Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Att det råder delad syn på om gapet ökar eller ej, beror till stor del på att man jämför äpplen med päron. Medan LO tittar på hela arbetsmarknaden, med samtliga branscher och sektorer, väljer Unionen att fokusera på löneutvecklingen inom industrin, eftersom det är där man har ett samarbete mellan arbetare och tjänstemän när man samverkar om normeringen, det så kallade märket. Ett samarbete som bygger på att alla inblandade parter tjänar på det. Och det finns inget stöd för att tjänstemännens löner drar ifrån inom industrin.
– Det går inte att se ett sådant lönegap som LO talar om, säger Niklas Hjert, Unionens förhandlingschef.
I stället menar han att man i vissa fall snarare kan se tendenser på att det, bokstavligt talat, inte lönar sig när tjänstemän gör karriär och får mer avancerade befattningar. Dessutom säger han att det inte är så enkelt att jämföra grupper och löner rakt av. Tjänstemän kan till exempel kommit överens med arbetsgivaren om att skippa övertidsersättning och få högre lön i stället.
Den lönestrukturstatistik som SCB tagit fram åt LO gäller hela arbetsmarknaden och visar nominella löner. Enligt den statistiken ökade löneskillnaden mellan arbetare och tjänstmän från drygt 4 000 kronor till 10 000 kronor mellan 1994 och 2013. (Se grafen nedan). Gapet ökade som mest, med drygt fem procent, mellan 1997/1998 och 2001. Därefter har gapet ökat i betydligt långsammare takt. (Se grafen ovan).
Enligt Medlingsinstitutet har industrin haft en reallöneökning på 44 procent sedan det första Industriavtalet infördes 1997 till och med 2014. Ett bevis på att vår nuvarande modell för lönebildning är välfungerande, enligt Niklas Hjert.
– Det tyngsta argumentet från den fackliga sidan är att det bevisligen ger en väldigt bra reallöneökning till medlemmarna. Både jämfört med perioden innan, under 70- och 80-talen, och jämfört med andra länder.
Men det är inte bara industrisektorn som har tjänat på Industriavtalets normerande roll, utan löntagarna i stort. Enligt Unionens beräkningar har vår offentliga sektor haft den näst bästa reallöneökningen i Västeuropa under 2000-talet. Det är bara Norge som klår Sverige. Niklas Hjert menar att Industriavtalet dessutom har bidragit till bra och stabila förhållanden för företagen. Vilket dels är viktigt för att företagen ska kunna konkurrera med utlandet och dels för att det visar att avtalet gynnar både löntagarna och företagen.
Även Lasse Thörn, chef på LO:s arbetslivsenhet, säger att Industriavtalet och den samstämmighet som facken har kring dess normerande roll troligtvis har varit en bidragande faktor till reallöneökningarna. Även om han inte tror att det enbart beror på det.
Men det finns problem med industrins normerande roll, enligt Lasse Thörn. Flera fackförbund är missnöjda med att det är så svårt att komma till rätta med relativlöneförändringarna efter att märket är satt. Att vissa grupper fortsätter att halka efter lönemässigt jämfört med andra. Han tror att det är orsaken till att en del tjänstemannaförbund väljer att teckna sifferlösa avtal, som riskerar att spräcka modellen. Dessutom finns det fortfarande osakliga löneskillnader mellan branscher, både i arbetarkollektivet och bland tjänstemän.
– I dag ser vi att det drar iväg både vad gäller klass och kön och det blir problem om det fortsätter. Folk accepterar inte det och modellen riskerar att spricka. Det har väl aldrig varit så många grupper som har lokal lönebildning som inför den kommande avtalsrörelsen, säger Lasse Thörn.
– Vi har satt målet om 40 procent för att vi ska kunna hålla ihop en solidarisk lönepolitik.
Niklas Hjert är kritisk till att man ställer upp mål om relationer mellan olika grupper, eftersom det missgynnar den fackliga styrkan. Han tycker att det är bättre att, som parterna inom industrin, samverka och förhandla för att skapa bra villkor för alla. Och även om många riktar kritik mot att märket inte löser problemen med relationerna mellan olika grupper, menar Niklas Hjert att fördelarna med nuvarande lönebildningsmodell ändå överväger nackdelarna.
