Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var går skojgränsen på jobbet?

Ett roligt skämt för dig kan vara sårande för din kollega. Våga prata om var skojgränsen går på ditt jobb, skriver Lasse Frisk.
Publicerad
En kvinna kikar genom en prersienn
Skämt och skoj kan förbättra arbetsmiljön på jobbet. Så länge det inte är på bekostnad av någon, skriver Lasse Frisk. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En händelse som fick mig att på allvar reflektera över frågan om vad som är okej skoj på jobbet inträffade för några år sedan. Jag var konsult och hade en arbetsmiljöutbildning på ett företag och vi pratade om kränkande särbehandling och diskriminering. 

En av cheferna räckte upp handen och ville berätta en grej. Han berättar att han är född och uppvuxen i Frankrike men nu bott i Sverige i 20 år. Dessutom har han jobbat tio år på företaget.

När han av någon anledning kommer sent till jobbet så möts han ofta av franskrelaterade skämt. Det kan vara ”jaså baguetterna var sena i dag” eller ”har du varit ute o spritt gödsel på motorvägen som ni brukar göra?”

Han blev uppriktigt  ledsen över detta.

Jag blir ledsen men har ändå skrattat med

Hans arbetskamrater tittar på honom, de flesta är tysta men så säger någon ”vi trodde att du gillade det och det är ju bara på skoj”.

Han svarar: Nej jag blir bara ledsen men kanske har jag ändå skrattat med.

Den här händelsen fick mig och säkert många andra i lokalen att på allvar fundera över vad som är okej att skämta om och vikten av att ibland prata om ”skojgränsen”.

En annan händelse inträffade för många år sedan. Det var före min tid som konsult och jag hade precis börjat som chef för en arbetsgrupp på cirka tio personer. Till saken hör att jag också var ny på företaget. Personalgruppen bestod av några killar men övervägande tjejer. 

Det var fredag eftermiddag och min första arbetsvecka närmade sig sitt slut när en av killarna i arbetsgruppen går förbi mitt rum och säger ”Hej då Lasse, nu ska jag hem och spöa kärringen”.

Vad sa han egentligen, tänker jag och svarar: Vad sa du?

”Jo, hem och spöa kärringen” säger han igen. ”Vi brukar säga så på fredagar. Det betyder egentligen trevlig helg”.

 Låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg

Jag blev nog lite chockad eller i vart fall väldigt överraskad. Under helgen kom jag fram till att detta var på fel sida skojgränsen så när måndagen kom hade vi ett möte med arbetsgruppen där jag tog upp språkbruket. Jag sa att från och med nu så vill jag att vi slutar med olämpliga uttryck, och låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg.

Några var missnöjda med det beslutet men för mig var det lätt. Det var definitivt på fel sida av skojgränsen.

Så var går skojgränsen hos er egentligen? Det är värt att prata om. 

/Lasse Frisk, konsult inom ledarskap, arbetsmiljö, grupputveckling och facilitering.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA