Hoppa till huvudinnehåll
Karriär

"Bland ingenjörer i min ålder finns massa klimatförnekare"

Redan i början av 1990-talet hade civilingenjören Per Ribbing ett stort miljöintresse. Han var bland annat med när Ingenjörer för miljön drog igång sin verksamhet. Men den riktiga ögonöppnaren kom först i samband med en jorden runt-resa några år senare.
Niklas Hallstedt Publicerad
Privat
Civilingenjören och teknologie licentiaten Per Ribbing under en av sina resor. Sedan 2011 väljer han tåg och cykel framför flyget. Privat

Som ung civilingenjör fick Per Ribbing se hur urinvånarna i Ecuador behandlades av de multinationella oljebolagen och hur striden om oljan ledde till en gränskonflikt med 25 döda som följd. I en radiopodd har han berättat hur han insåg att de hade dött ”på grund av att jag ska kunna köra bil i Stockholm. Där och då bestämde jag mig för att köpa en elbil”.

– Det var då jag fick upp ögonen för vårt oljeberoende. Jag gick från att vara en teknikglad och obekymrad ingenjör till att plötsligt inse att vi har enorma utmaningar på grund av vår beroendesjukdom: oljeholism.

Miljöengagemanget styrde också hans fortsatta yrkesbana. Efter att först ha arbetat på en stor teknikkonsultfirma blev han energihandläggare på Naturskyddsföreningen. Samtidigt, i januari 1997, köpte han sin första elbil. Den hade blybatterier som räckte åtta mil - om man hade medvind och nedförsbacke.

– Elbil var ju väldigt udda på den tiden. Då var den bara för den mest extreme miljövännen. I dag anses man nästan lite korkad om man inte köper elbil.

Tiderna har förändrats. Per Ribbing är numera också teknologie licentiat i teknisk fysik, fokuserad på förnybar el och klimatledarskap.

Nu är det väl väldigt mycket medvind för miljön?
– Nja, vi har ett gigantiskt problem: vi hanterar inte klimatkrisen som den kris det är. Gör vi det så finns det lösningar, vi kommer att få väldigt många positiva saker genom att ställa om till ett hållbart samhälle.

Är ni ingenjörer i allmänhet krismedvetna?
– Det är en generationsfråga. Är du en yngre ingenjör fattar du det här. Men bland ingenjörer i min ålder, 55 plus och äldre, finns massor av klimatförnekare. Det är bedrövligt, de borde vara klimatkämpar så det bara visslar om det. Dessutom behövs deras insatser. Gubbarna är ju inte korkade, men det är en fråga om skuld. Erkänner man att det finns en klimatkris erkänner man sitt eget ansvar. De har ju varit med och blundat.

Och vi andra, tar vi vårt ansvar?
– Det är lätt att säga att man är för miljön. Det tycker alla är jättebra, men sedan bokar de ändå en resa till Mallorca eller tar bilen till jobbet. Påpekar jag detta blir jag ”the bad guy”.

Hur lever du själv?
– Jag lever väldigt miljörätt, det sticker i ögonen på en del. Jag har inte ens elbil nu, jag har en hopfällbar cykel som jag tar med på tåget. Jag slutade flyga 2011. När jag föreläser på klimatkonferenser runt om i Europa tar jag tåget och cyklar. En gång skulle jag föreläsa i Japan, då tog jag transsibiriska. Och så bor jag i en bostadsrättsförening som ska sätta upp solceller nu.

Hur kommer våra liv se ut om tio år?
– Om moder jord slår bakut då blir det hundratals miljoner klimatflyktingar, krig och konflikter och ett rent helvete på jorden. Men om allt går bra har vi några år på oss att sluta med fossila bränslen. Det kan gå, men vi måste sluta knarka olja.

I dag forskar Per Ribbing om förnybar el. Enligt honom går det att skilja på el producerad på olika vis, exempelvis kolkraftsel och vindkraftsel. Därmed skulle konsumenterna faktiskt sitta på makten för att få till en omställning från fossil energi. Den åsikten delas dock inte av alla kollegor.

– Ursprungsmärkt el blandas inte. Det nya paradigmet innebär ju att massor av ingenjörer har gått och sagt fel under 20 års tid, därför har det gått personlig prestige i saken.

Läs mer: "Snedrekryteringen av ingenjörer går att påverka"

Läs mer: Ingenjörer som hjälper barn att få tillgång till vatten

Ingenjörer för miljön

Ingenjörer för miljön bildades 1992. Organisationen, som bland annat samarbetar med Naturskyddsföreningen, ordnar bland annat föreläsningar och studieresor.

Läs mer om IfM

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Karriär

Hemmasittare blev elektroingenjör – Mamman: ”Jag grät av stolthet”

AnnSophie Forsells son var hemmasittare i fyra år och gick ut grundskolan med ett enda betyg. I dag är han utbildad elektroingenjör. Hon vet att det finns hopp om ett arbetsliv - både för dem som halkat efter och föräldrar som behöver avstå jobb.
Lina Björk Publicerad 9 november 2026, kl 06:00
Ann-Sophie Forsell
Ann-Sophie Forsell vet hur det är att ha ett barn som vägrar gå till skolan. Men numera vet hon också att arbetslivet inte är kört för det. Foto: Lina Björk

Hemmasittare – när barnets skolfrånvaro påverkar hela arbetslivet

När ett barn inte längre klarar att gå till skolan förändras ofta också föräldrarnas arbetsliv. Hur kombinerar man jobbet med ett barn som behöver vara hemma? Vilken rätt har man till vab, ledighet eller kortare arbetstid? Och vad händer när förståelsen på jobbet brister?


Du hittar artiklarna här

Sam gick ut nian med ett enda betyg, i engelska. Men för några veckor sedan tog han emot diplom och applåder i en stor aula, efter att ha klarat sin ingenjörsutbildning. Inte en enda omtenta och trebarnsfar under studierna. 

Men för tio år sedan såg det annorlunda ut. Mamma AnnSophie Forsell från Avesta märkte att någonting förändrades i fjärde klass. Sonen var som en tryckkokare, exploderade innanför tröskeln efter skolan. Sedan kom ångesten och den sociala fobin. 

Till slut vägrade han gå dit. 

– Kraven från skolan blev övermäktiga och ju mer han halkade efter desto tuffare blev det. Sedan fick han diagnoserna ADHD och Asperger. 

Samtidigt hade AnnSophie Forsell och hennes man jobb som krävde fysisk närvaro. Turligt nog kunde de dela upp dagarna så att hennes man jobbade dagtid och hon själv gick över till kvällspass. På så sätt fanns någon alltid hemma.

En förstående chef var en viktig pusselbit

Ann-Sophie Forsells chef visade förståelse när hon ansökte om omvårdnadsbidrag (en ekonomisk ersättning till föräldrar som har ett barn med en funktionsnedsättning) och gick ner i arbetstid. 

Men till slut räckte inte det heller. Hon sjukskrevs för utmattningsdepression och fick hjälp av en stressterapeut.

– Jag var hemma drygt ett år. Det var inte jobbet utan livet kring NPF som gjorde mig sjuk. Samtidigt var det skönt att min chef var så förstående, annars hade det varit ytterligare en stressfaktor.

Sam såg ingen framtid

När situationen var som svårast såg Sam ingen framtid och upplevde att vägen framför honom var fylld av hinder. Nästan hela högstadiet och det första året på gymnasiet hade han ofrivillig skolfrånvaro. 

Sedan kom några avgörande vägskäl.

Det första var när en lärare bad Ann-Sophie Forsell att anmäla skolan till utbildningsnämnden eftersom han inte kunde ge Sam det stöd han behövde. Resultatet blev en tillfällig undervisningslösning i en lagerlokal utanför skolområdet.

– Där fick Sam studera i lugn och ro. Först introducerades historia, sedan matematik.

Det andra vägskälet kom när Sam utvecklade ett intresse för reptiler.

– Jag tänkte: Här har vi något att bygga vidare på. Som mest hade vi 22 reptiler hemma eftersom han ville bli reptilskötare. Jag tänkte att detta var en väg ur depressionen och minimera risken för suicid. 

Skansen-Jonas sträckte ut en hjälpande hand

Ann-Sophie Forsell kontaktade Jonas Wahlström på Skansen-Akvariet och frågade om sonen kunde få praktisera där en dag. Svaret blev ja.

Jonas Wahlgren
Jonas Wahlgren Foto: Robert Eklund/TT

– Där kände jag att det kunde gå åt vilket håll som helst. Men det var också där jag insåg att människor faktiskt vill hjälpa till om man bara vågar fråga.

Ytterligare en hjälpande hand kom genom ett sommarjobb. Ann-Sophie Forsell lyckades ordna en praktikplats med lön, men få arbetsgivare var intresserade av att anställa en ung kille som bara hade kapacitet att arbeta två timmar om dagen.

Till slut nappade en chef på ett industriföretag. Han lärde upp Sam och gav honom ansvar.

Jag vill vara den man ringer 
när något inte fungerar.

När handledaren ringde efter ett par veckor höll Ann-Sophie på att sätta kaffet i halsen.

– Jag tänkte: Vad har hänt nu? Men han ville bara berätta att de hade låtit Sam sköta maskinen själv. En maskin värd åtta miljoner kronor. Det fick honom verkligen att växa.

Efter gymnasiet började Sam arbeta på ett lager. Han stod vid ett rullband som ständigt gick sönder. Varje gång det hände fick någon annan kallas in för att reparera det.

En dag kom han hem och sa:

– Jag vill vara den man ringer när något inte fungerar.

De orden blev starten på något nytt. Först Komvux, sedan en ingenjörsutbildning.

Examen som elektroingenjör

I oktober 2026 tog Sam emot sitt examensbevis som elektroingenjör.

– Jag grät av stolthet. För när han tog emot diplomet såg jag inte bara den vuxna Sam utan också den lilla pojken. Han som gick sönder av skolan, då hans behov inte tillgodosågs, han som inte trodde att det fanns en arbetsmarknad där han platsade.

Även Ann-Sophie Forsells liv har förändrats till det bättre. I dag föreläser hon om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i hopp om att få skolor, kommuner, näringsliv och politiker att samarbeta för att färre barn ska falla mellan stolarna.

– När det var som värst tvivlade jag på att det någonsin skulle bli bättre. Men även små insatser kan få stor betydelse på sikt. Det vill jag skicka med till andra föräldrar som kämpar med att få ihop arbetsliv och en tuff vardag: Det kan verkligen bli bättre.

Fotnot: Sam heter egentligen något annat