Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
I fjol ändrades lagen om anställningsskydd. Nej, jag talar inte om de förändringar som följer av parternas överenskommelse om trygghet och kompetensutveckling.
Jag talar om en annan ändring, som flög under de flestas radar. Såvida man inte råkar arbeta med personalfrågor. I så fall var den betydligt mer administrativt kännbar än de mer uppmärksammade ändringarna av regelverken kring uppsägning, hyvling och deltid.
I LAS 6 c § har införts en lång lista med 13 punkter över sådant en arbetsgivare nu, under skadeståndsansvar, måste informera om vid en nyanställning. Om något förändras under anställningens gång ska det också enligt lag informeras om detta, inom en månad. Annars kan det även då bli fråga om skadestånd.
Det handlar om sådant som arbetsgivarens adress, att sociala avgifter betalas till staten, vilka utbildningar arbetsgivaren tillhandahåller, och så vidare.
Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju
Varför detta? Har det varit ett stort problem på svensk arbetsmarknad att den som blir anställd inte fått information om lön och semesterns längd? Nej. Lagändringen är ett resultat av en samvetsgrann implementering av EU:s arbetsvillkorsdirektiv, och har inneburit ett stort merarbete för många företag. Rutiner har tagits fram och system byggs ut och konsultarvoden har fakturerats för att säkerställa att information ges på rätt sätt och under lagliga former.
Men till vilken nytta? Vem i Sverige har efterfrågat dessa regler? Innebär de nya bestämmelserna något annat än en övernitisk administrativ pålaga i syfte att laga något som i Sverige aldrig varit trasigt?
Arbetsvillkorsdirektivet är nu svensk lag. Ett annat direktiv vars implementering nu utreds är det så kallade lönetransparensdirektivet. Syftet med detta direktiv är att minska de osakliga löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Och det tycker de flesta vore bra. Problemet är bara att direktivet endast föreskriver ytterligare en rad administrativa skyldigheter för arbetsgivarna som knappast kommer att minska en enda faktisk löneskillnad.
Direktivet reglerar i detalj vilka frågor som ska ställas vid en anställningsintervju och vilka uppgifter om löner en arbetsgivare ska tillhandahålla. Mer byråkrati således.
EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar
Ytterligare ett direktiv som fortfarande är under behandling på EU-nivå är plattformsdirektivet. Återigen är syftet gott: förbättrade villkor i den så kallade gigbranschen. Men den metod som föreslås för att åstadkomma detta innebär en underlig särreglering just för gigarbetare. För dessa ska en annan metod än på arbetsmarknaden i övrigt användas för att avgöra vem som är anställd och vem som är självständig uppdragstagare. Ett helt snurrigt tillvägagångssätt som öppnar för ett oklart rättsläge.
EU:s klåfingrighet i arbetsmarknadsfrågor blir alltmer kännbar. Arbetsmarknadens parter lyckades efter idogt arbete begränsa skadeverkningarna av direktivet om minimilöner. Kan fack och arbetsgivare hitta ett sätt att ersätta även dessa byråkratiska regler med något bättre anpassat utifrån svenska förhållanden och svensk företagskultur? Vore det möjligt så vore det bra. För – i ärlighetens namn – vem älskar egentligen de nya EU-direktiven?
/Johan Lif, arbetsrättsspecialist
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
