Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

"Bland ingenjörer i min ålder finns massa klimatförnekare"

Redan i början av 1990-talet hade civilingenjören Per Ribbing ett stort miljöintresse. Han var bland annat med när Ingenjörer för miljön drog igång sin verksamhet. Men den riktiga ögonöppnaren kom först i samband med en jorden runt-resa några år senare.
Niklas Hallstedt Publicerad
Privat
Civilingenjören och teknologie licentiaten Per Ribbing under en av sina resor. Sedan 2011 väljer han tåg och cykel framför flyget. Privat

Som ung civilingenjör fick Per Ribbing se hur urinvånarna i Ecuador behandlades av de multinationella oljebolagen och hur striden om oljan ledde till en gränskonflikt med 25 döda som följd. I en radiopodd har han berättat hur han insåg att de hade dött ”på grund av att jag ska kunna köra bil i Stockholm. Där och då bestämde jag mig för att köpa en elbil”.

– Det var då jag fick upp ögonen för vårt oljeberoende. Jag gick från att vara en teknikglad och obekymrad ingenjör till att plötsligt inse att vi har enorma utmaningar på grund av vår beroendesjukdom: oljeholism.

Miljöengagemanget styrde också hans fortsatta yrkesbana. Efter att först ha arbetat på en stor teknikkonsultfirma blev han energihandläggare på Naturskyddsföreningen. Samtidigt, i januari 1997, köpte han sin första elbil. Den hade blybatterier som räckte åtta mil - om man hade medvind och nedförsbacke.

– Elbil var ju väldigt udda på den tiden. Då var den bara för den mest extreme miljövännen. I dag anses man nästan lite korkad om man inte köper elbil.

Tiderna har förändrats. Per Ribbing är numera också teknologie licentiat i teknisk fysik, fokuserad på förnybar el och klimatledarskap.

Nu är det väl väldigt mycket medvind för miljön?
– Nja, vi har ett gigantiskt problem: vi hanterar inte klimatkrisen som den kris det är. Gör vi det så finns det lösningar, vi kommer att få väldigt många positiva saker genom att ställa om till ett hållbart samhälle.

Är ni ingenjörer i allmänhet krismedvetna?
– Det är en generationsfråga. Är du en yngre ingenjör fattar du det här. Men bland ingenjörer i min ålder, 55 plus och äldre, finns massor av klimatförnekare. Det är bedrövligt, de borde vara klimatkämpar så det bara visslar om det. Dessutom behövs deras insatser. Gubbarna är ju inte korkade, men det är en fråga om skuld. Erkänner man att det finns en klimatkris erkänner man sitt eget ansvar. De har ju varit med och blundat.

Och vi andra, tar vi vårt ansvar?
– Det är lätt att säga att man är för miljön. Det tycker alla är jättebra, men sedan bokar de ändå en resa till Mallorca eller tar bilen till jobbet. Påpekar jag detta blir jag ”the bad guy”.

Hur lever du själv?
– Jag lever väldigt miljörätt, det sticker i ögonen på en del. Jag har inte ens elbil nu, jag har en hopfällbar cykel som jag tar med på tåget. Jag slutade flyga 2011. När jag föreläser på klimatkonferenser runt om i Europa tar jag tåget och cyklar. En gång skulle jag föreläsa i Japan, då tog jag transsibiriska. Och så bor jag i en bostadsrättsförening som ska sätta upp solceller nu.

Hur kommer våra liv se ut om tio år?
– Om moder jord slår bakut då blir det hundratals miljoner klimatflyktingar, krig och konflikter och ett rent helvete på jorden. Men om allt går bra har vi några år på oss att sluta med fossila bränslen. Det kan gå, men vi måste sluta knarka olja.

I dag forskar Per Ribbing om förnybar el. Enligt honom går det att skilja på el producerad på olika vis, exempelvis kolkraftsel och vindkraftsel. Därmed skulle konsumenterna faktiskt sitta på makten för att få till en omställning från fossil energi. Den åsikten delas dock inte av alla kollegor.

