Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Kollega skrev i går om kritiken mot spelföretaget King. Via ett formulär till sina anställda frågade King efter bland annat etnicitet och sexuell läggning. Syftet var att förbättra företagets mångfaldsarbete, enligt Martin Bunge-Meyer, PR-ansvarig på King.
Läs mer: King registrerar sexualitet och etnicitet
Men formuläret fick kritik av både anställda och av Unionens biträdande förbundsjurist Pierre Dahlqvist som anser att registret kan strida mot personuppgiftslagen.
Och det går att arbeta med mångfald utan att kartlägga sin personal. Ett företag som gjort just det är Sodexo, som 2013 fick Unionens hbtq-pris.
– Vi har ett ständigt pågående arbete med att förbättra mångfald och inkludering. Det görs bland annat via vårt mångfaldsnätverk där medarbetarna diskuterar eventuella problem och hinder kopplade till mångfald och vad företaget kan göra för att undanröja och lösa dem, säger Eva Kristensson, kommunikationsdirektör på Sodexo.
Hon är övertygad om att människor med olika perspektiv och erfarenheter bidrar till ökad kreativitet, trivsel och lönsamhet.
– I en tid av kompetensbrist har varken Sverige eller företagen råd att stänga ute kunskap och kompetens. Vi har en åldrande befolkning och stora pensionsavgångar. Företag har inte råd att missa eller förlora kompetenta människor på grund av att de inte känner sig inkluderade och trivs.
Sodexo arbetar med mångfald utifrån fem områden: Balans i könsfördelningen, en blandning av generationer, olika etniska ursprung, möjligheter för personer med funktionsnedsättning och respekt för sexuell läggning och könsidentitet. Arbetet har bland annat lett till att företaget på fem år gick från 14 procent kvinnor i ledningsgruppen till jämn könsfördelning.
– Vår erfarenhet är att när man börjar arbeta med någon av mångfaldsdelarna, i vårt fall jämställdhet, ökar medvetenheten vilket ger positiva följdeffekter för mångfaldsarbetet som helhet, säger Eva Kristensson.
Skulle ni kunna tänka er att via en enkät fråga efter er personals etnicitet, sexuella läggning och bakgrund?
– Om vi håller oss till etnicitet och sexuell läggning så är svaret nej. Innan man ställer frågor till personal är det viktigt att fråga sig varför man ställer den och vad det innebär för den som får frågan. Finns det risk att frågan skapar oro eller kliver över gränsen för den personliga integriteten? Man måste vara väldigt tydlig med varför man ställer vissa frågor.
Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.
Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?
Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?
– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.
Är det okej att säga svart?
– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.
Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?
– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?
– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?
När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?
– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.
– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.
Hur gör man det då utan att diskriminera?
– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.
Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?
– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.
Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?
– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.
➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.
➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.
”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.