Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vågar Unionen jobba för jämställdhet?

Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar skapa en lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar? Det skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
Unionen tar inget ansvar för att se till att lönerna inom klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp, anser Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Unionen är en stor organisation med många medarbetare, förtroendevalda och medlemmar och vi ligger ofta, om inte alltid, i framkant vad det gäller jämställdhet och likabehandling.

Alla minns väl mansplainingakuten och vilket genomslag den fick? Det hamnade till och med bland nyheterna i USA och fick stor medial uppmärksamhet här hemma. Unionen stack ut hakan och belyste något kvinnor har tampats med sedan tidernas begynnelse, nämligen hur män har ett sprängande behov av att lära oss saker i tid och otid. PR-mässigt var mansplainingakuten fantastisk! Om det fick män att minska på sitt mansplainande låter jag dock vara osagt. Skapade den någon skillnad på svensk arbetsmarknad? Inte ett dugg. Men det var bra PR!

När det handlar om jämställdhet och likabehandling kan man göra det för att det ska göras och verka duktig, eller så kan man göra det på riktigt. Unionen gör mycket bra men gör vi det för att det ska göras eller gör vi det på riktigt?
Är vårt jämställdhetsarbete bara PR?
Ett spel för galleriet?
Jag misstänker att många som läser sätter kaffet i halsen nu men tänk efter.

Var är Unionens kamp för jämställda löner?

Vad har Unionen gjort för att främja kvinnors status på arbetsmarknaden på riktigt de senaste åren? Var är Unionens kamp för att få jämställda löner?

Enligt SCB tjänar kvinnor 77 procent av männens andel av medelinkomsten. I rena tal handlar det om att kvinnors medelinkomst per år är 312 400 kronor och mäns medelinkomst per år är 403 200 kronor. Det ger en månadsinkomst för kvinnor på 26 033 kronor och män 33 600 kronor. Varje månad har alltså mannen 7 567 kronor mer i fickan trots att kvinnor i regel bär det tyngsta lasset i hemmet också.

Industrin, som sätter märket, (alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden) är en klassisk mansdominerad bransch där det handlar om att tillverka saker. Man bygger och säljer sina varor och får genom det in pengar till landet. Väldigt enkel matematik.
Allt annat, som vård, omsorg och människor är det inte lika noga med.

Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Unionen tar inget reellt ansvar för att se till att lönerna inom  klassiska kvinnoyrken som vård och omsorg går upp. Vi rider på våra höga hästar i en ojämställd tillvaro där männens arbete värderas högst och sätter ramarna för hur mycket lön som blir över till kvinnorna samtidigt som Unionen säger att vi inte äger frågan eftersom det inte är vårt avtal. Vi inte bara ignorerar fighten, vi påstår att den inte är vår!

Lönen är en otroligt viktig del i alla människors liv men även en stor faktor i det som lägger grunden för normer och värderingar. Det är i lönen värdet av arbetet ligger och så länge vi låter mäns löner sätta normen för värdet säger vi samtidigt att kvinnors arbete inte är lika viktigt och inte förtjänar lika hög lön. Det kommer inte vara ett riktigt jobb att vara undersköterska, utan de riktiga jobben finns inom industrin även om det är ett okvalificerat yrke.

För en lågavlönad kvinna är märket snarare något som håller kvar hennes lön på en låg nivå istället för något som gör att hon får en vettig och skälig lön.

Vill en kunna skapa förändring måste man inse sina egna privilegier vilket Unionen, i och med märket, vägrar göra.
Hur kan Unionen påstå sig vara ett jämställt förbund om vi samtidigt vägrar se över märket och skapa en normsättande lönemodell som väger in både mjuka och hårda värden, manligt och kvinnligt och sådant som både kostar pengar och genererar pengar?

Värdet av arbetet med mjuka värden måste räknas med. Värdet av att skapa förutsättningar för dem som arbetar inom industrin genom till exempel att det finns förskolor måste räknas med. Värdet av att inte skapa saker utan vårda och ta hand om människor, måste räknas med. Både män, kvinnor och icke binära måste räknas med.

Vi kan aldrig få ett lönelyft inom klassiska kvinnoyrken om det är männens arbete som är norm. Det spelar ingen roll hur mycket Kommunal och andra förbund kämpar för att få högre löner inom vården om industrin inte inser sitt övertag, sin makt och sina privilegier och tänker om. Kvinnoyrkena kommer alltid vara nummer två och steget under industrin. Värdet av att arbeta med människor kommer aldrig att öka så länge industrin sätter märket och eftersom Unionen är en del av märket är vi också en del av att hålla tillbaka kvinnors löner.
Unionen måste kliva fram och belysa och ifrågasätta de normer och attityder som finns idag och det räcker inte med att skapa en mansplainingakut för det.

Sanningen är ju den att för att få en förändring kring normsättningen av löner i Sverige måste Unionen backa från märket och tänka om för att få fram en lönemodell som tar hänsyn till annat än hur många saker som exporteras.

Det är dags att gå ifrån bra PR till att arbeta med jämställdhet på riktigt.
Vågar Unionen det?


/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se  
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer

Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor