytera och redan i rapportens inledning får de sig ett par varningens ord: "80-talisterna är så uppfyllda av sina möjligheter att de ibland drunknar i utbudet. Ingen behöver längre förbli vid sin läst, i sin stad, i sin klass, eller i sitt land. Tvärtom: ett lyckat 80-talsliv ska innehålla så mycket som möjligt. Därav är det också svårt att erbjuda tillräcklig stimulans för denna generation för att hon ska stanna kvar på en och samma arbetsplats."

Såg ni Dokument inifrånför några veckor sedan? SVT gjorde ett hederligt wallraffande på The Phonehouse, där anställda ungdomar arbetar 12-timmarsdagar och plockar ut en månadslön på drygt 10 000 kronor.

Det gjorde jag. Och det kan jag tala om United Minds, att det var inga kringflackande 80-talister som stannade så länge jobbet var kul, de fick bra lön och schysta förmåner. De stannade trots ständiga hot om uppsägning, terroriserande teamleaders och outhärdliga arbetsförhållanden. För att de så gärna ville bli något, få vara med.

För tro det eller ej, men vi vill faktiskt vara med.

Vi vill ha ett tryggt jobb med en fast inkomst. Vi vill kunna planera längre än till nästa månadslön, pensionsspara, åka på semester och gå till tandläkaren utan att räkna korvörena i plånboken.

Under 2010 låg ungdomsarbetslösheten på över 20 procent. När arbetslöshet inte är ett troligt alternativ utan det mest troliga alternativet så förändras en generation i grunden. Alla tvingas anpassa sig till verkligheten, och det är inte trygghet i en fast anställning. Det är tillfälliga inhopp, säsongsanställningar, och konstruerade vikariat.

Så var kommer myten om 80-talisternas fringflackande liv ifrån? Miljöpartiets Gustav Fridolin har en teori: Som grund för att påstå att unga har svårt att stanna kvar på ett jobb och ofta planerar att byta finns bland annat en undersökning från Jusek som slog fast att två tredjedelar av 80-talisterna planerade att byta jobb inom de närmaste två åren. Det man missat att redovisa i undersökningen var att man aldrig frågat om 80-talisterna ville byta jobb - utan bara om de trodde att det skulle bli så. Och har man ett vikariat eller säsongsanställning som snart går ut är det väl inte konstigt att man planerar att byta jobb? Som man frågar får man svar.

Vi föddes visserligen under århundradets fulaste modeår. Men hur länge ska man straffas för det?