Hoppa till huvudinnehåll
Hälsa

Magnus Utvik

Som författare till tio böcker har du fått både bra och dålig kritik, och som recensent i SVT:s Gomorron Sverige berömmer och sågar du andras böcker.
Vilket är värst, att såra någon eller att bli sårad själv?
Eva Karlsson Publicerad

- Värst är att såra någon. Men det går inte som recensent att hela tiden tänka på att författaren inte ska bli sårad. Är en bok dålig är det min plikt mot SVT:s tittare att säga det och motivera det väl.

Om Magnus Utvik har en seg dag hemma och inte orkar läsa, då kan han tvinga sig att skriva. Sedan när han har skrivit två tre timmar tänker han: Nu har jag fyllt dagen med något som jag tycker är vettigt.

- När jag känner en meningslöshet kan jag hitta tillbaka i skrivandet. Förutom familjen är det skapandet som är meningen med livet.

Men en gång i tiden var det en extrem kommunistisk sekt som var meningen i livet för honom. När Magnus Utvik beskriver de tre åren i sin tionde bok Med Stalin som Gud stiger ångesten från boksidorna.

- När jag hade tappat tron på KPS blev jag väldigt deprimerad och gjorde självmordsförsök. Det var som att rycka undan mattan, jag hade ingenting att tro på, jag hade svikit många vänner, jag hade ingen flickvän, jag hade så många betalningsanmärkningar på min lägenhet att jag inte kunde byta till något annat och var tvungen att flytta från Göteborg och hem till Värnamo till mina föräldrar igen.

Men du hittade skrivandet?

- Jag började skriva dikter i tjugoårsåldern. Jag var en riktigt usel poet. Man tror att man bara kan sätta sig ner och skriva men det gäller att läsa mycket och se var ribban ligger. Jag läste Folke Isaksson, Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Karl Vennberg, Mare Kandre, lånade hem travar, hämtade inspiration, lärde mig hur man bygger upp en dikt. Sedan plankade jag lite.

Efter ett par diktsamlingar kom du ut med romanen Hata regnet, hata livet, där huvudpersonen flyger till Grekland för att ta livet av sig.

- Ja, det var en riktig ångestbok. Gud vad jag mådde dåligt när jag skrev den. Men när jag hade skrivit klart kände jag mig faktiskt rätt okej. Att skriva är ju samtidigt självterapi.

Du har kallat dig själv för handelsresande i cancer.

- Jag skrev en bok om min fru som hade livmodercancer (Anna, min älskade) och efteråt gjorde jag femtio föredrag. I början lättade det, folk kunde gråta och jag grät själv, jag var alldeles slut efter varje föredrag. Men sedan blev det bara ångest av alltihopa. Mina ord gick ut i publiken och vände tillbaka och träffade mig.

Var alla litteraturkritiker lika välvilligt inställda till romanen som läsarna?

- Jag fick dåliga recensioner i både DN och Aftonbladet och en halvljummen i Expressen. Då sjönk jag rakt igenom jorden. Jag försökte analysera varför de hade skrivit som de hade gjort, men det tog mycket energi. Man måste tänka: den här människan gillar inte min bok, det är okej att jag är ledsen. Sedan får man gå vidare.

- Senare fick jag en bra recension i Svenska Dagbladet så det jämnade upp lite. Men en dålig recension mår man mycket sämre av än vad man blir glad av en bra. Det är synd att det är så, men människan är väl gjord på det sättet.

Är du avundsjuk på dem som säljer mer och får bättre recensioner än du?

- Jag kan vara avundsjuk på alla som är smalare, snyggare och säljer fler böcker än jag. Jag unnar bra författare framgång men jag kan samtidigt vara avundsjuk. Jag är inte rädd för den känslan. Jag tillåter mig att jag har den. Kanske kan avundsamheten lära mig något jag missat att göra i mitt eget liv.

Efter framgångarna med Anna, min älskade sa ditt förlag att du skulle passa på att skriva en bred roman och tjäna pengar.

