Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var lite mer som Barbapapa!

Att jobba med HR-frågor innebär ofta att medla mellan bolagets ledning och företagets hjärta, personalen. Ofta är deras behov helt olika men båda har lika bra argument. Då gäller det att forma sig för allas bästa – som Barbapapa.
Publicerad
FREDRIK PERSSON/TT
Att kunna forma sättet du förmedlar ett budskap på är viktigt när du jobbar med HR-frågor, skriver Patrik Ström. FREDRIK PERSSON/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har jobbat med HR-relaterade frågor i snart två decennier. De erfarenheter jag fått genom åren säger mig följande: För att lyckas i roller inom är HR  krävs att man är som någon av medlemmarna i familjen Barbapapa.

Barbapapa, vad kännetecknar den tecknade serien jag såg på TV när jag växte upp?

Jo, att de kunde ändra form och i stort sett bli vad som helst när som helst. Så drastiskt behöver det ju inte vara för att kunna agera som HR förstås, men vad jag menar med att vara en Barbapapa är att exempelvis kunna justera sättet du förmedlar ditt budskap på, eller hur du argumenterar och agerar.

Det är då förmågan att vara föränderlig som är viktig när HR-personen kommer in

Som HR sitter du väldigt ofta som en medlare mellan företagets ledning och företagets hjärta, personalen. Inte sällan kan företagets behov och personalens behov vara helt olika, dock brukar det alltid finnas goda argument för bägges behov. Det är då förmågan att vara föränderlig är viktig när HR-personen kommer in.

För att lyckas med vårt uppdrag krävs att vi HR-personer har förmågan att ställa om oss och vara enormt följsamma i våra sätt att vara, samt hur vi väljer att agera. För om vi lyckas få med bägge (företag och personal) i det förändringsarbete som hela tiden äger rum på företaget så blir företaget mer lönsamt, personalen trivs. Genom att använda vår Barbapapa-kompetens har vi lyckats få två vinnare helt enkelt.

Nu kanske någon tycker, ja men du är ju anställd av företaget eller inhyrd HR-konsult som betalas av företaget. Ska då inte företagets bästa komma i första rummet?

Så kan man ju välja att se på det. Dock är det ju inte alltid att åtgärder ger den önskade effekt som företaget vill ha.

Om förändring sker med fokus att värna personalen kommer det ge bättre utfall

Det är då vi HR-personer genom vår kompetens är med och justerar förändringen så att företagets önskan och syfte uppnås på bästa sätt och att personalens perspektiv också tas tillvara genom att personalen blir involverad.

För om förändringen sker med stort fokus på att värna personalen samt involvera dem, då kommer förändringen gå bättre och syftet uppnås på bästa sätt med bästa möjliga utfall.

Jag har genom åren stött på medarbetare som upplever HR som att de bara går i företagets koppel. Det tror jag är förödande för företagens utveckling över tid. Detta då personalen behöver känna sig involverade i företaget och i företagets utveckling. 

Därför krävs en Barbapapa-figur som HR, som genom sitt kloka sätt och kompetens kan få acceptans och engagemang från båda parterna. Detta uppnår man enklast om man kan förändra sig och sitt sätt att vara i olika situationer.

Så var som Familjen Barbapapa, gör om dig för att passa just det som du är satt att göra här och nu.

/Patrik Ström HR-konsult

Tidigare debattartiklar hittar du här

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag