Chefen visste precis hur han skulle bryta igenom Camilla Kuylenstiernas pansar. Hon hade gjort en lysande karriär på Swedish Match och var nu varumärkeschef. Det fanns ingen gräns för vad hon klarade av. Hon jobbade stenhårt, försökte vara bättre förberedd än alla andra och älskade att lösa de uppgifter hon fick av sina chefer.

”Du är en av mina viktigaste medarbetare och du driver avdelningen framåt. Du är rolig, smart och duktig. Därför vill jag be om din hjälp med en sak”, sa han.

Det bästa Camilla Kuylenstierna visste var att kunna hjälpa till med riktigt svåra utmaningar. Hennes liv hade de senaste åren handlat om två saker: att överprestera på jobbet och att underprestera privat. Ett tilltagande drickande hade börjat ta överhanden över hennes liv, men jobbet skötte hon fortfarande fläckfritt. Skrivbordet på kontoret var pedantiskt städat, inombords var det kaos.

Hon tittade upp på honom. Förväntansfull.

”Det är en sak jag inte riktigt förstår – varför dricker du så mycket alkohol?”

– Jag vet att jag letade inombords efter något att bli arg över, något jag kunde slå ner på i det han sa. Men jag lyckades inte. Och även om jag inte slutade dricka förrän några år senare blev det där samtalet en livboj som höll mig flytande. Någon tyckte att jag var värdefull, säger Camilla Kuylenstierna.

För det gick ett antal år till innan hon på allvar tog tag i de personliga problemen som var kopplade till drickandet. Camilla växte upp i en familj med grava alkoholproblem, som senare ledde till moderns och faderns död. Hon har varit fosterhemsplacerad och sedan tidiga barnsben fått klara sig helt själv. Hennes livlina som barn var att vara duktig, för att på så vis försöka få uppskattning och kärlek från vuxna i sin närhet.

Det som den tidigare chefen gjorde bra - förutom att konfrontera Camilla - var att rapportera om samtalet och problemen till HR-direktören på företaget. På så vis fördes kunskapen vidare till nästa chef, när han själv blev placerad i USA. Den nya chefen gjorde också rätt när hon och HR-direktören bad om ett samtal efter för mycket konferensfestande.

Men Camilla förstod vad som väntade och hade strategin klar. När hon märkte att cheferna var nervösa visste hon att hon hade dem i sin hand. Hon duperade dem genom att lägga korten på bordet, bekräfta deras misstankar och säga det de ville höra. Hon tackade dem för att de var så fantastiska och för att de hjälpte henne att ta tag i sitt alkoholberoende.

Detsamma gjorde hon med utredaren på Alna – som hjälper företag och organisationer att förebygga skadligt bruk i arbetslivet (läs mer om Alna nedan) – som var imponerad över hur snabbt hon släppte sitt alkoholberoende. Och på uppföljningssamtalen hos en terapeut, som bara skulle bekräfta att hon var återställd, var hon bakfull. Men genom att ha med sig varsin caffè latte, en till sig och en till terapeuten, dolde hon effektivt doften.

– Det tillhör sjukdomen att man blir extremt manipulativ. De mest fantastiska historier och bortförklaringar dyker upp. Det möts jag själv av i dag när jag arbetar som interventionist, som är ett slags mjuk konfrontationsteknik vid missbruk. Skillnaden är att jag nu har lätt att genomskåda den typen av lögner.

Inget av de här två ingripandena från chefer fick Camilla att sluta dricka. Men de påverkade henne. Och kanske var det därför hon några år senare gjorde upp med sina problem.

– Jag var hemma i min lägenhet på Östermalm, tog en tupplur på soffan efter att ha druckit dagen innan. Det kom som en blixt från klar himmel. Jag kände att jag inte orkade med det här längre. Jag var konstant rädd över att göra bort mig eller bli ertappad så att jag skulle förlora jobbet och mitt liv.

– Det var också en fråga om att faktiskt vilja leva i stället för att bara överleva. Jag gick till ett 12-stegsmöte dagen efter. Det var i augusti 2005, säger hon och letar efter något trä att ta i.

