Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Var går skojgränsen på jobbet?

Ett roligt skämt för dig kan vara sårande för din kollega. Våga prata om var skojgränsen går på ditt jobb, skriver Lasse Frisk.
Publicerad
En kvinna kikar genom en prersienn
Skämt och skoj kan förbättra arbetsmiljön på jobbet. Så länge det inte är på bekostnad av någon, skriver Lasse Frisk. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En händelse som fick mig att på allvar reflektera över frågan om vad som är okej skoj på jobbet inträffade för några år sedan. Jag var konsult och hade en arbetsmiljöutbildning på ett företag och vi pratade om kränkande särbehandling och diskriminering. 

En av cheferna räckte upp handen och ville berätta en grej. Han berättar att han är född och uppvuxen i Frankrike men nu bott i Sverige i 20 år. Dessutom har han jobbat tio år på företaget.

När han av någon anledning kommer sent till jobbet så möts han ofta av franskrelaterade skämt. Det kan vara ”jaså baguetterna var sena i dag” eller ”har du varit ute o spritt gödsel på motorvägen som ni brukar göra?”

Han blev uppriktigt  ledsen över detta.

Jag blir ledsen men har ändå skrattat med

Hans arbetskamrater tittar på honom, de flesta är tysta men så säger någon ”vi trodde att du gillade det och det är ju bara på skoj”.

Han svarar: Nej jag blir bara ledsen men kanske har jag ändå skrattat med.

Den här händelsen fick mig och säkert många andra i lokalen att på allvar fundera över vad som är okej att skämta om och vikten av att ibland prata om ”skojgränsen”.

En annan händelse inträffade för många år sedan. Det var före min tid som konsult och jag hade precis börjat som chef för en arbetsgrupp på cirka tio personer. Till saken hör att jag också var ny på företaget. Personalgruppen bestod av några killar men övervägande tjejer. 

Det var fredag eftermiddag och min första arbetsvecka närmade sig sitt slut när en av killarna i arbetsgruppen går förbi mitt rum och säger ”Hej då Lasse, nu ska jag hem och spöa kärringen”.

Vad sa han egentligen, tänker jag och svarar: Vad sa du?

”Jo, hem och spöa kärringen” säger han igen. ”Vi brukar säga så på fredagar. Det betyder egentligen trevlig helg”.

 Låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg

Jag blev nog lite chockad eller i vart fall väldigt överraskad. Under helgen kom jag fram till att detta var på fel sida skojgränsen så när måndagen kom hade vi ett möte med arbetsgruppen där jag tog upp språkbruket. Jag sa att från och med nu så vill jag att vi slutar med olämpliga uttryck, och låt oss säga trevlig helg om vi menar trevlig helg.

Några var missnöjda med det beslutet men för mig var det lätt. Det var definitivt på fel sida av skojgränsen.

Så var går skojgränsen hos er egentligen? Det är värt att prata om. 

/Lasse Frisk, konsult inom ledarskap, arbetsmiljö, grupputveckling och facilitering.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare