Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Framtidens arbetsplats

Hur kommer din arbetsplats att se ut i framtiden? Redan i dag pågår en uppluckring av den fasta arbetsplatsen med införandet av aktivitetsbaserade kontor, flexibel arbetstid och stora möjligheter att jobba hemifrån.
Johanna Rovira, Anita Täpp Publicerad
www.hamsterwheeldesk.com
Sittandet är det nya röka, säger forskarna. Kanske är ekorrrhjulet framtidens melodi? (Se video via länken i rutan till höger.) www.hamsterwheeldesk.com

Den senaste trenden i kontorslösningar stavas aktivitetsbaserat. Det innebär bland annat att antalet arbetsplatser ofta är färre än antalet anställda, då man förutsätts jobba hemifrån någon eller några dagar i veckan, och att de som är på plats inte sitter vid samma skrivbord dag efter dag, men i stället väljer sitt- eller ståplats utifrån dagens uppdrag. De aktivitetsbaserade kontoren sägs öka samarbetet och kreativiteten.

Men framtidsforskaren Magnus Lindkvist är ganska säker på att de aktivitetsbaserade kontoren och andra öppna landskaps tid snart är förbi och de egna rummen kommer tillbaka. Han tror att framtidens melodi är att fokusera.

- Det här med en aktivitetsbaserad arbetsplats har blivit som ett litet lämmeltåg där ingen riktigt vet varför man gör det, man bara gör så.

- Man har gjort många tester med olika modeller för hur man ska jobba. För tio år sedan var det kreativitet som stod i fokus, man kanske skulle sitta på kuddar i ett rum och komma på idéer. Sedan blev det aktivitetsbaserade arbetsplatser och nu ska alla göra det.

Var ifrån man utför sitt jobb är inget forskaren Roland Paulsen funderar så mycket på. Tvärtom tycker han att vi hänger kvar i en förlegad syn på tid och arbete i grund och botten för att det är enkelt att mäta.

- Det är enklare att anställa en person för en viss tid och plats än att sätta sig in i vad arbetet egentligen går ut på. Tid och plats är simpla och primitiva styrmedel som lever kvar trots att det inte finns någon rationell grund för det. I en utopisk värld ska man kunna arbeta varifrån man vill, säger han.

Varifrån vi än väljer att utföra vårt jobb har vi nått en punkt som Magnus Lindkvist kallar peak distrahering, i vilket ett aktivitetsbaserat lärande, öppna landskap, sociala medier och all teknologi i vår omgivning ingår. Och det kommer att bli en stor utmaning för framtiden, tror han.

- Vi är så distraherade i dag av alla plingande e-mejl, ringande mobiler och möten på språng förbi någons skrivbord. Allt sådant är på max nu och då är det svårt att fokusera.

Han har besökt företag i Sverige och utomlands där man börjat utforma kontoren för att optimera de anställdas möjlighet att fokusera, vilket han ser som den avgörande skillnaden mellan vilka som lyckas och vilka som inte gör det.

Bodil Mellblom, arbetsmiljöexpert på Svenskt Näringsliv, tror att vi kommer att se alla möjliga olika typer av arbetsmiljöer och arbetssätt framöver – huvudsaken är att de är anpassade för verksamheten, menar hon.

- I dag blir det lätt att man följer olika trender, men det behövs mycket bättre medvetenhet och konsekvensanalys för att se vad som passar vilken organisation.

Jobba i ekorrhjulet?

Kommer vi att sitta ned vid våra skrivbord i framtiden, eller kommer vi att jobba på löpande bandet, stillsamt promenerande i ett ekorrhjul med datorn på handleden och skärmen i glasögonen?

Se video på ekorrhjulet här.

Så långt kanske det inte behöver gå, men det finns några olika scenarier som arbetsmarknaden redan i dag bör ta höjd för.

"I dag är vårt stillasittande samma folkhälsoproblem som rökningen var förut. Därför kommer arbetsgivarna framöver att se till att vi jobbar mer stående och flytta kaffemaskinen längre bort så att vi rör oss mer", säger framtidsforskaren Magnus Lindkvist.

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsmiljö

Gunnar mobbades på jobbet: ”Slutade prata med mig”

Gunnar Johansson blev mobbad och utfryst på jobbet. Nu har han skrivit en bok om sin upplevelse. Han lyfter också principiella frågor om hur trakasserier på arbetsplatsen hanteras.
Torbjörn Tenfält Publicerad 19 november 2025, kl 06:06
Mobbning på arbetsplatsen
Gunnar Johansson blev mobbad och utfryst på jobbet efter att han kritiserat sin arbetsplats sätt att söka forskningspengar. Foto: Fredrik Hjerling

Varken arbetsgivare eller lokala fackklubbar ska hantera frågor om trakasserier på jobbet, anser Gunnar Johansson, professor i folkhälsovetenskap. I sin bok ”Konsten att överleva mobbning – att gå vidare när jobbet brutit ner dig” beskriver han hur han blev utstött sedan han protesterat mot att hans arbetsplats, Högskolan i Halmstad, förskönade verkligheten i en ansökan om forskningsrättigheter.

– Högskolan ville ange att vi utförde forskning som vi inte gjorde. För mig var det en självklarhet att inte försköna ansökan.