- De säger aldrig tjäna pengar, men när de säger bredare roman så menar de en bok som har kommersiell potential. Jag försökte att skriva en manlig chick lit men efter hundra sidor lade jag ner det. Jag höll på i flera år och har 600-700 sidor med påbörjade manus. Till slut blev det en tunn bok: Pojke med cyklop. Handlingen är en drömsekvens som jag hittade i ett av manusen.

I prologen till Med Stalin som Gud skriver du: "Jag trodde att det skulle ta två veckor att lämna det bakom mig. Det tog tjugofem år. Därför är det först nu som jag orkar skriva den här boken..."

- Jag går hos en terapeut och jag sa till honom att jag har ingenting att prata om, för jag är färdigterapeutiserad, jag har inga problem, men apropå ingenting, så var jag med i en kommunistisk sekt när jag var ung. Jag sa att jag hade blivit deprimerad när jag inte fick bli fullvärdig medlem och att jag hade tagit två vinare och en halv burk sömntabletter. Det är något som jag har berättat många gånger för många människor "så här är det att vara tjugo". Han sa: "Du kunde ha dött." Då började jag gråta och fick en jävla smärta. Vad var det som hände under de där åren?

- Jag har skämtat om det mycket och folk har sagt det var verkligen ett korkat parti. Men när jag gick in i känslan igen fattade jag hur mycket jag hade trott på de där sakerna och hur mycket press partiet satte på mig när jag var sjutton år. Och hur många vänner jag svek och hur jag fick lura mig själv för att passa in. 

I slutet av boken tackar du bland annat författaren Denise Rudberg. Om du skulle läsa en bok av henne och tycka att den inte håller måttet, vågar du ge den ett dåligt betyg?

- Jag ingår inte i något författarkollektiv och när jag väl träffar en kollega som säger att han eller hon tror på min bokidé så betyder det väldigt mycket för mig. Denise Rudberg är en av dem som har peppat mig men jag tycker att jag kan recensera hennes böcker i alla fall. Annars skulle jag behöva ta bort ett femtiotal författare som jag lärt känna genom åren.

- Om en bok är dålig är det väldigt jobbigt, men mitt uppdrag är att göra en ärlig recension. Jag måste sköta mitt jobb och blir författaren sur så får han faktiskt bli det.

Hör sågade författare av sig till dig?

- Jag har fått mycket skit. Som recensent kan man känna sig väldigt attackerad med hotfulla författare som tror att de skriver nobellitteratur hela tiden.

- Om en recensent sågar mig hör jag inte av mig. Vad skulle det känna till? En recensent blir vansinnig om någon kommer och försöker läxa upp dem. Jag tänker att de får sköta sitt jobb så sköter jag mitt. 

En del recensenter är onödigt elaka och raljerande.

- Det är rätt meningslöst att vara elak som humorvärde. När en recensent är hatisk undrar man alltid vad det är som ligger bakom. 

Har du kollegor och vänner som skickar dig böcker?

- Alldeles för ofta. Min ställning på tv har blivit större och starkare och tv som medium har ett oerhört genomslag. Med repriser och SVT play når vi ut till en kvarts miljon människor. Säger jag att "den här boken är väldigt bra" då kan hela första upplagan försvinna och det känner författarna till.

- Jag har goda vänner som frågar om de får skicka sin bok till mig och jag svarar "ja visst". Jag tycker att vi är färdiga där. Men två veckor senare hör de av sig igen: "Har du kollat i boken, har du läst den?" Då svarar jag som jag brukar, att jag inte har hunnit läsa och att jag heller inte har beslutat mig än om jag ska recensera den. Jag säger också att jag får hem tjugo böcker i veckan och recenserar bara tre eller fyra böcker varannan vecka, så om jag inte tar upp deras bok så är det inte för att jag vill vara elak. Men en del slutar aldrig, det kan bli fem sex propåer, men ju mer de tjatar, desto mindre vill jag läsa deras bok. Är de riktigt sura kan de ringa hem till mig när de är småfulla en fredagskväll.

Vad säger de då?

- Jag har blivit anklagad för att vara allierad med de stora bokförlagen. Många ger ut på eget förlag eller på ett litet förlag, de böckerna kan vara lika bra, men då blir det väl så att de måste sköta marknadsföringen själva och är mera på.

- Det har hänt att man vill muta mig med fem fina flaskor vin. Det här är den tråkigaste sidan av recensionsjobbet. Både vänner, författarkollegor och andra som ger ut på eget förlag kan bli rätt aggressiva. De kan göra nästan vad som helst för att jag pratar om deras bok i fem minuter.

Hur tänker du när du väljer ut recensionsböckerna?

- Jag bestämmer först böckerna för att få en bra mix i tv-rutan och därefter läser jag dem. Alla som sitter framför tv:n ska känna att jag tar upp olika genrer och att det finns något för dem. Vissa böcker skulle jag inte ha valt att läsa själv, som några erotiska romaner som säljer väldigt bra just nu och som därför är intressanta att ta upp som fenomen. Men de är dåligt skrivna, det är bara Birgitta Stenberg som kan göra det bra.

 - Jag har också en press från redaktionen att inte vara för akademisk. Skulle jag bara ta upp böcker som är intressanta för mig själv skulle det bli mycket politik, psykologi och diktsamlingar.

Vad gör du med alla böcker?

- Jag har så mycket böcker hemma att min fru blir alldeles galen. Vi har kanske femtio hyllmeter, mer går inte att spara. När jag var ung hade jag ett romantiskt förhållande till böcker, men nu är det som att få godis varje dag eller som att bada i champagne. Det blir inget mysigt till slut.

- Böckerna är som arbetsmaterial och jag gör anteckningar i dem. De jag inte vill recensera eller spara skickar jag tillbaka till SVT. Det brukar bli tjugo kassar till varje jul och sommar.

Vad jobbar du med just nu?

- Jag jobbar med en bok om Hans Scheike och de kvinnor som lever med honom.

- Jag läser Martin Gelins augustnominerade bok Den amerikanska högern. Jag ska inte recensera den i SVT men den skulle få en femma. Otroligt viktig bok.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Hälsa

Styrketräning efter 50 kan minska risken för en för tidig död

Styrketräning är den viktigaste träningsformen efter 50. Att lyfta tungt bygger muskelmassa som längre upp i åldern minskar risken för fall och en för tidig död. Och den bästa nyheten av alla: det är aldrig för sent att börja.
Ola Rennstam Publicerad 8 september 2026, kl 06:00
Två personer över 50 utför styrketräning med hantlar respektive en träningsställning.
Styrketräning efter 50 kan bromsa den åldersrelaterade förlusten av muskelmassa. För att träningen ska ge effekt behöver belastningen vara tillräckligt tung och träningen återkomma över tid. Foto: Colourbox

När din kropp åldras blir dina leder och muskler stelare. Du förlorar också muskelmassa snabbare än tidigare. Muskelförtviningen börjar faktiskt redan efter 30, men sker då så långsamt att du inte märker det. Men i medelåldern går förlusten allt snabbare – och vips upptäcker du att du inte orkar göra saker du förr klarade utan problem.

Men misströsta inte - det finns hopp. Sebastian Edman är postdoktor vid Karolinska institutet och forskar om hur muskelmassan förändras med åldern. Hans budskap är tydligt:

– Att förlora muskelmassa är en naturlig del av åldrandet, men du kan bromsa den processen betydligt genom att träna styrka regelbundet. Det är en konstant kamp som man måste hålla i över tid.

Muskelmassan avgörande vid sjukdom och skador

Särskilt efter 50 blir styrketräning avgörande, understryker han. Genom att få in det i din vardag bygger du en grund som du har nytta av resten av livet, och som till och med kan minska risken för en för tidig död.

– En bra muskelmassa minskar risken för fall, och skulle du halka på en isfläck klarar du dig bättre. Individer med en frisk muskelmassa som drabbas av något allvarligt, som exempelvis cancer eller hjärtproblem, tenderar också att klara sig bättre än andra. Musklerna är en proteinreserv som behövs vid en akut kris.
 

Kvinnor bygger muskler lika bra som män

Sebastian Edmans forskning visar att äldre har lika god förmåga att bygga muskelvävnad som yngre personer. Och kvinnor har, tvärtemot vad många tror, samma relativa förmåga som män att öka sin muskelmassa.