En sak som hade satt igång processen inom henne var förlusten av flera nära vänner i tsunamikatastrofen tidigare samma år. En naturkatastrof hade slagit sönder hennes vänners familjer – samtidigt som hon själv gjorde allt hon kunde för att förstöra sitt eget liv. Det var något i den motsägelsen som hon inte kunde blunda för.

Camillas problem hade varit märkbara på jobbet, men hon hade alltid satt en ära i att aldrig missköta sig. Tvärtom hade hon alltid gett allt för att åtminstone få uppskattning för något hon gjorde. Trots alkoholberoendet kunde hon stanna på Swedish Match.

När hon blev nykter 2005 förändrades hennes beteende märkbart.

– Tidigare hade jag varit ”extra allt” på jobbet. Jag jobbade 150 procent, var alltid ”glad” och rolig. På festerna var jag kvar längst och så vidare. Nu blev jag en trevligare människa som både accepterade mig själv och andra. Nu räckte det att jobba 100 procent.

– Jag blev nog mer normal som ledare också. Jag hade varit överstrukturerad och en sådan som gjorde färdigt allt jobb som jag upplevde att medarbetarna inte hade gjort perfekt. Och det är ju inte hållbart.

Efter en tid blev hon uppringd av sin tidigare chef, samma person som först konfronterade henne: ”Camilla 1.0 var bra. Camilla 2.0 är fantastisk. Du måste komma över och jobba för mig i USA.”

Så gick det till när hon klättrade inom Swedish Match och så småningom blev internationell marknadschef. Tiden i USA blev också en tid att göra upp med sig själv och syna gamla livslögner. Offerkoftan hängdes undan och Camilla tog beslutet att hennes nyktra liv skulle bli fantastiskt.

– Nu, elva år senare, kan jag se vilken nytta mina erfarenheter ändå ger mig. I allt jag gör. Jag har vänt på många stenar hos mig själv och blivit väldigt duktig på att upptäcka mina egna försök att smita undan, det jag kallar för ”self management”. Den egenskapen använder jag i jobbet.

Camilla lämnade Swedish Match 2009 och driver i dag två företag. Dels en verksamhet där hon genomför kärleksfulla interventioner enligt Arise-metoden, som hon också lanserade i Sverige. Tillsammans med familjemedlemmar och nätverk hjälper hon personer med beroendesjukdomar att bli friska.

Hon har också grundat The Futopia Group tillsammans med kompanjonen Kenth Persson. De arbetar med förändringsprocesser inom medelstora bolag och större koncerner, så kallat ”change management”.

– Folk har ibland svårt att få ihop mina två yrkesområden. Men jag ser bara likheterna. Det handlar i båda fallen om identifiera bakomliggande och dolda orsaker som står i vägen för förändring. Och att hitta konkreta vägar till förändring.

Hon ger ett exempel på ett uppdrag som Futopia har jobbat med. Kunden, en stor koncern, ville ha hjälp med den interna beslutsprocessen som inte var tillräckligt effektiv. Efter en genomlysning kunde de se att företaget var hierarkiskt uppbyggt – ansvar delegerades nedåt till personer som saknade mandat för att fatta beslut. Orsaken var alltså inte att personalen var ineffektiv, snarare att företagsledningen stod i vägen för att chefer längre ner i organisationen skulle kunna sköta sina ansvarsområden på ett effektivt sätt.

– Vi är ofta för symptomfixerade tycker jag. Det går sällan att åtgärda problemet utan att hitta roten till det ”onda”. För mig hade livet inte blivit bättre av att bara sluta dricka. Jag behövde gå till botten med det som låg bakom mitt drickande.

– Innan man löser problemet behövs helikopterperspektivet. Den verkliga utmaningen är ofta en annan än det uttalade problemet.

Camillas egna erfarenheter har förändrat hennes syn på rekrytering. När hon knyter nya personer till sitt företag låter hon sig inte förledas av ytan. Det är kärnan i människan som betyder något.

– I USA värdesätter man ofta personer som gått igenom en livskris högre än de som inte gjort det vid en rekrytering. Någon som gått igenom en konkurs har erfarenhet av hur man inte ska göra. Här i Sverige är det inte så. Det tycker jag är synd.

Per Cornell