Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var går skojgränsen på jobbet?

Ett roligt skämt för dig kan vara sårande för din kollega. Våga prata om var skojgränsen går på ditt jobb, skriver Lasse Frisk.
Publicerad
En kvinna kikar genom en prersienn
Skämt och skoj kan förbättra arbetsmiljön på jobbet. Så länge det inte är på bekostnad av någon, skriver Lasse Frisk. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En händelse som fick mig att på allvar reflektera över frågan om vad som är okej skoj på jobbet inträffade för några år sedan. Jag var konsult och hade en arbetsmiljöutbildning på ett företag och vi pratade om kränkande särbehandling och diskriminering. 

En av cheferna räckte upp handen och ville berätta en grej. Han berättar att han är född och uppvuxen i Frankrike men nu bott i Sverige i 20 år. Dessutom har han jobbat tio år på företaget.

När han av någon anledning kommer sent till jobbet så möts han ofta av franskrelaterade skämt. Det kan vara ”jaså baguetterna var sena i dag” eller ”har du varit ute o spritt gödsel på motorvägen som ni brukar göra?”

Han blev uppriktigt  ledsen över detta.

Jag blir ledsen men har ändå skrattat med

Hans arbetskamrater tittar på honom, de flesta är tysta men så säger någon ”vi trodde att du gillade det och det är ju bara på skoj”.

Han svarar: Nej jag blir bara ledsen men kanske har jag ändå skrattat med.

Den här händelsen fick mig och säkert många andra i lokalen att på allvar fundera över vad som är okej att skämta om och vikten av att ibland prata om ”skojgränsen”.

En annan händelse inträffade för många år sedan. Det var före min tid som konsult och jag hade precis börjat som chef för en arbetsgrupp på cirka tio personer. Till saken hör att jag också var ny på företaget. Personalgruppen bestod av några killar men övervägande tjejer. 

Det var fredag eftermiddag och min första arbetsvecka närmade sig sitt slut när en av killarna i arbetsgruppen går förbi mitt rum och säger ”Hej då Lasse, nu ska jag hem och spöa kärringen”.

Vad sa han egentligen, tänker jag och svarar: Vad sa du?

”Jo, hem och spöa kärringen” säger han igen. ”Vi brukar säga så på fredagar. Det betyder egentligen trevlig helg”.

 Låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg

Jag blev nog lite chockad eller i vart fall väldigt överraskad. Under helgen kom jag fram till att detta var på fel sida skojgränsen så när måndagen kom hade vi ett möte med arbetsgruppen där jag tog upp språkbruket. Jag sa att från och med nu så vill jag att vi slutar med olämpliga uttryck, och låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg.

Några var missnöjda med det beslutet men för mig var det lätt. Det var definitivt på fel sida av skojgränsen.

Så var går skojgränsen hos er egentligen? Det är värt att prata om. 

/Lasse Frisk, konsult inom ledarskap, arbetsmiljö, grupputveckling och facilitering.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande