Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem älskar EU-direktiven?

Hur mycket ska EU lägga sig i svensk arbetsmarknad? De nya direktiven innebär inte mer rättvisa för löntagarna utan endast mer byråkrati för arbetsgivaren, skriver Johan Lif.
Publicerad
EU flaggor som vajjar. Till höger i bild Johan Lif.
Syftet är gott men att EU går in och ska bestämma sådant som arbetsmarknadens parter vet mer om på svensk arbetsmarknad är skevt, skriver Johan Lif. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I fjol ändrades lagen om anställningsskydd. Nej, jag talar inte om de förändringar som följer av parternas överenskommelse om trygghet och kompetensutveckling.

Jag talar om en annan ändring, som flög under de flestas radar. Såvida man inte råkar arbeta med personalfrågor. I så fall var den betydligt mer administrativt kännbar än de mer uppmärksammade ändringarna av regelverken kring uppsägning, hyvling och deltid.

I LAS 6 c § har införts en lång lista med 13 punkter över sådant en arbetsgivare nu, under skadeståndsansvar, måste informera om vid en nyanställning. Om något förändras under anställningens gång ska det också enligt lag informeras om detta, inom en månad. Annars kan det även då bli fråga om skadestånd.

Det handlar om sådant som arbetsgivarens adress, att sociala avgifter betalas till staten, vilka utbildningar arbetsgivaren tillhandahåller, och så vidare.

Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju

Varför detta? Har det varit ett stort problem på svensk arbetsmarknad att den som blir anställd inte fått information om lön och semesterns längd? Nej. Lagändringen är ett resultat av en samvetsgrann implementering av EU:s arbetsvillkorsdirektiv, och har inneburit ett stort merarbete för många företag. Rutiner har tagits fram och system byggs ut och konsultarvoden har fakturerats för att säkerställa att information ges på rätt sätt och under lagliga former.

Men till vilken nytta? Vem i Sverige har efterfrågat dessa regler? Innebär de nya bestämmelserna något annat än en övernitisk administrativ pålaga i syfte att laga något som i Sverige aldrig varit trasigt?

Arbetsvillkorsdirektivet är nu svensk lag. Ett annat direktiv vars implementering nu utreds är det så kallade lönetransparensdirektivet. Syftet med detta direktiv är att minska de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och det tycker de flesta vore bra. Problemet är bara att direktivet endast föreskriver ytterligare en rad administrativa skyldigheter för arbetsgivarna som knappast kommer att minska en enda faktisk löneskillnad.

Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju och vilka uppgifter om löner en arbetsgivare ska tillhandahålla. Mer byråkrati således.

EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar

Ytterligare ett direktiv som fortfarande är under behandling på EU-nivå är plattformsdirektivet. Återigen är syftet gott: förbättrade villkor i den så kallade gigbranschen. Men den metod som föreslås för att åstadkomma detta innebär en underlig särreglering just för gigarbetare. För dessa ska en annan metod än på arbetsmarknaden i övrigt användas för att avgöra vem som är anställd och vem som är självständig uppdragstagare. Ett helt snurrigt tillvägagångssätt som öppnar för ett oklart rättsläge.

EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar. Arbetsmarknadens parter lyckades efter idogt arbete begränsa skadeverkningarna av direktivet om minimilöner. Kan fack och arbetsgivare hitta ett sätt att ersätta även dessa byråkratiska regler med något bättre anpassat utifrån svenska förhållanden och svensk företagskultur? Vore det möjligt så vore det bra. För – i ärlighetens namn – vem älskar egentligen de nya EU-direktiven?

/Johan Lif, arbetsrättsspecialist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect