Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var lite mer som Barbapapa!

Att jobba med HR-frågor innebär ofta att medla mellan bolagets ledning och företagets hjärta, personalen. Ofta är deras behov helt olika men båda har lika bra argument. Då gäller det att forma sig för allas bästa – som Barbapapa.
Publicerad 26 oktober 2021, kl 08:48
FREDRIK PERSSON/TT
Att kunna forma sättet du förmedlar ett budskap på är viktigt när du jobbar med HR-frågor, skriver Patrik Ström. FREDRIK PERSSON/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har jobbat med HR-relaterade frågor i snart två decennier. De erfarenheter jag fått genom åren säger mig följande: För att lyckas i roller inom är HR  krävs att man är som någon av medlemmarna i familjen Barbapapa.

Barbapapa, vad kännetecknar den tecknade serien jag såg på TV när jag växte upp?

Jo, att de kunde ändra form och i stort sett bli vad som helst när som helst. Så drastiskt behöver det ju inte vara för att kunna agera som HR förstås, men vad jag menar med att vara en Barbapapa är att exempelvis kunna justera sättet du förmedlar ditt budskap på, eller hur du argumenterar och agerar.

Det är då förmågan att vara föränderlig som är viktig när HR-personen kommer in

Som HR sitter du väldigt ofta som en medlare mellan företagets ledning och företagets hjärta, personalen. Inte sällan kan företagets behov och personalens behov vara helt olika, dock brukar det alltid finnas goda argument för bägges behov. Det är då förmågan att vara föränderlig är viktig när HR-personen kommer in.

För att lyckas med vårt uppdrag krävs att vi HR-personer har förmågan att ställa om oss och vara enormt följsamma i våra sätt att vara, samt hur vi väljer att agera. För om vi lyckas få med bägge (företag och personal) i det förändringsarbete som hela tiden äger rum på företaget så blir företaget mer lönsamt, personalen trivs. Genom att använda vår Barbapapa-kompetens har vi lyckats få två vinnare helt enkelt.

Nu kanske någon tycker, ja men du är ju anställd av företaget eller inhyrd HR-konsult som betalas av företaget. Ska då inte företagets bästa komma i första rummet?

Så kan man ju välja att se på det. Dock är det ju inte alltid att åtgärder ger den önskade effekt som företaget vill ha.

Om förändring sker med fokus att värna personalen kommer det ge bättre utfall

Det är då vi HR-personer genom vår kompetens är med och justerar förändringen så att företagets önskan och syfte uppnås på bästa sätt och att personalens perspektiv också tas tillvara genom att personalen blir involverad.

För om förändringen sker med stort fokus på att värna personalen samt involvera dem, då kommer förändringen gå bättre och syftet uppnås på bästa sätt med bästa möjliga utfall.

Jag har genom åren stött på medarbetare som upplever HR som att de bara går i företagets koppel. Det tror jag är förödande för företagens utveckling över tid. Detta då personalen behöver känna sig involverade i företaget och i företagets utveckling. 

Därför krävs en Barbapapa-figur som HR, som genom sitt kloka sätt och kompetens kan få acceptans och engagemang från båda parterna. Detta uppnår man enklast om man kan förändra sig och sitt sätt att vara i olika situationer.

Så var som Familjen Barbapapa, gör om dig för att passa just det som du är satt att göra här och nu.

/Patrik Ström HR-konsult

Tidigare debattartiklar hittar du här

Debatt

Debatt: Tredagarsvecka provocerar omgivningen

Att jobba mindre och leva mer väcker känslor hos andra, skriver Ann-Christine Reimer. Hon har valt att jobba tre dagar i veckan från och med i år.
Publicerad 29 februari 2024, kl 09:49
Till vänster Ann-Christine Reimer, till höger en man på en bänk
Att jobba är inte meningen med livet, skriver Ann-Christine Reimer. Foto: Shutterstock/Gugge Zelander
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag önskar att jag hade jobbat mindre, att jag umgåtts mer med vänner och familj, att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det liv som andra förväntade sig av mig”.

Det säger patienterna på sin dödsbädd till sjuksköterskorna inom den palliativa vården enligt Tangan Chatterjee, brittisk läkare och författare i ämnet lycka och glädje.

I slutet av 2022 kom jag fram till att det var dags för en kursförändring i mitt liv. Det var dags att meddela min arbetsgivare att jag önskade gå ner till tredagarsvecka från våren 2024. Det beslutet var inte taget ur det blå. Jag började tänka i de banorna redan vid 50 fyllda. 

Att våga vara annorlunda och inte följa normen väcker känslor hos andra. Det är en iakttagelse jag gjort. Jag vill inte gå så långt som att säga att den nattsvarta avundsjukan uppenbarat sig, men ifrågasatt är jag.

Att inte följa normen väcker känslor hos andra

När jag började tala om ”projektet jobba mindre” med min mamma för ungefär tio år sedan, tyckte hon att det var det dummaste hon hört. ”Klart man vill jobba”, var en av kommentarerna. 

Mamma, sa jag, det handlar inte om det. Det finns ett annat liv där ute också. Jag vill inte köra ända in i kaklet för att andra förväntar sig det av mig, jag vill ha det andra också. Jag har kul på jobbet och jag har ett bra jobb. Men det är inte det som är livet. 

När jag sedan berättat för andra närstående om mina planer har de sagt ”Ann-Christine, det här måste vi prata om”. På det svarade jag ungefär ”det finns inget att prata om, jag ska göra detta”. Eller så har jag fått höra ”man kan städa ihjäl sig”. Jag har inga planer på att städa två dagar i veckan. 

Pensionen är också något som kommit upp. ”Du måste tänka på pensionen”. Andra har uttryckt ”du är djärv” och ”du kommer att bli uttråkad”. Som om det inte finns ett liv utanför jobbet. 

Det handlar om valet att vara modig

Mitt beslut har självklart också mötts med glada och positiva tillrop, men det är det negativa som kletat sig fast. Jag vägrar dock att vara som andra och följa normen – jobba fullt ända tills pensionen. Vi har alla olika ekonomiska förutsättningar för ett alternativt liv, tak över huvudet och mat i magen måste vi ha, men jag tror ändå att det handlar om valet att vara modig. Att våga vara annorlunda. 

Oavsett vad andra tycker och tänker känner jag bottenlös, genuin glädje och nyfikenhet för vad som komma skall. Jag har tagit ett beslut, jag rättar inte in mig i ledet, jag ställer mig bredvid, betraktar, borstar bort de negativa åsikterna och kör mitt race. Det är styrka och wow-känsla i det.

”Jag önskar att jag tillåtit mig själv att leva mitt liv och inte det som andra förväntade sig av mig”.

Läs den meningen några gånger till. Smaka på den. Gör du vad du vill? Är svaret nej? Välj ett annat spår.

/Ann-Christine Reimer, snart 60 år, 
lednings- och marknadsassistent, golfare, ensamresenär, webbkreatör, bloggare och frilansskribent