Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
I fjol ändrades lagen om anställningsskydd. Nej, jag talar inte om de förändringar som följer av parternas överenskommelse om trygghet och kompetensutveckling.
Jag talar om en annan ändring, som flög under de flestas radar. Såvida man inte råkar arbeta med personalfrågor. I så fall var den betydligt mer administrativt kännbar än de mer uppmärksammade ändringarna av regelverken kring uppsägning, hyvling och deltid.
I LAS 6 c § har införts en lång lista med 13 punkter över sådant en arbetsgivare nu, under skadeståndsansvar, måste informera om vid en nyanställning. Om något förändras under anställningens gång ska det också enligt lag informeras om detta, inom en månad. Annars kan det även då bli fråga om skadestånd.
Det handlar om sådant som arbetsgivarens adress, att sociala avgifter betalas till staten, vilka utbildningar arbetsgivaren tillhandahåller, och så vidare.
Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju
Varför detta? Har det varit ett stort problem på svensk arbetsmarknad att den som blir anställd inte fått information om lön och semesterns längd? Nej. Lagändringen är ett resultat av en samvetsgrann implementering av EU:s arbetsvillkorsdirektiv, och har inneburit ett stort merarbete för många företag. Rutiner har tagits fram och system byggs ut och konsultarvoden har fakturerats för att säkerställa att information ges på rätt sätt och under lagliga former.
Men till vilken nytta? Vem i Sverige har efterfrågat dessa regler? Innebär de nya bestämmelserna något annat än en övernitisk administrativ pålaga i syfte att laga något som i Sverige aldrig varit trasigt?
Arbetsvillkorsdirektivet är nu svensk lag. Ett annat direktiv vars implementering nu utreds är det så kallade lönetransparensdirektivet. Syftet med detta direktiv är att minska de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och det tycker de flesta vore bra. Problemet är bara att direktivet endast föreskriver ytterligare en rad administrativa skyldigheter för arbetsgivarna som knappast kommer att minska en enda faktisk löneskillnad.
Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju och vilka uppgifter om löner en arbetsgivare ska tillhandahålla. Mer byråkrati således.
EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar
Ytterligare ett direktiv som fortfarande är under behandling på EU-nivå är plattformsdirektivet. Återigen är syftet gott: förbättrade villkor i den så kallade gigbranschen. Men den metod som föreslås för att åstadkomma detta innebär en underlig särreglering just för gigarbetare. För dessa ska en annan metod än på arbetsmarknaden i övrigt användas för att avgöra vem som är anställd och vem som är självständig uppdragstagare. Ett helt snurrigt tillvägagångssätt som öppnar för ett oklart rättsläge.
EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar. Arbetsmarknadens parter lyckades efter idogt arbete begränsa skadeverkningarna av direktivet om minimilöner. Kan fack och arbetsgivare hitta ett sätt att ersätta även dessa byråkratiska regler med något bättre anpassat utifrån svenska förhållanden och svensk företagskultur? Vore det möjligt så vore det bra. För – i ärlighetens namn – vem älskar egentligen de nya EU-direktiven?
/Johan Lif, arbetsrättsspecialist
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge