Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
En höstkväll 2011 hände något som skulle förändra Alice Snöfrosts liv. Då såg hon en dokumentär om att vara född i fel kropp och kände direkt att polletten föll ned. Någon hade satt ord på det hon tänkte, att hon – som då hette Tommy och var 23 år – egentligen var kvinna. Och att det fanns hjälp att få.
– Det som fanns inom mig stämde inte med det jag visade utåt och det var frustrerande, jag hade aldrig känt mig riktigt harmonisk. Men transsexualism är inget man lär sig om i skolan, så dokumentären blev en riktig aha-upplevelse för mig.
Det blev en lång natt. Alice satte sig vid datorn i Kalix och läste allt hon kunde komma över om könskorrigeringar och om hur den svenska sjukvården fungerar. Hon visste direkt att hon ville göra en fullständig förändring, bli kvinna fullt ut. Samma kväll skickade hon ett sms till tre av sina närmaste vänner och berättade om sin upptäckt.
– Reaktionen från omgivningen var blandad. De flesta tog det bra, men var chockade eftersom de inte hade anat något. Mamma tyckte att det var en övergående fas och kände att hon hade brustit i uppfostran, men det handlade inte om det.
Nästa steg var att berätta för arbetskamraterna på hamburgerrestaurangen Max i Piteå. Valet stod mellan att berätta för chefen, som i sin tur skulle informera resten av personalgruppen på ett möte, eller att själv berätta när alla var på plats. Alice valde att själv berätta, vilket möttes av en minuts kompakt tystnad, och sedan några frågor: Vad skulle de kalla henne, nu när hon inte ville vara Tommy längre?
– Att namnet blev rätt var viktigt för mig. Jag spelade mycket tv-spel och en dag satt jag och kollade igenom vilka spel som fanns och fastnade för Alice i underlandet. Jag tyckte namnet var fint så jag började kalla mig för det.
Den vanligaste fördomen är att folk tror att min sexuella läggning har förändrats
För Alice startade utredningen om en könskorrigering 2011. Förra året blev hon helt klar, men resan har varit lång och påfrestande. Inte bara fysiskt utan även mentalt. Hormonet östrogen påverkar allt från bröstvävnad, hår och hud till känslor.
– Det mest fascinerande var att jag fick moderskänslor. Om jag ser en mamma med ett barn ute på stan känner jag en tillhörighet som jag aldrig har känt förr. En annan sak var att jag direkt började känna av pms. Dagen efter att jag började ta hormoner gick jag runt och smällde i dörrar och var sur helt utan anledning.
Alice lever inte så annorlunda från vad Tommy gjorde. Hon har samma intressen, samma kläd- och musiksmak. Gillar fortfarande metal och tung electronica. Kanske är hon något tryggare och säkrare i sig själv än vad Tommy någonsin var, men i slutändan är hon samma person. Kanske är skillnaden störst för andra.
Läs mer: Rätten att få vara sig själv
De första åren möttes Alice av en del fördomar, men de nyfikna frågorna har klingat av med tiden. I början kunde folk komma fram och undra om hon var tjej eller kille, och ställa följdfrågan om hon var säker.
– Den vanligaste fördomen är att folk tror att min sexuella läggning har förändrats för att jag har bytt kön. Men det finns ingen given koppling, transsexuella kan vara hetero-, homo- eller bisexuella. En annan vanlig missuppfattning är att transsexuella är detsamma som transvestiter, som vill bära det motsatta könets kläder.
Alla transsexuella väljer inte att operera sig. Men ungefär 40 personer per år ansöker om att få göra ett könsbyte. För Alice fanns det aldrig någon tvekan om att genomgå operationen. Från början fanns bara en stark längtan om att få saken ur världen, men nu när fem års väntan är över känner hon ett lugn.
– Den jobbigaste delen i processen för mig var inte mina egna känslor, för jag visste vad jag ville. Det var snarare att planera hur jag skulle berätta för andra, vad de skulle tycka, om de skulle prata om mig, hur de skulle reagera. Men det kan vara bra att veta att det kommer att komma upp- och nedförsbackar under hela resan. Och att saker blir lättare med tiden.
Utseendemässigt har det förstås hänt en del. Den taggiga pojkfrisyren har bytts mot långt hår. Ögonbrynen har plockats och mascara ligger på ögonfransarna. Men för Alice handlar det inte om kläder eller accessoarer, utan om att få vara sig själv.
– Jag lever som kvinna nu och känner att jag har hittat rätt. Det gör att jag kan fokusera på livet och inte gå omkring och vänta på en förändring.
Alice Snöfrost jobbar fortfarande på hamburgerrestaurangen där hon kom ut för några år sedan. Hur framtiden ter sig har hon svårt att sia om. Hon tar en dag i taget.
– Jag vill plugga vidare, så jag har en plan. Men vad det blir är inte klart än, jag har inte bråttom.
STEG 1: För att påbörja en könsutredning behövs remiss från en psykiatriker. Vid första mötet får du berätta om dig själv, hur du känner och hur länge du har känt så. Det är inte psykiatrikerns uppgift att göra en utredning utan endast att skicka dig vidare till ett utredningsteam.
STEG 2: Med remiss till ett utredningsteam får du träffa en kurator, en psykolog och en psykiatriker. Vid första mötet brukar man gå igenom tidsramar. Teamet gör också en bedömning av om du är tillräckligt psykiskt stabil för att orka gå igenom en utredning. De flesta är i kontakt med teamet i ungefär två år.
STEG 3: Med diagnos, men innan några operationer, får du leva en tid i enlighet med din könsidentitet, ett test för att se om det känns okej. Nu kan du om du vill påbörja hormonbehandling. Det finns också möjlighet att göra bröstförstoring eller ta bort hårväxt. Testet brukar pågå ungefär ett år. Om du efter det känner att du vill ansöka om att ändra ditt juridiska kön och genomgå underlivskirurgi så finns den möjligheten. Många väljer också att fortsätta leva utan att göra en könskorrigering.
STEG 4: Vill du byta juridiskt kön och göra underlivsoperationer skickas en ansökan till Socialstyrelsen som kan bevilja den.
OLIKA BEGREPP
Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.
Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?
Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?
– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.
Är det okej att säga svart?
– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.
Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?
– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?
– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?
När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?
– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.
– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.
Hur gör man det då utan att diskriminera?
– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.
Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?
– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.
Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?
– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.
➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.
➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.
”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.