Att Sverige skulle lyckas omförhandla direktivet är osannolikt, enligt Jaan Paju, professor i straffrätt och docent i europarätt vid Stockholms universitet.

–  Det tror jag inte, givet att 24 av 27 medlemsstater röstade för direktivet. Det är väldigt märkligt att man fem över tolv, två år efter att direktivet lotsats i hamn, kommer dragandes med att man nu har haft samråd med arbetsmarknadens parter. 

– Det här är en tydlig obstruktion från svensk sida, säger han.

Sverige säger att man har med sig andra länder i kravet på omförhandling. Stämmer det?

– Sverige blev nedröstat 2023 tillsammans med Ungern och Bulgarien. Även om Sverige nu skulle lyckas få med sig några andra länder spelar det ingen roll eftersom direktivet redan är bestämt. Vidare måste man få med sig ett stort antal länder, inte bara några enstaka för att det skulle bli aktuellt med att riva upp direktivet. Så verkar det inte vara.

Sverige kan tvingas att betala böter

Om ett EU-land inte inför ett beslutat direktiv kan kommissionen ta landet till EU-domstolen. Den risken är stor, enligt Jaan Paju.

– Sverige kan såklart be om en omförhandling, men med tanke på kommissionens arbetsbörda är det en process som kan dra ut på tiden i fem, sex år. 

– Givet att de andra EU-länderna snart inför direktivet kommer kommissionen knappast att prioritera att ta ett omtag med direktivet. Under tiden kommer Sverige inte ha införlivat direktivet och därmed finns en risk att kommissionen kommer att driva ett överträdelseärende mot Sverige, säger han.

Senast det hände var 2023. Då fick Sverige betala 100 miljoner kronor i böter för att inte ha infört vapendirektivet i tid.

Hur stor är risken att Sverige kommer att tvingas betala böter?

– Stor. Men den största kostnaden är politisk. Sverige kommer att få svårare i framtida förhandlingar med EU på arbetsrättens område. Det blir svårare att få övriga länder att lita på Sverige och det blir svårare för Sverige att påverka kommande direktiv.

Ministern backade efter kritik

Turerna kring lönetransparensdirektivet (se ruta) har varit många. I januari presenterade regeringen sitt förslag på hur direktivet skulle införas i Sverige. I en intervju med Kollega sa jämställdhetsminister Nina Larsson (L) att hon var övertygad om att de nya reglerna skulle leda till mer jämställda löner. 

I intervjun tydde inget på att ministern var tveksam till regeringens förslag. Tvärtom. På frågan ”När tror du att förslaget får effekt?” blev svaret:

– Inom ett par år bör vi kunna se skillnad.

Tanken var att den nya lagen skulle börja gälla den 1 juli. Men efter kraftig kritik från arbetsgivarhåll om att tidsplanen var för snäv bestämde sig regeringen för att vänta med införandet. Nytt datum blev då 1 januari 2027.

Men den 26 mars, bara några dagar innan riksdagen skulle rösta om propositionen, ändrade sig regeringen igen. 

Enligt det nya beskedet vill Sverige nu förhandla om direktivet för att förenkla reglerna. Först därefter kan det bli aktuellt att införa det: ”Regeringen bedömer att utformningen av EU:s lönetransparensdirektiv är allt för administrativt betungande och därför riskerar att minska jämställdhetsvinsterna”, lät beskedet.

Ministern: ”Reglerna är inte för krångliga” – ändrade sig senare

När Kollega intervjuade Nina Larsson i januari ställde vi frågan om ökad regelbörda. Då höll hon inte med kritikerna om att den administrativa bördan blir för tung.

– Inte alls. Förslaget bygger på det arbete som redan sker på arbetsplatserna. Vi har haft lönekartläggningar sedan 1994, sa hon.

EU-länder är tvungna att införa de direktiv som beslutats av unionen. Lönetransparensdirektivet ska vara infört senast den 7 juni i år.

Regeringen: ”Direktivet är mer betungande än väntat”

Kollega har upprepade gånger bett om en intervju med jämställdhetsminister Nina Larsson. Hennes pressekreterare svarar att det är svårt att hitta en tid eftersom det är påsktider. Ministern lämnar en skriftlig kommentar:

”Under implementeringsarbetet har det (…) blivit tydligt att problemen är större än väntat. Kritiken från både näringsliv och andra aktörer har varit omfattande, och flera delar av regelverket riskerar att skapa en oproportionerligt stor administrativ börda.

Regeringen har försökt begränsa dessa effekter inom ramen för det nationella genomförandet, men det står nu klart att det underliggande direktivet i sig är för betungande. Därför kommer vi nu att arbeta för att skjuta upp ikraftträdandet och samtidigt driva på för en riktad omförhandling på EU-nivå i regelförenklande syfte.”