– Man måste inse att Sverige är ett litet, exportberoende land. Det viktigaste är att se till att vi har ett konkurrenskraftigt näringsliv och företag som kan verka internationellt. Annars faller allt, såväl sysselsättning som löner och hela välfärden. Det är viktigast att ta hand om och det gör Industriavtalet.
Nominell lön – den lön som står på din lönespecifikation.
Reallön – lön uttryckt i mängd varor och tjänster du kan köpa för den, d.v.s. justerat för inflation.
Även om din månadslön (din nominella lön) ligger på 20 000 kronor under en period kan värdet på pengarna (din reallön) minska under samma period. Du kan helt enkelt inte köpa lika mycket för pengarna.
Att leda ett fackförbund kan ge mycket goda inkomster. Tidningen Arbetsvärlden publicerar i dag en lista på vad ordförandena i fackförbunden tjänar. Tidningen har dels tagit reda på vilken lön facktopparna har från sitt förbund, dels hur mycket de har i extrainkomster, exempelvis från styrelseuppdrag.
Högst lön – om man bortser från extrainkomster – har Andreas Miller, ordförande för Ledarna, som tjänar 160 500 kronor i månaden. Lägst lön har Tull-Kusts ordförande Johan Lindgren, med en månadslön på 20 850 kronor. Peter Hellberg, ordförande för Unionen, tjänar 122 877 kronor.
Om man räknar med facktopparnas extrainkomster blir listan en annan. Då toppar Ulrika Boëthius, ordförande för Finansförbundet. Hon tjänar 116 976 kronor, men har en total månadsinkomst på 470 783 kronor. Anledningen är främst att hon tidigare varit anställd på Handelsbanken och fortfarande tar del av bankens vinstdelningsprogram.
Även Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande, har betydande extrainkomster. Hennes lön är 110 540 kronor. Totalt tjänar hon dock 187 933 kronor. Extrapengarna kommer från styrelseuppdrag och rese- och bostadsförmåner, enligt Arbetsvärlden.
Ordförande, förbund, uppgiven och taxerad inkomst.
I snitt ökade chefslönerna med 5,5 procent förra året, vilket är 1,4 procentenheter mer än löneökningarna för arbetsmarknaden i stort.
Samtidigt finns det – precis som tidigare år - betydande skillnader mellan kvinnors och mäns löner. Snittlönen för kvinnliga chefer var 54 400 kronor förra året. Männen tjänade i genomsnitt 61 800 kronor. Kvinnornas löner ökade med 5,24 procent medan männens ökade med 5,68 procent och alltså drog ifrån kvinnorna ytterligare. Det innebär en löneskillnad på 12 procent.
En del av löneskillnaden är oförklarad. Det innebär att den inte förklaras av att kvinnor och män arbetar i olika yrken och branscher, har olika utbildningsnivå, arbetstid eller ålder.
Trots det går det inte att slå fast att löneskillnaden beror på diskriminering, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Anledningen är att statistiken inte kan fånga alla faktorer som påverkar lönen.
Amanda Lundeteg är vd för stiftelsen Allbright som arbetar för jämställdhet och mångfald på ledande positioner. Hon ser flera orsaker till att kvinnor tjänar mindre än män.
– En förklaring är att arbetsmarknaden är könsuppdelad och att kvinnors arbete oftare värderas lägre än mäns. En annan förklaring är att kvinnor tar, och förväntas ta, mer ansvar för hem och familj. I familjer med minst ett barn tjänar mannen mer, trots att kvinnan i 41 procent av fallen har högre utbildning, säger hon.
För fackförbunden finns mycket att göra för att minska löneskillnaderna bland chefer, enligt Amanda Lundeteg.
– De bör förespråka ett flexibelt arbetsliv för att göra det lättare att få ihop arbetsliv och familjeliv. De bör också jobba för bra lönekartläggningar och för jämställd rekrytering. Män rekryteras oftare för sin potential, kvinnor för sin erfarenhet, och det syns i plånboken.
