Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vilket ledarskap vill vi ha efter pandemin?

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte har mest kunskap om teorier. Att stå för sina misstag och lära sig av dem och förstå att det alltid finns nya saker att lära sig skapar hållbart ledarskap, skriver ledarskapscoachen Annah Thunberg.
Publicerad
Colourbox
Pandemin har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov, skriver Annah Thunberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har på många sätt visat att ledarskapet är livsnerven i organisationer och nu har det blivit tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov. Om vi ser bortom komplexiteten av att leda i osäkerhet så har pandemin hjälpt oss att ersätta kontroll med inflytande och flytta fokus från oss själva till andra.

 

Det handlar inte längre om vad jag som ledare vill utan vad mina medarbetare behöver för att kunna må bra och nå personliga och organisatoriska mål. Pandemin har gett oss rädsla och oro inför framtiden. Men också en möjlighet att utvecklas och möta våra egna och våra organisationers behov. Som ledare har man så många möjligheter att göra positiv påverkan på andra människor.

Det har också blivit tydligare att vi inte behöver ett nytt ledarskap, vi behöver förenkla det ledarskapet som redan finns. Även om ledarskap är en vetenskap så är det också en del av att vara människa och det är här vi allt som oftast går vilse. Det är dags för chefer att sluta gömma sig bakom ledarskapsteorier och modeller för att istället hitta och använda sitt personliga ledarskap där vetenskap och mänsklighet går hand i hand.

När en ledare har all teknisk kompetens, kunskap och resurser för att uppnå resultat, men inte kan göra den skillnad de behöver, är mer utbildning ofta inte svaret. De behöver något mer personligt. Ledarskapsutveckling är mer än bara utbildning.

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte de som har mest kunskap om teorier. Det handlar om att kunna erkänna sina misstag och stå för dem, att våga dela ut ansvar och att förstå att det alltid finns något nytt att lära sig. Som ledare blir vi aldrig fullärda. Ledarskap är en färskvara som regelbundet måste utvecklas och investeras i. Det är här fokus på hållbart ledarskap behöver få sin plats. Hållbart ledarskap handlar inte bara om hur vi leder andra utan också om hur vi leder oss själva.

Grunden är att skapa medvetenhet kring hur man påverkar och påverkas av systemet. En ledare agerar sällan isolerat utan är ett resultat av de erfarenheter och förutsättningar som finns i den egna verkligheten. Hållbara ledare har mod att vilja se sina blinda fläckar, ta emot feedback och ta ansvar för vad hon eller han kan påverka.

Utmaningen är att det krävs en vilja att bryta gamla mönster. Det kommer ställa krav på att ledaren avsätter tid för reflektion, antingen på egen hand eller tillsammans med lämplig stödfunktion. Att investera i och avsätta tid för reflektion och bearbetning av sitt uppdrag och funktion bör vara lika högt värderat vid kompetensutveckling som att fylla på med ny kunskap.

Vi pratar ofta om ledares skyldigheter men sällan om ledares behov. Detta kan vara en av orsakerna till att Previa har presenterat en rapport som visar att sjukskrivning hos chefer på grund av psykisk ohälsa har ökat mellan 2014-2019.

De höga krav och förväntningar chefer har idag bör vara en indikation på hur viktigt det är att uppmuntra chefer att uttrycka och tillgodose sina egna behov för att kunna vara hållbart högpresterande och goda ledare.

Verksamheten är fylld med risker och osäkerheter och det ständigt föränderliga affärslandskapet - från ekonomiska förhållanden och industri- eller marknadstrender, till teknisk utveckling och ständigt skiftande värderingar och prioriteringar. Det innebär att chefer måste anpassa sig till förändringar och utvecklas hela tiden. För att organisationer ska fortsätta att växa krävs det ofta att människorna växer.Låt därför chefers behov få större utrymme som en del av utvecklingen av verksamheten.

/Annah Thunberg, ICF-certifierad ledarskapscoach, Ledarskapscoachen.nu

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande