Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Därför behöver vi humor på jobbet
Ett gott skratt förhöjer kreativiteten, stämningen och gemenskapen på arbetsplatsen. Förutsatt att det är rätt sorts humor.
En som är rolig på jobbet är radioprataren Annika Lantz. I P1:s Lantzkampen varvar hon vassa, halsbrytande iakttagelser av samtiden med skruvade frågor i dagens aktualitetstävling. Men frågan är: Har hon roligt på jobbet?
– Ja! Vi är bara två i redaktionen, jag och min kollega Anna-Karin Ivarsson, som kommer från Ekot. Tillsammans hittar vi något absurt i allt.
Hon tycker att det är vitaliserande att ha knäppa arbetskamrater, människor som är knäppa på samma sätt som hon själv. Ett knep för att få ihop ett roligt manus är att inte ha några spärrar. Genom åren har hon och olika kollegor haft roligt ihop på ett sätt som inte riktigt lämpar sig i radio. Men som i slutändan blir både frukt- och sändbart.
– Humor är viktigt. Via humorn hoppas jag att jag når folk som kanske annars inte intresserar sig för nyheter, säger hon.
Språkforskaren Maria Ohlson vid Uppsala universitet, som bland annat undersökt ungdomars dialoger och skämt, menar att ur humorn föds kreativititeten.
– Man kan skoja om något som är lite väl skruvat, men som till slut landar i en användbar idé. Dessutom har man roligt och gemenskapen stärks. Humorforskare brukar säga att humorn uppstår när normer krockar – det blir en överraskningseffekt, säger Maria Ohlson.
Annika Lantz kan bara hålla med. När hon var i början av sin radiokarriär fick hon ofta kritik för att hon skrattade åt sina egna skämt. Faktum är att hon ofta talade snabbare än hon tänkte (!) och ofta överraskades av det hon sa.
– När någon säger något konstigt är det ungefär som när någon snubblar, en överraskning. Det är associationer som ingen räknat med, när något kommer in från sidan, som gör det roligt, säger Annika Lantz.
För hennes egen del handlar det om att vara trygg för att våga ta ut svängarna. Och det tror hon är en generell förutsättning. Om man känner sig omtyckt och omgivningen vet var ens gränser går så kan man skämta fritt. Utan att vara rädd för att bli betraktad som vare sig korkad eller flamsig, som är risken för den som skämtar.
– Man kan skämta om allt – men det gäller att göra det i rätt sammanhang. Det finns ju ett slags subkulturskämtande. Min man och jag kan vara väldigt grova i mun, så grov kan jag inte vara radio, och han kan dra sexistiska skämt om mig och jag om honom. Men det är för att vi har vår fristad, säger hon.
Maria Ohlson är också inne på att tryggheten är viktig. Är det högt i tak och en tillåtande atmosfär så underlättar det för att skapa en god och rolig stämning som stärker gemenskapen ytterligare. Hon har svårt att tänka sig arbetsplatser där man inte skojar överhuvudtaget. Enligt henne utgör humorn en stor del av vårt vardagliga småprat, snarare än att man drar regelrätta vitsar.
Annika Lantz är också främst ute efter den där småpratsjargongen, hon beskriver den som en skön stämning där man kan pika varandras egenheter lite gulligt.
Hon har skrattat ”sjukt mycket” på jobbet genom åren, utom när hon jobbat så hårt att hon inte har hunnit. När hon träffar folk som hon går i gång på befruktar de varandras sinne för humor. Även när hon i sin ungdom jobbade på Konsum var det mycket skratt.
– Vi var ett gäng där det var flera blivande skådisar och en tjej som skulle bli sjöman och vi hade väldigt roligt. Jag jobbade även i en annan Konsumbutik där chefens söner sniffade tändare, där var det inte lika kul, säger hon.
Läs mer: Hur kul har vi på jobbet?
Igångsättare som Annika Lantz fyller enligt Maria Ohlson en viktigt social roll. Humorn hjälper människor att orka, i den vanliga vardagen eller i extrema situationer. Hon exemplifierar med den kände österrikiske psykiatern Viktor Frankl som överlevde Förintelsen. I koncentrationslägret bestämde han och hans medfångar att de skulle dra ett skämt per dag – för att kunna känna sig som människor.
Men att sätta i gång skratt och skämt ses inte alltid med blida ögon. När Annika Lantz var yngre kunde det uppfattas som ett tics att hon skulle vara rolig hela tiden. Det kan fortfarande väcka irritation. När hon som klassförälder skriver lustiga och lite knäppa mejl i samband med att hon skickar ut information tas det emot både positivt och med talande tystnad.
– Alla gillar inte vitsar. Själv har jag alltid sökt mig till ställen där humor är grundtonen. Men det finns ställen där det vilar som en blöt grå filt över allt. Jag krymper lite i den miljön, jag blir inte mitt bästa jag, säger hon.
Men om inte ens den som normalt kan dra i gång det roliga pratet fixar det, finns det då hopp? Ja, svarar Maria Ohlson:
– Förutsatt att det inte är riktigt dålig stämning på jobbet. Då får man ta professionell hjälp.
Foto: Anna-Lena Ahlström
Cajsa Högberg
cajsa.hogberg@kollega.se
MEN DET HÄR ÄR INTE FULLT LIKA KUL ...
Humor har också sina baksidor. Kopplad till makt kan den bli hierarkisk. Forskare som studerade hur medarbetarna på ett sjukhus i Italien kommunicerade konstaterade att skämten alltid kom uppifrån. Läkare skämtade med sjuksköterskor som i sin tur skämtade med patienter.
Humor som härskarteknik är när man förminskar någon eller skämtar på någon annans bekostnad. Möjligen kan det vara tillåtet om man skämtar om chefen – i ett underdog-perspektiv. Men det kan också urarta i en tråkig gnälljargong.
En del skämt är i de flesta miljöer tabu: sexistiska och rasistiska skämt, kiss- och bajshumor, eller att skämta om någon annans sjukdom.
Det finns också ett genusperspektiv på humor – män förväntas i större utsträckning vara roliga och stå i centrum. Kvinnor ska hellre vara söta och intagande. Många kvinnliga komiker har vittnat om hur svårt det därför är att slå sig fram.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Vårda din relation med chefen
Kollegor i all ära, men att vara på god fot med chefen är viktigare. Det kan höja arbetsglädjen och öka chansen till stöd, inflytande och avancemang.
En av de mest avgörande trivselfaktorerna är de relationer vi har på arbetsplatsen. Och allra viktigast är relationen till chefen. Den är till och med ännu viktigare än den du har till dina arbetskamrater.
Det visar en studie från Högskolan i Skövde, Högskolan Väst och Göteborgs universitet, som undersökt hur anställda påverkas av olika typer av relationer på arbetsplatsen.
– För att trivas på jobbet är det viktigt att bygga goda relationer med både chefen och kollegorna. Men om vi måste prioritera visar forskningen att relationen med chefen spelar en avgörande roll för vår arbetstillfredsställelse och vårt engagemang, säger Thomas Andersson, professor i företagsekonomi vid Högskolan i Skövde och en av forskarna bakom rapporten.
Har du en bra relation med din chef känner du dig ofta uppskattad, sedd och bekräftad. Du får vanligen också bättre stöd och kan få mer inflytande över ditt arbete, enligt studien.
– Det leder i sin tur till att du involverar dig mer, förklarar Thomas Andersson.
Forskningen bygger på data som samlats in från drygt 100 chefer och 550 medarbetare inom detaljhandeln. Men Thomas Andersson menar att resultatet sannolikt är detsamma inom andra branscher.
Sociala relationer är avgörande för vår fysiska och psykiska hälsa. Och för att stå pall när livet är prövande.
– Relationer har ett oerhört stort men osynligt värde. De är särskilt viktiga i tuffa tider med många förändringar. Vi måste också vara varsamma om våra relationer. De tar tid att bygga upp, förklarar han.
Ändå har vi en tendens att underskatta sociala relationer. Och det gäller i synnerhet kvaliteten på relationer mellan anställda och chefer, menar Thomas Andersson.
En bra chef ger tydliga instruktioner, men också stöd och erkännande för det arbete som utförs. Känslan av att vara uppskattad kan också bidra till mer motivation och trivsel.
Har du god kontakt med chefen kan det ge möjligheter till utveckling och avancemang. Chefer som känner sina medarbetare väl är mer benägna att investera i deras utveckling, enligt forskarna i rapporten.
– Chefen har stor påverkan på arbetsmiljön. En chef som är stöttande och rättvis kan skapa en positiv arbetsmiljö där alla känner sig trygga och värderade, säger Thomas Andersson.
Samtidigt poängterar han att en relation mellan två människor är bådas ansvar.
– Det är vanligt att medarbetarna kan ha ett lite passivt förhållningssätt och tycks mena att det är chefens ansvar att skapa relationer. Men det är något ömsesidigt och det är viktigt att båda engagerar sig. Chefen är ingen tankeläsare.
Få en bra relation med chefen - 4 tips
➧ Chefen bör ge tydliga instruktioner, stöd och uppmuntran.
➧ En relation är ett samarbete där båda parter har ett ansvar. Både du och chefen måste alltså engagera er.
➧ Försök att se chefens perspektiv. Hur tänker hen? Andra människor resonerar ofta inte som du – och det gäller även ledare.
➧ Utgå från att både du och din chef är intresserade av att er verksamhet fungerar väl.
När privatlivet kraschar - Peder om kollegornas stöd
De flesta har någon gång haft privata problem som påverkat jobbet. Men när är det okej att berätta om det för sina kollegor? Peder Nääs Sundemyr var öppen när han var i en långvarig kris – och möttes av stöd.
Peder Nääs Sundemyr och hans sambo Emma Ångström längtade efter barn. Efter att ha varit tillsammans i fem år tyckte de att det var dags att bilda familj. De blev gravida men fick missfall. Efter en tid blev Emma gravid på nytt. Även denna graviditet slutade dåligt.
– Då började vi bli oroliga och beslöt att göra en utredning. Men den visade ingenting, berättar han och förklarar att de inte hade några problem med att bli gravida, svårigheten låg i att behålla barnet. Sex missfall på fem år, varav en tvillinggraviditet, drabbades de av.
Peder Nääs Sundemyr minns situationen hemma som oerhört tuff – och svår att balansera med arbetslivet.
– Det var som en bergochdalbana av hopp och förtvivlan. Det blev värre och värre i takt med att längtan efter barn växte. Vardagsslitet, jobbet, nöjen, andra drömmar om framtiden – allt kändes tomt.
Problemen gick ut över jobbet
Han inser i dag att hans arbetsförmåga inte var på topp, men då såg han det inte eftersom han mådde så dåligt.
– Jag hade långa startsträckor, svårt att minnas, tappade bollar, var omotiverad, hade svårt med koncentrationen, var distraherad och hade ångest.
Situationen försvårades ytterligare då Peder Nääs Sundemyr i sin yrkesroll utöver kollegorna på jobbet även hade externa jobbkontakter som inte kände honom så väl.
– I efterhand har jag insett att många uppfattade mig som arrogant och ointresserad. Men det var bara ett uttryck för hur jag mådde. Folk dömer för snabbt. De reflekterar inte över att ens beteende kan handla om ett tillstånd man befinner sig i och inget annat.
Peder Nääs Sundemyr förstår att vissa väljer att lämna privata bekymmer hemma. Men då handlar det oftast om ett ”vanligt” dåligt mående och inte om en kris, menar han.
– I en kris spelar det väldigt liten roll hur mycket du biter ihop och försöker köra på som vanligt, även på kort sikt kan det göra mycket skada.
Inte självklart att berätta
Under de jobbiga åren arbetade Peder Nääs Sundemyr på två olika arbetsplatser där han var öppen med vad han och Emma gick igenom. Men det var inget självklart till en början.
– Jag ville ha kvar en plats i livet som var vanlig – min yrkesroll. Men det visade sig snabbt att det inte höll. Det kunde inte vara som vanligt, inte ens i närheten, så att hålla tyst kändes aldrig som ett val. Jag var tvungen att berätta eftersom jag inte fungerade som förväntat.
Han berättade först för chefen och därefter för sina kollegor. Chefen var förstående, inbjöd till samtal och anpassade hans arbetsuppgifter.
– Jag slapp en del jobbiga arbetsuppgifter och det sågs inte konstigt att jag var på så många vårdbesök med Emma. Kollegorna var också förstående och stöttande, några frågade hur de kunde avlasta mig.
Blev sjukskriven
Peder Nääs Sundemyr blev sjukskriven i kortare perioder eftersom han var tvungen att assistera Emma vid alla medicinska aborter som gjordes hemma.
– Alla missfall var så kallade uteblivna och det behövdes mediciner för att sätta i gång dem. De gjorde att Emma mådde jättedåligt även fysiskt och inte klarade sig på egen hand.
Men trots alla anpassningar fortsatte det att vara svårt för honom att inse hur pass mycket han klarade av.
– Det hände att jag lovade saker som jag sedan inte kunde hålla, trappade upp för snabbt och hemlighöll det. Det gjorde att jag mådde ännu sämre.
Behandlades annorlunda som man
Peder Nääs Sundemyr fick också uppleva hur annorlunda män som ”drabbas” av missfall behandlas. Han minns att många frågade hur det var med Emma, men inte hur han själv mådde.
– Jag var med om vårdbesök där jag som man knappt fick ögonkontakt. Såklart är det en uppenbar skillnad eftersom kvinnan är själva patienten. Det är hon som upplever allt det kroppsligt jobbiga. Men vi män behöver också få lite omsorg. En dröm har gått sönder och förlusten är ju densamma för oss båda.
Som om missfallen inte var nog råkade Peder Nääs Sundemyr ut för ytterligare en stor kris under samma period.
– Det var en närstående till mig som blev allvarligt psykiskt sjuk och fick sluten vård. Vid två tillfällen behövde jag åka i väg snabbt från jobbet för att leta eftersom hen hade försvunnit och var en fara för sig själv.
En chef förstod inte alls
Han berättar att han under den perioden hade en annan chef som inte alls visade samma förståelse.
– Till slut blev allt för mycket. Både kroppen och psyket stängde ner och jag slutade fungera på alla plan och blev sjukskriven på heltid. Efter det dröjde det många månader innan jag började jobba igen.
Peder Nääs Sundemyr kom aldrig tillbaka till sin gamla arbetsplats. Han fick ett nytt arbete där han arbetar än i dag. Och så äntligen – 2020 fick han och Emma en efterlängtad liten Bruno.
– Det var som om en förbannelse som lyftes. In i det sista vågade jag inte hoppas. Men så kom han till slut, det kändes overkligt. Eftersom vi i så många år varit inställda på att det var det här vi ville var det som att livet fortsatte efter att tiden frusit. I april 2022 fick Bruno en lillasyster, Iris. Henne vågade vi hoppas på.
Text: KATARINA MARKIEWICZ
Peders råd till andra
➧ Sök vård. En kris är inte samma sak som dåligt mående och kan vara svår att klara av själv.
➧ Låtsas inte att allt är som vanligt på jobbet. Det tar för mycket kraft och fungerar inte i längden.
➧ Var öppen. Att hålla isär arbetslivet och det privata – särskilt vid en kris – är omöjligt. Livet kan inte segmenteras, det är ett och samma.
➧ Var öppen med vad du klarar av. Kanske behöver du vara deltidssjukskriven eller slippa vissa arbetsuppgifter.
➧ Lova inte för mycket. Det blir en ond spiral av stress som går ut över krishanteringen.
➧ När du pratar med chefen stanna inte vid ”det här har hänt och är jobbigt”. Berätta hur du mår, hur det påverkar dig, vad du klarar av och vilken hjälp du behöver av chef och kollegor.
Psykologen: ”Att dölja förvärrar”
Det är bättre att berätta hur man mår för dem man litar på, menar psykologen Alexandra Thomas.
Var går egentligen gränsen mellan jobb och det privata? Alexandra Thomas, psykolog och specialist i organisationspsykologi, tycker att gränsen i Peders och Emmas fall är väldigt tydlig, när Peder beskriver hur han först stänger av, börjar uppfattas som arrogant och till slut får allt svårare att fungera.
– Här genomsyras jobbet alltmer av de extrema påfrestningarna som paret går igenom. Men generellt är det svårt att säga var gränsen går, då det finns olika grader av både kris och psykisk ohälsa. I vissa fall kanske man själv inte märker, eller vill märka, hur långt det har gått.
– I sådana lägen blir relationen till en uppmärksam chef och omtänksamma kollegor, som kan ställa frågor och beskriva vad de ser, särskilt viktig. Ibland kanske inte tilliten är den bästa till den närmaste chefen, men att dölja sitt mående förvärrar bara situationen. Bättre då att sakligt berätta hur det ligger till och öppna upp mer för dem man litar på.
Alexandra Thomas menar att chef och arbetsgivare har skyldighet att anpassa arbetet till medarbetarens behov.
– Att som ledare visa förståelse och anpassa arbetsbördan efter förmåga ökar sannolikheten för att medarbetaren kommer tillbaka och börjar fungera som vanligt. Utöver att det signalerar ett människovänligt ledarskap skapar det lojala medarbetare och en arbetsplats där den anställda tillåts vara på jobbet med hela sig själv och sin livssituation.
Alexandra Thomas förespråkar ett så kallat compassion-fokuserat ledarskap.
– Det delas in i fyra steg, där både ledare och medarbetare uppmärksammar om en kollega inte verkar må bra. Därefter försöker man förstå orsaken och visar empati. Men det viktigaste är att inte fastna vid den empatiska reaktionen, utan även agera så att den andras situation förändras till det bättre.
Hennes råd till kollegor som märker att en medarbetare inte mår bra är att visa att man finns när kollegan är redo att öppna upp.
– Håll dig lugn och lyssna hellre än att prata. Ställ frågor, inte av nyfikenhet utan för att förstå så att du kan avlasta och stötta. Ta egna initiativ. Det räcker ofta med små handlingar, som att köpa lunch, hjälpa till med en trasslig utskrift eller bara ta en kaffe och lyssna.
