Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våld i nära relation är en arbetsgivarfråga

Våld i nära relation är en fråga som borde intressera alla arbetsgivare. Ändå saknar många arbetsplatser tillräcklig kunskap för att stötta utsatta medarbetare, skriver Zenobia Rizvi.
Publicerad
Man knyter en näve mot en kvinna i bakgrunden
Ofta riskerar personer som är utsatta för våld i nära relation att stämplas som olämpliga på jobbet. De kommer för sent, kan inte jobba övertid eller har svårt med ändringar i schemat, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Patricia Reyes/Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nyligen publicerad artikel i Kollega lyfter behovet av ett vidgat perspektiv för att förstå de underliggande orsakerna till kvinnors högre sjukfrånvaro. Ökad medvetenhet om klimakteriet lyftes fram, men det är hög tid att också fokusera på en annan, allvarligare faktor –  våld i nära relationer. Här har arbetsgivare och chefer en avgörande roll för att minska dess påverkan på arbetsplatsen, individen och samhället i stort.

Det är lätt att blunda för problemet. Men när 25 procent av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld i nära relationer under sin livstid, och en kvinna mördas av en man hon har haft en relation till var tredje vecka, är det allas ansvar att göra mer. 

Det är inte en fråga kring om det kommer hända, utan när det är vi själva eller någon i vår närhet som utsätts. Det innebär också att det sannolikt finns medarbetare på din arbetsplats som är direkt eller indirekt påverkade av våldet. En undersökning som Jämställdhetsmyndigheten låtit göra visar att nästan 10 procent av dem som utsatts för våld i nära relation upplevde att våldet fortsatte på eller i närheten av arbetsplatsen. Trots det ser vi en stor okunskap och brist på förståelse, både bland allmänheten och på våra arbetsplatser.

Det är allas  ansvar att göra mer

Våld i nära relationer påverkar inte bara individers fysiska och psykiska hälsa, utan leder även till ökad sjukfrånvaro, inkomstbortfall och lägre pensioner. Det resulterar också i enorma kostnader på samhällsnivå. Bara i Sverige beräknas det könsrelaterade våldet kosta omkring 43 miljarder kronor årligen. Men de ekonomiska konsekvenserna påverkar också våra arbetsplatser. Enligt Jämställdhetsmyndighetens undersökning uppgav över hälften att våldet påverkade deras prestation och koncentrationsförmåga på arbetsplatsen, ibland på grund av fysiska skador och oplanerad frånvaro. 

Ofta riskerar dessa personer att stämplas som olämpliga eller svåra att ha att göra med. De kommer för sent, kan inte jobba övertid eller har svårt med ändringar i schemat på grund av att de blir kontrollerade. De har också över 20 procent högre sjukfrånvaro än andra. Våld i nära relation är med andra ord en fråga som borde intressera alla arbetsgivare. Ändå saknar många arbetsplatser tillräcklig kunskap för att stötta utsatta medarbetare. 

Men är det verkligen en arbetsgivarfråga? Absolut. 

Arbetet är ofta den enda trygga platsen för en utsatt person och kollegor och chefer kan spela en avgörande roll i att sätta stopp för våldet genom att våga prata om det, ställa frågor och erbjuda stöd. Men arbetsgivare är också skyldiga att främja en god arbetsmiljö och hantera signaler på ohälsa enligt arbetsmiljölagen.

Det är dags att arbetsgivare tar ställning och agerar

Genom att öka medvetenheten bland chefer, HR-personal, företagshälsovård och medarbetare, samt integrera det i vårt arbetsmiljöarbete, stärker vi inte bara vår förmåga att stötta utsatta kollegor. Vi stöttar också arbetsplatsen som helhet. Genom ökad kunskap skapar vi en trygg, stöttande och inkluderande miljö för alla där stöd och resurser finns tillgängliga.

Utöver de ekonomiska vinsterna en arbetsgivare får när de aktivt engagerar sig i att motverka kostnader som sjukfrånvaro, nedsatt produktivitet och ökad personalomsättning, blir de mänskliga vinsterna enorma.

Att stötta medarbetare som är utsatta för våld i nära relation är inte bara en fråga om social hållbarhet, det är också en central jämställdhetsfråga då våld i nära relation är den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle.

