En höstkväll 2011 hände något som skulle förändra Alice Snöfrosts liv. Då såg hon en dokumentär om att vara född i fel kropp och kände direkt att polletten föll ned. Någon hade satt ord på det hon tänkte, att hon – som då hette Tommy och var 23 år – egentligen var kvinna. Och att det fanns hjälp att få.

– Det som fanns inom mig stämde inte med det jag visade utåt och det var frustrerande, jag hade aldrig känt mig riktigt harmonisk. Men transsexualism är inget man lär sig om i skolan, så dokumentären blev en riktig aha-upplevelse för mig.

Det blev en lång natt. Alice satte sig vid datorn i Kalix och läste allt hon kunde komma över om könskorrigeringar och om hur den svenska sjukvården fungerar. Hon visste direkt att hon ville göra en fullständig förändring, bli kvinna fullt ut. Samma kväll skickade hon ett sms till tre av sina närmaste vänner och berättade om sin upptäckt.

– Reaktionen från omgivningen var blandad. De flesta tog det bra, men var chockade eftersom de inte hade anat något. Mamma tyckte att det var en övergående fas och kände att hon hade brustit i uppfostran, men det handlade inte om det.

Nästa steg var att berätta för arbetskamraterna på hamburgerrestaurangen Max i Piteå. Valet stod mellan att berätta för chefen, som i sin tur skulle informera resten av personalgruppen på ett möte, eller att själv berätta när alla var på plats. Alice valde att själv berätta, vilket möttes av en minuts kompakt tystnad, och sedan några frågor: Vad skulle de kalla henne, nu när hon inte ville vara Tommy längre?

– Att namnet blev rätt var viktigt för mig. Jag spelade mycket tv-spel och en dag satt jag och kollade igenom vilka spel som fanns och fastnade för Alice i underlandet. Jag tyckte namnet var fint så jag började kalla mig för det.

Den vanligaste fördomen är att folk tror att min sexuella läggning har förändrats

För Alice startade utredningen om en könskorrigering 2011. Förra året blev hon helt klar, men resan har varit lång och påfrestande. Inte bara fysiskt utan även mentalt. Hormonet östrogen påverkar allt från bröstvävnad, hår och hud till känslor.

– Det mest fascinerande var att jag fick moderskänslor. Om jag ser en mamma med ett barn ute på stan känner jag en tillhörighet som jag aldrig har känt förr. En annan sak var att jag direkt började känna av pms. Dagen efter att jag började ta hormoner gick jag runt och smällde i dörrar och var sur helt utan anledning.

Alice lever inte så annorlunda från vad Tommy gjorde. Hon har samma intressen, samma kläd- och musiksmak. Gillar fortfarande metal och tung electronica. Kanske är hon något tryggare och säkrare i sig själv än vad Tommy någonsin var, men i slutändan är hon samma person. Kanske är skillnaden störst för andra.

Läs mer: Rätten att få vara sig själv 

De första åren möttes Alice av en del fördomar, men de nyfikna frågorna har klingat av med tiden. I början kunde folk komma fram och undra om hon var tjej eller kille, och ställa följdfrågan om hon var säker.

– Den vanligaste fördomen är att folk tror att min sexuella läggning har förändrats för att jag har bytt kön. Men det finns ingen given koppling, transsexuella kan vara hetero-, homo- eller bisexuella. En annan vanlig missuppfattning är att transsexuella är detsamma som transvestiter, som vill bära det motsatta könets kläder.

Alla transsexuella väljer inte att operera sig. Men ungefär 40 personer per år ansöker om att få göra ett könsbyte. För Alice fanns det aldrig någon tvekan om att genomgå operationen. Från början fanns bara en stark längtan om att få saken ur världen, men nu när fem års väntan är över känner hon ett lugn.

– Den jobbigaste delen i processen för mig var inte mina egna känslor, för jag visste vad jag ville. Det var snarare att planera hur jag skulle berätta för andra, vad de skulle tycka, om de skulle prata om mig, hur de skulle reagera. Men det kan vara bra att veta att det kommer att komma upp- och nedförsbackar under hela resan. Och att saker blir lättare med tiden.

Utseendemässigt har det förstås hänt en del. Den taggiga pojkfrisyren har bytts mot långt hår. Ögonbrynen har plockats och mascara ligger på ögonfransarna. Men för Alice handlar det inte om kläder eller accessoarer, utan om att få vara sig själv.

– Jag lever som kvinna nu och känner att jag har hittat rätt. Det gör att jag kan fokusera på livet och inte gå omkring och vänta på en förändring.

Alice Snöfrost jobbar fortfarande på hamburgerrestaurangen där hon kom ut för några år sedan. Hur framtiden ter sig har hon svårt att sia om. Hon tar en dag i taget.

– Jag vill plugga vidare, så jag har en plan. Men vad det blir är inte klart än, jag har inte bråttom.