– Ursprungsmärkt el blandas inte. Det nya paradigmet innebär ju att massor av ingenjörer har gått och sagt fel under 20 års tid, därför har det gått personlig prestige i saken.

Läs mer: "Snedrekryteringen av ingenjörer går att påverka"

Läs mer: Ingenjörer som hjälper barn att få tillgång till vatten

Ingenjörer för miljön

Ingenjörer för miljön bildades 1992. Organisationen, som bland annat samarbetar med Naturskyddsföreningen, ordnar bland annat föreläsningar och studieresor.

Läs mer om IfM

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Maria gick från VD till undersköterska

Efter 15 år som vd på Prevent bytte Maria Schönefeld styrelserum mot demensboende. Nu trotsar hon pensionsnormen och visar att karriären inte behöver ta slut vid 65.
Publicerad 10 oktober 2025, kl 06:00
Efter 15 år som vd på Prevent bytte Maria Schönefeld styrelserum mot demensboende. Nu trotsar hon pensionsnormen och visar att karriären inte behöver ta slut vid 65.
I stället för pension – ny karriär. Maria Schönefeld fick en nytändning av jobbet på demensboendet. Foto: Åke Ericson.

När insåg du att du ville byta bana helt?

– Jag hade varit vd väldigt länge och kände att jag var på väg in i en mer förvaltande fas av livet. När pensionen närmade sig tänkte jag bara: Jag vill inte sitta hemma och känna att jag inte gör någon nytta. Jag har mycket kvar att ge. När jag såg att undersköterska skulle bli en skyddad titel tänkte jag att det kunde vara något för mig. Något nytt, där jag fick möjligheten att jobba deltid och samtidigt göra skillnad.

Du valde omsorgsyrket i stället för konsultuppdrag. Varför just vården?

– För att det är hands on, mycket mer praktiskt och dessutom flexibelt.

Hur reagerade din omgivning?

– En del tyckte inte att jag var klok, haha. Första reaktionen från barnen var också lite tveksam – de hade nog sett fram emot mer hjälp med barnbarnen. Flera i min omgivning har själva börjat fundera på om de kanske skulle göra något helt annat i nästa fas i livet. Pensionsåldern är ju mer flytande i dag – ska man verkligen göra samma sak tills man måste sluta eller kanske testa något man brinner för och få lite nytändning på köpet?

Vad var svårast med att sätta sig i skolbänken igen?

– Det var nog själva formen: att läsa på distans och bara plugga teori ur böcker. Jag hade gärna sett mer praktik direkt. Det tar lite längre tid att lära sig när man blir äldre.

Från ledningsgrupp till omvårdnad – vad har varit den största omställningen?

– Det är väldigt trevligt att man hela tiden möter människor, både boende och kollegor. Vi är ett stort team med folk från många olika länder och kulturer, och vi lär oss otroligt mycket av varandra. Man får direkt återkoppling, och när passet är slut är jobbet verkligen klart. Det är en ny sorts frihet.

Hur har ditt val påverkat dig ekonomiskt?

– Lönerna är relativt sett skamligt låga i ett yrke som är så betydelsefullt och värdefullt för välfärden. Jag känner mig privilegierad att kunna jobba samtidigt som jag tar ut pension, annars hade det varit tufft och påverkat min levnadsnivå negativt.

Hur kommer det sig att du inte vill gå i pension?

– Att bara gå hemma har inget större värde för mig. Och jag vill känna mig behövd. Så länge det känns roligt, och både kropp och knopp håller, så fortsätter jag. Jag har haft turen att inte slita ut mig tidigare i livet. Det gör skillnad nu.

Text: Henrik Lenngren.

MARIA SCHÖNEFELD

GÖR: Timanställd undersköterska på en avdelning med demensboende på Villa Täby Park i Täby.

ÅLDER: 65.

BOR: I Täby kommun utanför Stockholm.

KARRIÄR: Chefsroller på Handelsanställdas förbund, Arbetsmiljöverket och Prevent. Anställd som undersköterska i mars.