Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Hade ADHD – blev uppsagd
En arbetsgivare avbröt provanställningen för en systemutvecklare med ADHD. Unionen stämmer nu företaget för diskriminering och kräver 100 000 kronor i ersättning.
En Unionenmedlem som studerar till civilingenjör vid Chalmers tekniska högskola blev i februari kontaktad av ett företag som undrade om han ville arbeta som systemutvecklare hos dem.
Mannen som har ADD, ADHD utan hyperaktivitet och Asperger, en form av autism, berättade inte om sina funktionsnedsättningar vid anställningsintervjun. Men han förklarade bland annat att han ogillade öppna frågor och att han föredrog att arbeta tyst utan att bli störd.
Mannen påbörjade en provanställning i mars. Men trots att han informerat företaget om sina behov frågade en projektledare flera gånger om dagen hur det gick med uppdraget. De oplanerade frågorna blev ett störningsmoment för mannen, som föreslog avstämning vid en fast tidpunkt. När han inte fick något gehör för sitt önskemål förklarade han sina funktionsnedsättningar för bolaget och hur de kan avhjälpas.
Han berättade bland annat att han har svårt att planera arbetsuppgifter och göra tidsuppskattningar, och föreslog därför regelbundna planeringsmöten på i förväg bestämda tider. Men även efter att bolaget fått kännedom om mannens funktionsnedsättningar fortsatta projektledaren att avbryta honom utan förvarning. Inför kollegorna började projektledaren dessutom ifrågasätta hur mannen utförde sitt arbete.
Sådana som du passar inte som konsulter
Under juli, när alla chefer var på semester, fick mannen inget stöd alls och visste inte hur han skulle prioritera bland arbetsuppgifterna. I augusti konstaterade en delägare att mannen inte fått så mycket gjort under sommaren, och tyckte att det var konstigt med tanke på hans höga betyg från universitetet. Mannen förklarade att han hade haft svårt att prioritera bland arbetsuppgifterna eftersom han har ADHD och Asperger.
Då sade arbetsgivaren att mannen borde se sig om efter andra arbeten, och fällde kommentarer som ”Sådana som du passar inte som konsulter” och ”Vi är ett litet företag och kan inte anpassa oss till dina problem, som konsultföretag kan vi inte kräva att våra kunder ska göra det heller.”
Den 10 augusti fick mannen besked om att bolaget skulle avsluta hans provanställning. Han kontaktade då Unionen som har stämt företaget för diskriminering. Förbundet anser att avbrytandet av provanställningen var diskriminerande, eftersom det hade samband med mannens funktionsnedsättning.
– Arbetsgivaren har bland annat uttryckt sig kränkande gentemot honom, säger Unionens förbundsjurist Elisabet Ohlsson.
Företaget har dessutom en skyldighet att anpassa arbetet till mannens förutsättningar enligt såväl arbetsmiljölagen som diskrimineringslagen. Bolagets underlåtenhet att vidta åtgärder utgjorde också diskriminering, anser Unionen.
– Trots att arbetsgivaren hade kännedom om vår medlems funktionsnedsättning fick han inget stöd. Det hade inte krävts stora insatser för att han skulle kunna utföra sina arbetsuppgifter lika bra som alla andra – till exempel regelbundna avstämningsmöten, där arbetsgivaren hjälpte till att prioritera. De här mötena hade inte behövt ta mer tid än möten med arbetstagare utan funktionsnedsättning, säger Elisabet Ohlsson.
Förbundet kräver nu att bolaget betalar 100 000 kronor i diskrimineringsersättning till mannen.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”
Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.
– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.
Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.
– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.
– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.
Sällan svar på jobbansökan
Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.
Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.
– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.
Får inte ens enklare jobb
Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.
– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.
Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.
Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.
– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.
Chefer inte förskonade från ålderism
Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.
Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade.
Text: Katarina Markiewicz
