Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem älskar EU-direktiven?

Hur mycket ska EU lägga sig i svensk arbetsmarknad? De nya direktiven innebär inte mer rättvisa för löntagarna utan endast mer byråkrati för arbetsgivaren, skriver Johan Lif.
Publicerad
EU flaggor som vajjar. Till höger i bild Johan Lif.
Syftet är gott men att EU går in och ska bestämma sådant som arbetsmarknadens parter vet mer om på svensk arbetsmarknad är skevt, skriver Johan Lif. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I fjol ändrades lagen om anställningsskydd. Nej, jag talar inte om de förändringar som följer av parternas överenskommelse om trygghet och kompetensutveckling.

Jag talar om en annan ändring, som flög under de flestas radar. Såvida man inte råkar arbeta med personalfrågor. I så fall var den betydligt mer administrativt kännbar än de mer uppmärksammade ändringarna av regelverken kring uppsägning, hyvling och deltid.

I LAS 6 c § har införts en lång lista med 13 punkter över sådant en arbetsgivare nu, under skadeståndsansvar, måste informera om vid en nyanställning. Om något förändras under anställningens gång ska det också enligt lag informeras om detta, inom en månad. Annars kan det även då bli fråga om skadestånd.

Det handlar om sådant som arbetsgivarens adress, att sociala avgifter betalas till staten, vilka utbildningar arbetsgivaren tillhandahåller, och så vidare.

Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju

Varför detta? Har det varit ett stort problem på svensk arbetsmarknad att den som blir anställd inte fått information om lön och semesterns längd? Nej. Lagändringen är ett resultat av en samvetsgrann implementering av EU:s arbetsvillkorsdirektiv, och har inneburit ett stort merarbete för många företag. Rutiner har tagits fram och system byggs ut och konsultarvoden har fakturerats för att säkerställa att information ges på rätt sätt och under lagliga former.

Men till vilken nytta? Vem i Sverige har efterfrågat dessa regler? Innebär de nya bestämmelserna något annat än en övernitisk administrativ pålaga i syfte att laga något som i Sverige aldrig varit trasigt?

Arbetsvillkorsdirektivet är nu svensk lag. Ett annat direktiv vars implementering nu utreds är det så kallade lönetransparensdirektivet. Syftet med detta direktiv är att minska de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och det tycker de flesta vore bra. Problemet är bara att direktivet endast föreskriver ytterligare en rad administrativa skyldigheter för arbetsgivarna som knappast kommer att minska en enda faktisk löneskillnad.

Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju och vilka uppgifter om löner en arbetsgivare ska tillhandahålla. Mer byråkrati således.

EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar

Ytterligare ett direktiv som fortfarande är under behandling på EU-nivå är plattformsdirektivet. Återigen är syftet gott: förbättrade villkor i den så kallade gigbranschen. Men den metod som föreslås för att åstadkomma detta innebär en underlig särreglering just för gigarbetare. För dessa ska en annan metod än på arbetsmarknaden i övrigt användas för att avgöra vem som är anställd och vem som är självständig uppdragstagare. Ett helt snurrigt tillvägagångssätt som öppnar för ett oklart rättsläge.

EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar. Arbetsmarknadens parter lyckades efter idogt arbete begränsa skadeverkningarna av direktivet om minimilöner. Kan fack och arbetsgivare hitta ett sätt att ersätta även dessa byråkratiska regler med något bättre anpassat utifrån svenska förhållanden och svensk företagskultur? Vore det möjligt så vore det bra. För – i ärlighetens namn – vem älskar egentligen de nya EU-direktiven?

/Johan Lif, arbetsrättsspecialist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 1 2025 omslag

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Gränslöst arbetsliv skapar ohälsa bland unga

Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Publicerad 4 februari 2025, kl 06:00
tändstickor som håller på att brinna ut
Ett gränslöst arbetsliv utan klara strukturer kan skapa stress bland unga som är vana vid skolans schemalagda ramar, skriver Petra Skoglund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under de senaste åren har sjukfrånvaron bland unga vuxna ökat dramatiskt, framför allt på grund av psykisk ohälsa. Feelgoods Jobbhälsorapport 2024 visar en dold och upprepad sjukfrånvaro bland unga medarbetare. Medarbetare under 30 år har dubbelt så ofta upprepad korttidssjukfrånvaro (mer än sex gånger per år), jämfört med äldre kollegor. 

Efter att ha arbetat som HR-chef och strateg inom spelbranschen och techindustrin under några år tycker jag mig se en bekymrande trend. Kraven på närvaro och leverans är ofta diffusa hos de bolag som många unga söker sig till. Dessa bolag erbjuder i stor utsträckning fria arbetstider och möjlighet att jobba heltid på distans, även för den som kommer från skolan – och långt innan man landat i sin yrkesroll. 

Otydligheten kan skapa en känsla av otillräcklighet och leda till att unga medarbetare tar på sig för mycket, vilket på sikt kan resultera i utmattning och sjukskrivning. När är jag ”bra nog”? Vad förväntas av mig och hur vet jag att jag lever upp till kraven?

Friheten är ett tveeggat svärd

Min erfarenhet från spelbranschen och tech-start-ups är att friheten är ett tveeggat svärd som i värsta fall skapar osäkerhet och svaga sociala nätverk på arbetsplatsen. Tillit och gemenskap byggs inte upp i den utsträckning som behövs. Man är bara sin senaste leverans och ”en i mängden på skärmen” för varandra. Arbetstiden är i praktiken helt oreglerad eftersom ingen riktigt vet när och hur man arbetar. Man söker sig till – och kämpar för – en frihet som sedan riskerar att göra en sjuk.

I sin bok Kasam på jobbet beskriver Ann-Sofie Forsmark hur arbetsgivare kan stärka känslan av sammanhang för sina medarbetare. Genom att fokusera på begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan man skapa en arbetsmiljö där fler känner sig trygga och engagerade. På arbetsplatser med många unga medarbetare är det affärskritiskt med tydlighet.

Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att helt fria arbetstider och möjligheten att arbeta var som helst, när som helst, kan bidra till stress och ohälsa. Det kan bli svårare för medarbetarna att sätta gränser och skapa struktur, vilket i sin tur kan påverka deras känsla av kontroll och välmående. Extra sköra är alla de med NPF-diagnoser som ofta mår bäst med tydliga ramar. 

Man är bara sin senaste leverans

För att stödja unga i arbetslivet och minska sjukfrånvaron rekommenderar jag:
 

  • Skapa tydlighet. Se till att arbetsuppgifter och förväntningar är tydligt definierade. Tydliga arbetsbeskrivningar, riktlinjer för förväntad närvaro på kontoret och regelbunden feedback kan hjälpa medarbetare att förstå vad som förväntas av dem och hur de presterar.
     
  • Bygg stöttande onboarding-program. Första tiden på en arbetsplats är avgörande. Genom en strukturerad introduktion med en stor del av tiden på kontoret kan arbetsgivare hjälpa nya medarbetare att känna sig hemma och förmedla en tydlig bild av roller och ansvarsområden.
     
  • Främja balans och återhämtning. Det är viktigt att arbetsgivare signalerar att återhämtning är en del av en hållbar arbetsinsats. Detta kan ske genom att sätta tydliga gränser mellan arbete och fritid samt att erbjuda verktyg och resurser för stresshantering. Genom att skapa tydliga ramarbetstider när man ska vara närvarande, delta på möten och svara på mail, blir det också tydligare när man kan vara ledig.

Unga vuxnas utmaningar i arbetslivet handlar inte bara om deras anpassningsförmåga och behov av självständighet. De visar också att arbetsplatser behöver hitta en bättre balans mellan frihet och struktur för att främja sina anställdas hälsa och utveckling.

/Petra Skoglund