– Det där är lite av en myt. Kvinnor har mindre muskelmassa, men den ökar procentuellt lika mycket som för en man vid styrketräning. Och både män och kvinnor förlorar muskelmassa i lika hög utsträckning. Mitt budskap till kvinnor är att de ska våga lyfta tyngre.

”Många gör felet att de tar i lagom mycket”

 

Nybörjare kan se resultat snabbt

Om du tillhör kategorin som drar dig för att gå till gymmet finns det skäl att tänka om: nybörjare har faktiskt ett övertag.

– Som nybörjare får man faktiskt en extra skjuts i muskeluppbyggnaden, och det går att se resultat på en gång. Så det är med andra ord aldrig för sent att börja styrketräna. Men det är viktigt att hålla i över tid. Att träna en gång i veckan under fem år är bättre än tre gånger i veckan under två år.

Så mycket krävs för att behålla musklerna

Att ha varit fysiskt aktiv större delen av livet ger dig inte automatiskt en bättre förmåga att bygga muskler än en soffpotatis. Skillnaden sitter någon annanstans.

– Det är ingen skillnad på vad som händer inne i själva muskeln. Men den som varit aktiv tidigare i livet har en bättre kroppskännedom, större tilltro till sin egen förmåga och vet hur man ska göra på ett gym. Det leder i många fall till bättre resultat, förklarar Sebastian Edman.

Världshälsoorganisationen WHO:s rekommendationer för fysisk aktivitet är att personer över 65 år bör röra på sig minst 2,5 timmar i veckan. För att förhindra förlust av muskler krävs det, enligt Sebastian Edman, minst ett styrkepass i veckan. För att öka massan krävs fler pass än så.

För att bygga muskler måste du ta i

En nyckel för att styrketräningen ska få effekt är att våga ta i.

– Det ska vara ordentligt tungt. När du gjort tio repetitioner ska du inte orka fler och vara rejält flåsig. Många gör felet att de tar i lagom mycket.

Kan styrketräning kompensera för en stillasittande kontorstillvaro?

– Tveksamt. Att styrketräna någon dag i veckan är inget fripass för att ta bilen till jobbet och sitta still en hel arbetsdag. Men om man kan kombinera det med att ta trapporna på jobbet och ta sig dit på cykel får det positiv effekt.

3 VIKTIGA STYRKETIPS

  • Våga ta i och bli flåsig – du klarar mer än du tror. Det ska vara ordentligt tungt de sista repetitionerna. Öka vikten om du orkar fler repetitioner.
  •  Ta hjälp. En personlig tränare är inte nödvändig, men se till att få instruktioner av någon under ett par pass för att komma i gång och lära dig styrkeövningarna så du inte gör fel.
  • Gå inte ut för hårt i början. Glöm inte att vila. Kombinera gärna styrketräningen med skonsam träning som yoga, eller simning. 
Hälsa

Bluffsyndrom på jobbet: Så blir du av med känslan

Tror du att framgångarna på jobbet bara beror på tur och oroar du dig för att bli avslöjad som en bluff? Psykologiprofessorn Alexander Rozental förklarar vad bluffsyndrom är och hur du kan hantera självtvivlet.
Gertrud Dahlberg Publicerad 7 september 2026, kl 06:00
Person i kontorsmiljö lutar huvudet mot en glasvägg och speglas i glaset.
Den som har bluffsyndrom tvivlar på sin kompetens trots att resultaten visar något annat. Känslan är särskilt vanlig i nya och krävande situationer. Foto: Colourbox

Hjälp, jag är en bluff! Jag förtjänar inte det beröm och den framgång jag får på jobbet. Snart kommer jag att bli avslöjad som den värdelösa nolla jag verkligen är. 

Känner du igen dig? Då är du långt ifrån ensam. Till och med ett av världshistoriens största snillen, Albert Einstein, kände sig obekväm över den uppskattning hans livsverk rönte och upplevde sig själv som en ”ofrivillig svindlare”.

Fenomenet fick ett namn på 1970-talet: imposter syndrome. Översatt till svenska benämns det bluffsyndromet.

Men varför känner vi så? Och vad kan vi göra åt den gnagande känslan?

Vi bad Alexander Rozental, professor i klinisk psykologi vid Luleå tekniska universitet, bena ut vad bluffsyndrom egentligen handlar om. 
 

1. Vad är bluffsyndrom?

– Det innebär att en person tvivlar på sin kompetens fast det inte finns någon objektiv anledning. Det är en inre upplevelse som ofta följs av en rädsla för att bli avslöjad och att den egna framgången enbart beror på tur. 

– Det är ingen klinisk diagnos på någon sjukdom utan mer ett allmänmänskligt tillstånd. Däremot kan bluffsyndromet ibland vara en del av en underliggande sjukdom och psykiatrisk diagnos, till exempel depression eller någon typ av ångestsyndrom. 

 

2. Varför får man bluffsyndrom?

– Många, kanske till och med de flesta, människor upplever sig någon gång som en bluff och tvivlar på sig själva. Det är ofta förknippat med övergångar i livet, till exempel att byta jobb eller att börja plugga. Situationer när vi ställs inför för nya sammanhang och krav. Ofta försvinner känslan i takt med att vi tar oss an och klarar våra nya uppgifter. 

– I grunden handlar bluffsyndromet om en djupt rotad evolutionär rädsla för att inte höra till och riskera att bli bortstött från gruppen.

 

3. Vilka drabbas oftare av bluffsyndrom?

– Ja, det är mer vanligt hos människor med vissa personlighetsdrag, exempelvis neuroticism, det vill säga att ha lätt till negativa känslor som ilska, oro, ångest, stress och nedstämdhet. 

– Det tycks också i större utsträckning drabba minoritetsgrupper. Exempelvis att vara ensam kvinna i mansdominerad miljö. Eller att vara den enda personen med en annan etnisk eller kulturell bakgrund än den övriga gruppen.

- Jag och mina kollegor på Umeå Universitet har gjort forskning som visar att studenter på prestigefyllda utbildningar, där det sedan råder stor konkurrens om jobb, ofta upplever sig själva en bluff och därför överpresterar. 

 

4. Kan bluffsyndrom ha positiva sidor?

– Ja, motsatsen, det vill säga att aldrig reflektera över dig själv och vad du kanske skulle kunna göra bättre, är inte heller optimal. 

– Det finns också studier som visar att personer som känner sig som en bluff ofta fungerar bättre i grupp och är bättre på att samarbeta jämfört med andra. 

 

5. Så kan du hantera känslan av att vara en bluff

– Prata med andra. Då inser du sannolikt att du inte är ensam om att ibland känna dig som en bluff. 

– Ett annat sätt är att öva på att så kallad självmedkänsla och försöka vara lika stöttande mot dig själv som du är mot din bästa vän. Det kan mildra de självkritiska tankarna.

– Utsätt dig också för det du är rädd för i stället för att undvika det. Det kan handla om att du vågar tacka ja till en ny tjänst trots att du är rädd för att känna dig som en bluff.

– Försök också öva upp förmågan att ta emot beröm och känna stolthet.

 

6. Kan bluffsyndromet försvinna?

– Kanske inte helt, men det går att på egen hand få en mer balanserad syn på din egen förmåga. Att du ibland misslyckas och kan bli bättre innebär inte att du är en bluff. Du kan samtidigt vara kompetent och duktig. Det är inte svart eller vitt. Att någon gång känna sig som en bluff drabbar de flesta av oss och är något vi måste acceptera.

 

7. När ska man söka hjälp för självtvivlet?

– När tvivlet på din egen förmåga dominerar din inre dialog till den grad att du avstår och tackar nej till en massa möjligheter i livet. Då bör du söka hjälp och få behandling.

 

Text: Gertrud Dahlberg.

Så kan du hantera känslan av att vara en bluff

  • Prata med andra om hur du känner.
  • Öva på självmedkänsla.
  • Utsätt dig stegvis för sådant du är rädd för.
  • Träna på att ta emot beröm.
  • Tillåt dig att känna stolthet över det du klarar.