Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var går skojgränsen på jobbet?

Ett roligt skämt för dig kan vara sårande för din kollega. Våga prata om var skojgränsen går på ditt jobb, skriver Lasse Frisk.
Publicerad
En kvinna kikar genom en prersienn
Skämt och skoj kan förbättra arbetsmiljön på jobbet. Så länge det inte är på bekostnad av någon, skriver Lasse Frisk. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En händelse som fick mig att på allvar reflektera över frågan om vad som är okej skoj på jobbet inträffade för några år sedan. Jag var konsult och hade en arbetsmiljöutbildning på ett företag och vi pratade om kränkande särbehandling och diskriminering. 

En av cheferna räckte upp handen och ville berätta en grej. Han berättar att han är född och uppvuxen i Frankrike men nu bott i Sverige i 20 år. Dessutom har han jobbat tio år på företaget.

När han av någon anledning kommer sent till jobbet så möts han ofta av franskrelaterade skämt. Det kan vara ”jaså baguetterna var sena i dag” eller ”har du varit ute o spritt gödsel på motorvägen som ni brukar göra?”

Han blev uppriktigt  ledsen över detta.

Jag blir ledsen men har ändå skrattat med

Hans arbetskamrater tittar på honom, de flesta är tysta men så säger någon ”vi trodde att du gillade det och det är ju bara på skoj”.

Han svarar: Nej jag blir bara ledsen men kanske har jag ändå skrattat med.

Den här händelsen fick mig och säkert många andra i lokalen att på allvar fundera över vad som är okej att skämta om och vikten av att ibland prata om ”skojgränsen”.

En annan händelse inträffade för många år sedan. Det var före min tid som konsult och jag hade precis börjat som chef för en arbetsgrupp på cirka tio personer. Till saken hör att jag också var ny på företaget. Personalgruppen bestod av några killar men övervägande tjejer. 

Det var fredag eftermiddag och min första arbetsvecka närmade sig sitt slut när en av killarna i arbetsgruppen går förbi mitt rum och säger ”Hej då Lasse, nu ska jag hem och spöa kärringen”.

Vad sa han egentligen, tänker jag och svarar: Vad sa du?

”Jo, hem och spöa kärringen” säger han igen. ”Vi brukar säga så på fredagar. Det betyder egentligen trevlig helg”.

 Låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg

Jag blev nog lite chockad eller i vart fall väldigt överraskad. Under helgen kom jag fram till att detta var på fel sida skojgränsen så när måndagen kom hade vi ett möte med arbetsgruppen där jag tog upp språkbruket. Jag sa att från och med nu så vill jag att vi slutar med olämpliga uttryck, och låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg.

Några var missnöjda med det beslutet men för mig var det lätt. Det var definitivt på fel sida av skojgränsen.

Så var går skojgränsen hos er egentligen? Det är värt att prata om. 

/Lasse Frisk, konsult inom ledarskap, arbetsmiljö, grupputveckling och facilitering.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas