Reportaget publicerades första gången i Kollega nr 3 2018.

För 100 år sedan togs det första steget mot allmän och lika rösträtt. Men beslutet innebar inte, som man lätt kan tro, att alla vuxna medborgare fick rösta. 45 procent av befolkningen utestängdes. Förutom de som inte hade åldern inne fick till exempel personer som var straffade, saknade fast bostad eller hade gjort konkurs inte heller rösta. Den största gruppen utan rösträtt bestod dock av personer som var föremål för fattigvården, som boende på ålderdomshem och de som hade socialbidrag.

– Efter 1921 fanns det inte längre någon direkt könsuppdelning, men många kvinnor fick inte rösta eftersom de tillhörde gruppen som omfattades av fattigvård – den regeln togs inte bort förrän 1945, säger Fia Sundevall, forskare i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Rösträtt i all ära men ett annat beslut vid samma tidpunkt har haft ännu större betydelse, enligt Fia Sundevall: att kvinnor inte längre omyndigförklarades vid giftermål.

– Kvinnlig rösträtt var symboliskt viktig. Och genom mångas röster kunde man uppnå förändring. Men för individen var det viktigare att kunna försörja sig och bestämma över sig själv.

Även om frigörelsen tar kliv framåt under den här perioden går inte allt som på räls. Starka konservativa motkrafter leder till flera bakslag. Kvinnan måste ta mannens efternamn vid giftermål och mannen blir automatiskt barns vårdnadshavare.

Under mellankrigstiden tas även en rad andra viktiga beslut. Kvinnor ges tillträde till högre befattningar inom staten och förbudet mot preventivmedelsinformation avskaffas. 1939 införs ett förbud mot att avskeda kvinnor som blir med barn eller gifter sig.

– Innan dess ansågs det självklart att kvinnor inte skulle konkurrera med män om jobben, de skulle föda barn och stanna hemma, säger Fia Sundevall.

På 1950-talet råder en stark husmorstrend och mannen ses som familjeförsörjare. Men samtidigt finns en parallell utveckling där allt fler kvinnor vill ut i arbetslivet. I USA och Storbritannien brukar andra världskriget beskrivas som en vändpunkt – när männen var inkallade behövdes plötsligt kvinnlig arbetskraft. Men kriget hade inte lika stor betydelse i Sverige, enligt Fia Sundevall.

Både LO och TCO hindrade avskaffandet av kvinnolönerna under 1940- och 50-talet

– Kvinnorna fanns redan i fabrikerna. Men inom enskilda yrken där kvinnor inte varit accepterade, som konduktör på spårvagnen eller mekaniker inom försvaret, bröts barriärer. Kvinnornas intåg leder dock till att lika lön börjar diskuteras – och faktiskt införs inom några sektioner.

Löneskillnaderna mellan könen är ett stort problem även 2018. En skillnad mot efterkrigstiden är att lag och avtal då tillät att män och kvinnor hade olika lön för samma arbete. Kvinnolönerna avskaffades inom statlig verksamhet 1946, på den privata sidan försvinner de först 1965. Fackens kamp för jämställdhet i arbetslivet lämnar under den här perioden en del övrigt att önska.

– Både LO och TCO hindrade avskaffandet av kvinnolönerna under 1940- och 50-talet och valde att inte ratificera ILO-konventionen om lika lön, säger Ken Bjerregaard, mångårig medarbetare på TCO som skriver en bok om tjänstemannarörelsens historia.

Att ha olika lönetariffer beroende på kön blev en allt mer infekterad fråga. Kvinnoråden inom LO och TCO tog strid men lyckades inte få männen i ledningen att ändra uppfattning. Kvinnolöner förekom till exempel inom Unionens föregångare, Sif och HTF, där män och kvinnor dock ofta var verksamma inom olika yrkesområden. Men där man hade samma arbetsuppgifter hade kvinnan 30 procent mindre i lön enligt avtal.

– Centralorganisationerna ansåg att kvinnolönerna var en avtalsfråga som staten inte skulle lägga sig i. Bakgrunden var utgångspunkten att en lön skulle räcka för en familj och att det var negativt om två var tvungna att jobba, säger Ken Bjerregaard.

Ända in på 50-talet fanns fortfarande särskilda fackförbund för enbart kvinnor, vilket berodde på statliga regler som sa att män inte fick ha yrken som sjuksköterska eller hemkunskapslärare.

Omvänt fanns det manliga förbund för militära yrken och polisverksamhet. Även här bromsade facken en uppluckring av systemet, enligt Ken Bjerregaard.

– Det var till exempel ett fackligt krav att kvinnor inte skulle tillåtas arbeta nattetid, även om det gjordes undantag inom vården. Det angavs svepskäl som att de inte skulle klara det, men egentligen handlade det bara om att männen ville ha jobben för sig själva.

Men i slutet av 60-talet händer något. När progressiva krafter vill underlätta för kvinnor att komma ut i arbetslivet blir TCO plötsligt en pådrivande aktör. Kongressen klubbar ett familjepolitiskt program där man kräver sex timmars arbetsdag, kraftigt utbyggd förskola, föräldraförsäkring och avskaffad sambeskattning, den som gjorde att det inte lönade sig för gifta kvinnor att arbeta.

– TCO är radikalt under den här perioden. Man trycker på om sambeskattningen och blir en länk till de viktiga tjänstemannaväljarna. Och plötsligt ändrar sig den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme, säger Ken Bjerregaard.

Avskaffandet av sambeskattningen 1971 är enligt Fia Sundevall en milstolpe.

– Det är den sista spiken i kistan för den manliga familjeförsörjarrollen. Innan dess betraktades kvinnor inte som självständiga ekonomiska aktörer i förhållande till staten, säger hon.

Jämställdhetsfrågan låg verkligen i tiden, men en minst lika viktig orsak till reformerna var den akuta bristen på arbetskraft.

– Det blir logiskt att få ut kvinnorna i arbete, de är dessutom välutbildade och passar väl in i idén med det så kallade välfärdssamhället, säger Ken Bjerregaard.

I skarven mellan 60- och 70-tal är de traditionella familjeorienterade idealen på tillbakagång, till förmån för ett samhälle där individen betonas. Synen på preventivmedel förändras, en ny lagstiftning gör det lättare att skiljas och samboskapet normaliseras. Attityden mot ensamstående kvinnor och det stöd de kan få förändras också på kort tid.

– Det fanns en linje i politiken att man skulle kunna försörja sitt barn och klara sig själv. Att vara ensam mamma innebar inte längre total utsatthet, utan var en möjlig situation, säger Ann-Zofie Duvander, professor i demografi vid Stockholms universitet som forskat på föräldraförsäkringen och jämställdhet.

En av nycklarna till att fler kvinnor fick möjlighet att ge sig ut i arbetslivet var förskolereformen 1975.

– Ambitionen var att det skulle bli förskola för alla, men det var faktiskt först på 90-talet som det blev så. Men kvinnorna började arbeta på 70-talet, långt innan staten sett till att det faktiskt fanns förskolor för alla, och löste barnomsorgen på en mängd olika sätt, säger Ann-Zofie Duvander.

– Ett annat förslag som ratades vid den här tiden var att införa ett bidrag så att ensamstående kvinnor kunde vara hemma tills barnen började skolan. I Norge valde man den vägen och där har ensamstående kvinnor traditionellt arbetat i mycket lägre utsträckning än i Sverige.

Införandet av föräldraförsäkringen 1974 har, enligt Ann-Zofie Duvander, haft en stor betydelse för jämställdheten.

– Att män successivt tagit ett större ansvar för barn och hushåll har gynnat kvinnor i arbetslivet. Om män tar ut föräldraledighet måste kvinnorna ut och jobba tidigare. Jämställdhet hemma och i arbetslivet hänger helt enkelt ihop.

LÖN. Män tjänar i snitt 12 procent mer än kvinnor. Det innebär att den kvinna som jobbar 9–17 varje dag slutar få lön efter klockan 16:02. Om utvecklingen fortsätter i samma takt beräknas vi ha uppnått jämlika löner år 2050.

Den största orsaken till löneskillnaderna är en könssegregerad arbetsmarknad, där kvinnor dominerar sektorer som vård och omsorg, hotell, restaurang och detaljhandel. Tar man hänsyn till faktorer som yrke, utbildning, ålder, arbetstid och sektor återstår en oförklarad löneskillnad på 4,5 procent.

DELTIDSARBETE. 29 procent av alla sysselsatta kvinnor arbetar deltid. Motsvarande siffra för män är 11 procent.

FÖRÄLDRALEDIGHET. Kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män. Enligt Försäkringskassan tog kvinnor ut 73 procent av dagarna och männen 27 procent under 2016. Fördelningen mellan könen går mot ett mer jämställt uttag. Men det tar tid. 23 procent av männen var inte föräldralediga alls under barnets två första år.

VÅRD AV SJUKA BARN. Kvinnor både vabbar och vobbar mer än män. 62 procent av vab-dagarna togs ut av kvinnorna och 38 procent av männen, enligt Försäkringskassan.

SJUKFRÅNVARO. Kvinnor har högre sjukfrånvaro. År 2015 var kvinnors sjukfrånvaro nästan dubbelt så hög som mäns. En förklaring är att kvinnor i högre utsträckning arbetar i yrken med sämre upplevd psykosocial arbetsmiljö. Sjukfrånvaron är dock högre för kvinnor än för män även om de arbetar inom samma yrke.

SEXUELLA TRAKASSERIER. 23 procent av kvinnorna och 13 procent av männen har någon gång blivit utsatta för sexuella trakasserier på en arbetsplats, enligt en undersökning Kollega låtit göra bland Unionens medlemmar.

LÖNEKARTLÄGGNING. En fjärdedel av landets arbetsgivare följer inte lagen om att genomföra årliga lönekartläggningar för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön mellan kvinnor och män. Det visar en undersökning från Unionen.

STYRELSER. Förra året var andelen kvinnor 32 procent i styrelserna i landets börsbolag. Bland styrelseordförandena var motsvarande siffra 6 procent.

HUSHÅLLSARBETE. Män lägger dagligen i genomsnitt 154 minuter på arbete i hemmet, kvinnorna 207 minuter, alltså nästan en timme mer.