Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Transpersoner diskrimineras på många delar av den nordiska arbetsmarknaden. Det är slutsatsen i en ny rapport från Nordiska ministerrådet. Rapporten bygger på en samling av tidigare forskning och intervjuer med frivilligorganisationer.
Det främsta fyndet är att transpersoner möter hinder att över huvud taget ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är dubbelt så hög jämfört med befolkningen i övrigt. Transpersoner har också oftare låglönejobb och osäkra anställningar. Mental ohälsa uppges vara ett hinder, liksom diskriminering i rekryteringsprocesser.
På själva arbetsplatserna är den vanligaste diskrimineringen felköning, och det görs oftast av utomstående personer – kunder, patienter och klienter. Rapporten visar också att det saknas kunskap om transpersoners livsvillkor hos både chefer, kollegor, HR-avdelningar och fackliga representanter.
Ett annat fynd är att den fysiska arbetsmiljön – exempelvis tillgång till könsneutrala toaletter och omklädningsrum och flexibla klädkoder – har en stor påverkan för transpersoners upplevelse av sin arbetsmiljö.
Situationen som beskrivs i rapporten är ”fullständigt oacceptabel”. Det skriver jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L) i ett mejl till Kollega.
”Alla människor ska ha goda arbetsvillkor och åtnjuta samma möjligheter att delta på arbetsmarknaden, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Det är något vi aldrig kan kompromissa med. Det är en minoritet som blir utsatta, men vi vet att det kan få oerhört svåra konsekvenser för de som drabbas.”
Brandberg skriver att arbetsgivares ansvar är ”helt centralt”. Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare har aktiva åtgärder för att komma åt problemet.
Hur jobbar regeringen med den här frågan och vad finns det för mål i det arbetet?
”Sverige ska vara världens bästa land för hbtqi-personer; vi kan inte ha någon lägre ambition än så. Målet är självklart – lika rättigheter och möjligheter för alla. Inte ibland, inte lite grann, utan fullt ut.”
Hon skriver att regeringen arbetar med en handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter, som ska gälla åren 2024-2027. Den förra handlingsplanen gällde 2020-2023 och den nya har ännu inte presenterats. Det innebär att det inte finns någon offentlig handlingsplan som gäller just nu.
När kan transpersoner i Sverige förvänta sig att regeringens mål är uppnått?
”Med hjälp av den nya handlingsplanen kan jag konstatera att vi kommer kunna stärka ställningarna för hbtqi-rättigheter i Sverige. Samtidigt finns det ju ingen quick-fix på det här problemet, hur mycket jag än önskar att det gjorde det. Vi behöver fortsätta arbeta aktivt och på bred front för att se till att vi kommer framåt. Det finns mycket kvar att göra och det är många som behöver göra sin del i det arbetet.”
Tolv svenska myndigheter har också utsetts till ”hbtqi-strategiska” – däribland Folkhälsomyndigheten, som har ett uppdrag att hitta luckor i kunskapsläget om hbtqi-personers livsvillkor.
Är du transperson och har erfarenhet av det som beskrivs i artikeln? Hör av dig till Kollega genom att klicka på reporterns mejladress nedan. Information om hur du kan tipsa anonymt finns i menyn längst upp på sajten.
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