Frågor du som arbetsgivare behöver ställa dig är: Har vi tillräcklig kunskap för att kunna identifiera när medarbetare är utsatta för våld i nära relationer? Har vi den kompetens, de rutiner och de verktyg som krävs för att kunna agera när det händer? Genom tydliga svar på dessa frågor skapar vi trygghet för HR och ansvariga chefer, och ökar sannolikheten för effektiva åtgärder.

Det är dags att arbetsgivare tar ställning och agerar. Det är inte bara moraliskt rätt, det är också ekonomiskt fördelaktigt och en investering i en mer jämställd och hållbar arbetsplats.

Zenobia Rizvi, verksamhetschef Somaya stödjour

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD

Debatt

Debatt: Jobba på distans – belöning eller rättighet?

REPLIK. Distansarbete ska ses som en jämlik arbetsform och inte ett undantag eller en belöning, skriver Oscar Fredriksson.
Publicerad 14 november 2025, kl 09:55
distansjobb
Är distansjobb en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla? skriver Oscar Fredriksson. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Frågan om distansarbete engagerar och jag har sedan 2022 gjort återkommande undersökningar på LinkedIn för att fånga synpunkter från mitt nätverk. Nu senast var frågan om det är ok att använda möjlighet till distansarbete som en belöning för goda prestationer. Två tredjedelar av de svarande tyckte inte det. Men hur ska vi då se på detta med distansarbete? Är det en belöning som arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande medarbetare eller borde det vara en rättighet för alla?

Jag delar uppfattningen i debattinlägget från  Sohaila Bagger-Sjöbäck att det behövs tydlighet från arbetsgivare kring förväntningar men vill lyfta några kompletterande perspektiv. Om distansarbete möjliggör en bättre arbetsprestation, högre produktivitet, bättre arbetsmiljö, fler i arbete, bättre balans mellan arbete och privatliv samt mindre miljöpåverkan, är det då inte märkligt att avstå från dessa fördelar endast på grund av att man som chef vill ha medarbetarna inom synhåll? 

Är distansarbete en belöning arbetsgivaren kan erbjuda högpresterande?

Forskningen visar att när medarbetare får mer inflytande och medbestämmande så ökar också både engagemang och prestation. Den flexibilitet som distansarbete innebär är med andra ord inte en gåva till medarbetaren utan ett verktyg för arbetsgivaren för att optimera sin verksamhet. 

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar där vissa uppgifter och yrken kräver fysisk närvaro - andra gör det inte. Det avgörande för att kunna dra nytta av distansarbetets positiva effekter är att arbetsgivaren öppet och systematiskt analyserar vilka arbetsformer som bäst bidrar till att stärka såväl goda resultat som god arbetsmiljö och långsiktig hållbarhet. Det egna ledarskapets begränsningar ska inte tillåtas stå i vägen för att välja de lösningar som bäst svarar mot organisationens behov och ambition.

En del av denna systematiska analys är att regelbundet följa upp hur medarbetarna upplever sin arbetssituation. En åtgärd kan här vara att särskilt lägga till och följa upp distansarbete som en bakgrundsvariabel i organisationens återkommande medarbetar- och arbetsmiljöundersökningar. På detta sätt kan man som arbetsgivare bygga upp en bättre kunskap kring hur medarbetarna påverkas av distansarbete och identifiera såväl riskbeteenden som positiva effekter för att kunna optimera verksamheten. 

Att bygga en kultur där distansarbete ses som en jämlik arbetsform - och inte ett undantag eller en belöning - är en viktig del av arbetet med att skapa en modern och flexibel arbetsplats.

Ett modernt arbetsliv kräver flexibla lösningar

Som arbetsgivare och chef behöver man också respektera, hantera och reda ut det missnöje som kan uppstå på en arbetsplats när personer upplever att de inte får samma möjligheter eller villkor som sina kollegor. Men på samma sätt som vid lönesättning så kommer också möjligheten till distansarbete att behöva prövas och motiveras individuellt. 

Vi har sedan länge övergett lönetrappor baserat på tjänsteår som modell för lönesättning och behöver nu också utveckla en mer individuell syn på distansarbete. Alla arbetsgivare och medarbetare är olika vilket kräver individuella lösningar men en ökad möjlighet till flexibilitet bör i de fall det främjar verksamhetens resultat och den enskilde medarbetarens arbetsprestation givetvis tas tillvara. Det vore direkt slöseri för en arbetsgivare att inte ta tillvara de många positiva effekter som möjligheten till distansjobb erbjuder.

/Oscar Fredriksson, Affärschef och chefsjurist på Whole