Allbright förespråkar individuell föräldraförsäkring och utbildningar i jämställt föräldraskap.
– Först när vi är jämställda i privatlivet finns förutsättningar för en jämställd arbetsmarknad. Att kvinnor tar störst ansvar för familjen leder till sämre löneutveckling och lägre pensioner. Det kan dessutom få katastrofala följder om ett par går skilda vägar.
Olle Brynja är utredare och jämställdhetsexpert på Unionen. Liksom Amanda Lundeteg ser han den segregerade arbetsmarknaden som en delförklaring till löneskillnaden mellan kvinnor och män.
– Vi vet också att kvinnor oftare är chefer i första linjen, medan männen oftare är chefer i toppen där lönerna är högre.
Även Olle Brynja lyfter det ojämställda föräldraskapet, liksom föreställningar om kvinnliga och manliga egenskaper, som förklaringar till löneskillnaden.
– Men det är anmärkningsvärt att det fortfarande finns ett oförklarat glapp mellan kvinnors och mäns löner. Av de företag som gör lönekartläggningar upptäcker 40 procent osakliga löneskillnader, säger han.
För att komma till rätta med löneskillnaderna behövs arbete på flera fronter, enligt Olle Brynja. Förutom lönekartläggningar kan det till exempel handla om utbildnings- och opinionsinsatser.
– Unionen arbetar för ett mer jämställt arbetsliv och för att utbilda arbetsgivare i hur man skapar föräldravänliga arbetsplatser. Men det finns förstås könsnormer som genomsyrar hela samhället och som är svårare för oss som fackförbund att göra något åt.
Olle Brynja tror att karriärsnormer många gånger påverkar chefer starkare än anställda som inte är chefer.
– Jag är övertygad om att det till exempel fortfarande finns föreställningar om att chefer inte ska vabba eller jobba deltid, säger han.
Unionen förespråkar en tredelad föräldraförsäkring där en tredjedel är vikt åt vardera föräldern och en tredjedel kan användas fritt. På så vis kan männens uttag av föräldradagar öka.
– I dag tar kvinnor ut 70 procent av föräldradagarna. Det påverkar deras chefskarriärer. I dag ligger kvinnor och män relativt lika lönemässigt fram tills de får sitt första barn. Då drar männen ifrån.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män var i princip oförändrad jämfört med året innan, men den långsiktiga trenden är att den minskar. Amanda Lundeteg tror att EU:s kommande lönetransparensdirektiv kommer att minska skillnaden ytterligare.
– Företagen blir tvingade att ange lön i annonser och redovisa hur lönespannet ser ut bland anställda. Först när alla fakta är på bordet vet vi var skevheten uppstår. Det blir en del jobb för bolagen, men på sikt tror jag att det kommer att leda till mer jämställda löner, säger hon.
It & telekom: 71 000
Media & Kommunikation: 64 900
Konsult & finans: 63 700
Farmaci & hälsa: 63 200
Energi & miljö: 61 000
Industri & teknik: 60 100
Handel: 57 600
Bygg & fastighet: 57 400
Transport & logistik: 53 700
Organisationer & föreningar: 50 500
Service & tjänster: 47 900
Källa: Unionens lönestatistik
Stockholm: 65 700
Göteborg: 61 400
Sydväst: 59 000
Östra Sörmland/Gotland: 56 000
Bergslagen: 55 700
Uppland: 55 200
Småland: 54 600
SjuHall: 54 200
Mälardalen: 54 200
Öst: 53 900
Värmland: 53 000
Gävleborg: 52 500
Sydost: 52 400
Skaraborg/Väst: 52 400
Västerbotten: 51 900
Dalarna: 51 000
Mellannorrland: 50 800
Norrbotten: 49 600
20–24 år 37 600 kr
25–29 år 43 200 kr
30–34 år 50 400 kr
35–39 år 56 000 kr
40–44 år 60 100 kr
45–49 år 62 600 kr
50–54 år 63 200 kr
55–59 år 61 600 kr
60–67 år 59 400 kr