Hur visade sig mobbningen?

– Kollegorna slutade prata med mig, jag tilldelades undervisning som inte passade mig, jag fick ingen löneförhöjning, jag blev inte kallad till möten, jag förlorade mitt arbetsrum och blev placerad i en tom korridor i en annan byggnad. Chefen och den grupp jag arbetade närmast med menade att det var jag som var problemet.

Vilken hjälp fick du när du sökte stöd?

– När jag kontaktade Arbetsmiljöverket fick jag beskedet att det är arbetsgivaren som utreder trakasserier på jobbet. I mitt fall var det min chef som var mobbaren och det innebar att den som mobbade också utredde ärendet. Arbetsgivaren ska ha ansvaret för arbetsmiljön, men den ska inte utreda sina egna ärenden, anser jag.

Du är också kritisk mot företagshälsan – varför?

– Företagshälsovården finansieras av arbetsgivaren som därmed blir en så viktig kund och en så stor inkomstkälla för företagshälsan att det uppstår ett beroendeförhållande. Mobbning och andra psykosociala frågor bör i stället vara en uppgift för den allmänna vården.

Vilket stöd fick du av facket?

Gunnar Johansson

– Jag fastnade på den lokala fackliga nivån och insåg efteråt att den inte ska jobba med så här känsliga frågor. Den lokala fackklubbens uppgift i arbetsmiljöärenden bör vara fysiska frågor som till exempel skyddsräcken och kemikalier. Sådana brister är enklare att påtala. Psykosociala frågor är mycket besvärligare – mobbarna kan ju vara andra fackliga medlemmar och även då finns en risk att det uppstår beroendeförhållanden.

Hur var det att gå till arbetsplatsen under den här tiden?

– Obehagligt. Jag hade en klump i magen varje gång jag gick dit. Kollegorna undvek mig. Jag blev socialt isolerad och så småningom sjukskriven. Mobbningen startade 2011 och pågick under fem år. 2016 kom vi överens om att högskolan skulle köpa ut mig. Det var enda utvägen jag kunde se.

I boken uppehåller du dig mycket vid begreppet makt – varför?

– Arbetsgivarna har arbetsmiljöansvaret, men om de inte följer föreskrifterna så får det inga konsekvenser. Maktobalansen förvärras om det är en chef som mobbar. Det är inte så konstigt att en arbetsgivare inte vill medge att den gjort fel, det är mänskligt. Men just därför är det så viktigt att ansvaret för utredningen ligger på en extern oberoende part, till exempel en myndighet eller någon form av neutralt ombud.

Du citerar Martin Luther King. Vad kan han lära oss?

– Hans ord ”Den yttersta tragedin är inte den onda människans brutalitet utan de goda människornas tystnad” fångar mobbningens dynamik. Hela gruppen är sällan engagerad i en mobbning, utan den drivs av en eller ett par aktiva personer. Arbetskamrater kan försäkra sin sympati i enrum, men de ger sällan ett samlat eller öppet stöd. Jag har förståelse för att kollegor inte vill riskera sin karriär och många vill höra den andra sidans version innan de tar ställning.

Kan du se att du på något sätt själv bidrog till situationen?

– Nej, och jag tycker fortfarande att jag gjorde rätt. Jag såg ett fel och påtalade det för chefen. Den forskning jag tagit del av visar att det inte finns något speciellt eller gemensamt personlighetsdrag hos dem som blir mobbade eller utsatta för psykiskt våld.

När jag skrev boken ville jag ha med chefens och kollegors perspektiv, men de ville inte bidra med det.

Vad hände efter att du lämnat din arbetsplats?

– Jag sökte många liknande jobb på andra högskolor men fick aldrig något, trots att jag många gånger blev placerad som etta av de sakkunniga. Till slut tröttnade jag och utbildade mig till lastbilschaufför. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte insåg nödvändigheten av att byta bransch tidigare. 

Högskolan i Halmstad vill inte kommentera händelsen

Högskolan i Halmstad avböjer att ge sin syn på Gunnar Johanssons berättelse. I ett mejl till Kollega skriver högskolans kommunikationschef Selma Sedelius:

”Eftersom Gunnar Johansson avslutade sin anställning 2017 vill Högskolan i Halmstad inte kommentera hans fall utöver det vi kan säga generellt om högskolans hållning: att vi inte tolererar mobbning, kränkande särbehandling eller andra former av diskriminering, och har tydliga riktlinjer hur sådant hanteras.” 

”Gunnar Johanssons fall hanterades och utreddes så som vi är skyldiga att göra. Såvitt jag kan bedöma finns det i nuläget inte någon verksam chef kvar av dem som var chefer när detta hände”, skriver Selma Sedelius.

SVT intervjuade Gunnar Johansson i mars 2017. I det inslaget uppgav arbetsgivaren att det gjorts en utredning på arbetsplatsen och att många medarbetare då gav en annan bild av vad som hänt än den Gunnar Johansson ger.

– Vi har utrett det här ärendet väldigt noggrant och konstaterat att han inte blivit utsatt för någon kränkande särbehandling, sa Thorsteinn Rögnvaldsson, som då var vikarierande rektor på Högskolan i Halmstad till SVT.