Det började med pikar och sura blickar. Med tiden kom kollegornas trakasserier att bli allt mer utstuderade. När Linda Mathiasson kom in i lunchrummet blev det tyst och planerades en rolig aktivitet efter jobbet fick hon information så sent att hon omöjligt kunde följa med. Kollegorna spred rykten, kontrollerade hennes arbetstider och försökte ofta ge henne skulden för fel hon inte var ansvarig för.
- Vi hade en dålig ledning och det utkristalliserade sig informella ledare som fick med sig andra. Jag kom in som ung, datorvan och hade lätt för att komma in i uppgifterna. Det uppfattades som ett hot av ett par personer. Jag tog upp problemen med min chef men upptäckte att hon läckte saker jag sagt i förtroende, säger Linda Mathiasson.
Ingen ställde upp
När utfrysningen började hade Linda varit anställd på den ideella organisationen i Göteborg i två års tid. Ingen kollega ställde upp för henne eller sa ifrån - hon stod helt ensam. Linda försökte härda ut genom att hålla sig för sig själv och utföra sina arbetsuppgifter så bra hon kunde. Det tog åtta år innan hon insåg att något måste göras.
- Jag började må väldigt dåligt och hade ont i magen varje morgon när jag skulle till jobbet. Till sist var det en vän som sa till mig att det var dags att söka stöd. Det var en tuff tid, nu i efterhand förstår jag inte hur jag stod ut, säger hon.
Fick hjälp av facket
Linda Mathiasson vände sig till fackförbundet HTF och fick hjälp, vilket inte är en självklarhet.
- Jag tillhör det fåtal som fått hjälp av facket. Det var fantastiskt bara att bli trodd. Hade jag inte fått hjälp vet jag inte var jag hade befunnit mig idag, säger hon.
- Jag förstår dem som blir arga och frustrerade på facket när man inte får hjälp trots att de betalat medlemsavgift år efter år. Det finns en okunskap från fackligt håll om kränkande särbehandling. Ofta vill de att den drabbade ska ta itu med problemen lokalt, men personer i klubben kan ju vara inblandade.
Den regionala ombudsmannen mötte arbetsgivaren och huvudpersonerna bakom mobbningen, som dock förnekade att några trakasserier skulle ha ägt rum.
- De slog ifrån sig och ville inte förstå vad de gjort. Det är en gammal sanning att det är den som mobbar som mår sämst. Jag tror att de hade en dålig självkänsla och genom att trycka ner någon annan kände de sig bättre, säger Linda.
När det var som allra värst valde hon att ta tjänstledigt för att studera och började också arbeta med sig själv, bland annat genom att gå i terapi. Linda blev mobbad redan i skolan och tror att det kan ha bidragit till att hon blev utsatt som vuxen. För att få utlopp för de känslor hon burit med sig under årens lopp började hon måla, skriva och spela teater. Linda berättar att hon fick tid att fundera på vad hon vill göra med sitt liv.
Tillbaka
Idag är Linda Mathiasson tillbaka på sin gamla arbetsplats. Ett val som förvånar många.
- Det kändes bättre att gå tillbaka och ge det en chans än att bara fly. Jag ville inte ta med mig den negativa känslan till nästa arbetsplats.
Det hade hänt mycket under året hon varit borta, mobbarna hade slutat och chefen hade bytts ut.
- Det är det helt ok på jobbet för min del. Men ärren finns fortfarande kvar och det händer att jag kommer in i den gamla känslan igen.
Få personer vågar gå ut offentligt och prata om sina erfarenheter av mobbning. Linda Mathiassons mod är unikt.
- Mobbning är förknippat med skuld och skam. Det finns en stor rädsla att det förstör hela arbetslivet framöver om man går ut i media och berättar. Men jag tror inte alls att det ligger mig i fatet. Många är jätterädda att mobbningen ska fortsätta på den nya arbetsplatsen och det förekommer dessvärre i enstaka fall.
Nu när hennes tillvaro har blivit dräglig kan Linda börja blicka framåt. Parallellt med jobbet på den ideella organisationen läser hon upp sina betyg med siktet inställt på att bli sjuksköterska. Den dag hon är färdigutbildad kommer hon att välja arbetsgivare med omsorg.
- Jag tänker inte gå på samma nit igen.
