Hoppa till huvudinnehåll
Ledarskap

Här finns inga chefer

Qamcom avskaffade alla chefer för att motivera medarbetarna och få en mer flexibel organisation. Man väntar dock fortfarande på att en viktig sak ska hända.
Publicerad
Tre män sitter runt ett bord på Qamcoms kontor.
150 anställda - och inga chefer. Vignesh Balu, Marcel Nogueira d'Eurydice och David Johansson på Qamcoms kontor i Göteborg. FOTO: Qamcom

Techbolaget Qamcom med bas i Göteborg har 150 anställda på sex orter – och noll chefspositioner. Den sista, som var vd-posten, avskaffades för sex år sedan.

– Jag upplever att många blir mer engagerade i arbetet, säger Johan Lassing som var med och grundade Qamcom 2001.

Hanterar förändringar bättre

Fler av grundarna hade dåliga erfarenheter av hierarkiska organisationer vilket gjorde att Qamcom – förutom vd-posten – till en början var ”helt anarkistiskt”, enligt Johan Lassing.

När antalet anställda gick över 60 krävdes dock en tydligare struktur. Då tog man inspiration från så kallade Teal-organisationer, ett system för självorganisering. Nu är medarbetarna med och tar fram förslag, skriver ramverk för bland annat lönesättning och bildar arbetsgrupper som sedan tar alla beslut, bland annat vilka medarbetare som ska leda olika projekt.

– Vi har några ansvarsområden som säkerhet och arbetsmiljö, i övrigt finns det få fasta roller. Syftet med det är att den som är mest lämpad för en viss uppgift ska kunna kliva fram och ta ledning för den.

Det innebär att det ständigt pågår små justeringar i företaget. Något som kan låta kaosartat, men som enligt Johan Lassing framför allt gör bolaget bättre på att hantera förändringar. Han anser att vanliga organisationer kan bli ”tröga”.

– Fasta chefspositioner kan trycka undan den rörlighet som är nödvändig i företag, konstaterar han.

Passar inte alla företag

Det finns en aspekt som grundarna är aningen besvikna över. Med noll fasta chefer hoppades de på att fler ”naturliga ledare” skulle ta chansen att kliva fram.

– Tanken var att de skulle ha lättare att hitta sina naturliga roller än i en traditionell organisation. Men så har det inte blivit fullt ut ännu.

Johan Lassing tycker att det chefslösa har varit en bra lösning för just Qamcom, men tror inte att modellen passar alla företag. Samtidigt vill han vända sig emot vanliga missuppfattningar, som att syftet skulle vara att få ta det lugnt på jobbet eller att alla måste vara överens.

– Vem som helst kan inte få en viss roll och det är inte konsensus vi är ute efter. Vi vill ju vara bäst på det vi gör så det är absolut inte något slags medelväg vi söker, säger han.

Text: John Palm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledarskap

”I klacken är vi alla lika”

Han har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Daniel Liljegren älskar gemenskapen i klacken – trots att matchen mest ger honom ångest.
Carolina Högling Publicerad 5 september 2025, kl 06:01
Daniel Liljegren har varit chef i 20 år och djurgårdare hela livet. Läs om hans passion för klacken, gemenskapen och fotbollsångesten.
Daniel Liljegren går på alla matcher tillsammans med sin fru Sofi och står i klacken på både fotboll och hockey. Foto: Carolina Byrmo

Varifrån kommer djurgårdsintresset?

– Min pappa är inbiten AIK:are och jag tror att det kommer därifrån: eftersom han höll på AIK kunde inte jag göra det. När jag väl hade börjat kolla på Djurgården gick det inte att byta.

Varför står du i klacken?

– Det är där man står. Sport tittar man på stående. Man sjunger och bidrar. Att sitta ned är inte jättekul.

För den som inte är så fotbollsintresserad – vad är grejen?

– Det är bara en livslång kärlek – i med- och motgång. Spelare och tränare byts ut, men kärleken till klubben består. Jag kan inte förklara det. Det är Djurgården som är själen.

Daniel Liljegren
Foto: Carolina Byrmo

Är det alltid roligt att kolla på Djurgården?

– Att kolla på fotboll är nästan aldrig roligt. Det är väldigt ångestladdat. Det är först när vi leder med 5–0 och det är tio minuter kvar, då är det roligt. Annars är det mest jobbigt. Hur ska det gå? Varför är vi så dåliga? Varför är vi så bra? Kommer det vända snart? Man lider sig igenom det.

Vad är det som får dig att fortsätta gå på matcher när det är så ångestladdat?

– Det är viktigt på riktigt hur det går för det här fotbollslaget, så man behöver fortsätta titta. Det är kanske lite av ett självskadebeteende. Det är också ett sätt att stänga av sådant som man går och grubblar på: arbete, problem med familj och omvärlden. Klacken är en plats där alla är lika, ingen är mer viktig än någon annan. Det finns inga chefer eller medarbetare på en läktare, alla är bara där och bidrar med sitt.

Har ditt supporterskap påverkat dig som chef?

– Både ja och nej. Det finns en oerhörd rivalitet mellan Stockholmsklubbarna. Samtidigt ska vår arbetsplats vara inkluderande och trygg och jag som chef kan inte håna mina medarbetares lag på samma sätt som jag tillåter dem att håna mitt. Den biten får jag tona ned ganska mycket.

– Mitt chefskap påverkar mig när jag är på läktaren. Som chef handlar det mycket om att sätta standarden och föregå med gott exempel. Jag är bland de äldre på läktaren och då får man ibland förklara för folk att vissa beteenden och uttryck inte är okej. I och med att jag har varit chef i många år är det en naturlig del av mig.

Hade du kunnat anställa en AIK:are?

– Absolut. Det är 100 procent meritbaserat. Men jag brukar fråga slutkandidaterna vilket lag de håller på. Bara för att det är lite roligt. 

Daniel Liljegren

Gör: Affärschef för underhåll på Strukton Rail, en järnvägsentreprenör som bygger och underhåller spårsystem.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru, två barn och hund.

Bästa djurgårdsminne: Apoel (cypriotisk fotbollsklubb) hemma 2022. Helt fantastisk match. Stämningen var elektrisk på hela arenan. Det var fullsatt och alla stod upp.