Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var lite mer som Barbapapa!

Att jobba med HR-frågor innebär ofta att medla mellan bolagets ledning och företagets hjärta, personalen. Ofta är deras behov helt olika men båda har lika bra argument. Då gäller det att forma sig för allas bästa – som Barbapapa.
Publicerad
FREDRIK PERSSON/TT
Att kunna forma sättet du förmedlar ett budskap på är viktigt när du jobbar med HR-frågor, skriver Patrik Ström. FREDRIK PERSSON/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har jobbat med HR-relaterade frågor i snart två decennier. De erfarenheter jag fått genom åren säger mig följande: För att lyckas i roller inom är HR  krävs att man är som någon av medlemmarna i familjen Barbapapa.

Barbapapa, vad kännetecknar den tecknade serien jag såg på TV när jag växte upp?

Jo, att de kunde ändra form och i stort sett bli vad som helst när som helst. Så drastiskt behöver det ju inte vara för att kunna agera som HR förstås, men vad jag menar med att vara en Barbapapa är att exempelvis kunna justera sättet du förmedlar ditt budskap på, eller hur du argumenterar och agerar.

Det är då förmågan att vara föränderlig som är viktig när HR-personen kommer in

Som HR sitter du väldigt ofta som en medlare mellan företagets ledning och företagets hjärta, personalen. Inte sällan kan företagets behov och personalens behov vara helt olika, dock brukar det alltid finnas goda argument för bägges behov. Det är då förmågan att vara föränderlig är viktig när HR-personen kommer in.

För att lyckas med vårt uppdrag krävs att vi HR-personer har förmågan att ställa om oss och vara enormt följsamma i våra sätt att vara, samt hur vi väljer att agera. För om vi lyckas få med bägge (företag och personal) i det förändringsarbete som hela tiden äger rum på företaget så blir företaget mer lönsamt, personalen trivs. Genom att använda vår Barbapapa-kompetens har vi lyckats få två vinnare helt enkelt.

Nu kanske någon tycker, ja men du är ju anställd av företaget eller inhyrd HR-konsult som betalas av företaget. Ska då inte företagets bästa komma i första rummet?

Så kan man ju välja att se på det. Dock är det ju inte alltid att åtgärder ger den önskade effekt som företaget vill ha.

Om förändring sker med fokus att värna personalen kommer det ge bättre utfall

Det är då vi HR-personer genom vår kompetens är med och justerar förändringen så att företagets önskan och syfte uppnås på bästa sätt och att personalens perspektiv också tas tillvara genom att personalen blir involverad.

För om förändringen sker med stort fokus på att värna personalen samt involvera dem, då kommer förändringen gå bättre och syftet uppnås på bästa sätt med bästa möjliga utfall.

Jag har genom åren stött på medarbetare som upplever HR som att de bara går i företagets koppel. Det tror jag är förödande för företagens utveckling över tid. Detta då personalen behöver känna sig involverade i företaget och i företagets utveckling. 

Därför krävs en Barbapapa-figur som HR, som genom sitt kloka sätt och kompetens kan få acceptans och engagemang från båda parterna. Detta uppnår man enklast om man kan förändra sig och sitt sätt att vara i olika situationer.

Så var som Familjen Barbapapa, gör om dig för att passa just det som du är satt att göra här och nu.

/Patrik Ström HR-konsult

Tidigare debattartiklar hittar du här

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef