Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våga anställ en 60-plussare

En 62-åring kan gott och väl stanna på ett nytt jobb i åtta år. Det är mer än en ung medarbetare ofta stannar. Ändå blir äldre inte ens kallade till intervju, skriver Jenny Daza.
Publicerad
Äldre manshänder
Många rekryteringsbolag har inte kunskapen, eller vågar inte ta upp frågan om ålderism, skriver Jenny Daza. Foto: TT/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som rekryterare och headhunter möter jag dagligen kandidater som upplever att de blir diskriminerade och bortvalda på grund av sin ålder. Många berättar att de inte ens får komma på intervju trots att de uppfyller alla krav i uppdragsbeskrivningen. När de senare kontrollerar vem som fick jobbet förstår de ofta inte varför de själva inte ens blev kallade till intervju.

Jag har själv anställt en 62-åring till vårt bolag, hyrt ut personer i samma ålder till andra företag och sålt in kandidater i den åldern– alla med stor framgång och nöjda uppdragsgivare.  
Jag för ofta samtal om ålder med företag som vill rekrytera, och ser det som min skyldighet att upplysa dem om fördelar med en blandad åldersgrupp. Det är viktigt att alltid presentera den bäst matchade kandidaten till jobbet, oavsett ålder.

Många rekryteringsbolag vågar dock inte ta upp denna diskussion eller saknar kunskap om ålderism. Om vi förväntas arbeta tills vi är 70 år och en person är pigg, alert, erfaren och uppdaterad – är den personen då inte en tillgång? En individ med driv, hunger och vilja kombinerat med massor av erfarenhet och en framgångsrik karriär. 

Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig

Om personen är 62 år kan den mycket väl stanna i åtta år på ett nytt jobb, vilket ofta är längre än vad yngre medarbetare stannar på samma arbetsplats. Vi förväntas att 2030 arbeta tills vi är 67,9 år gamla. I varje fall om vi ska få ut samma medel som de som i år går i pension vid 65 års ålder i dag.

Man kan även fråga vid anställning: ”Hur länge planerar du att arbeta innan pension?” De flesta är mycket ärliga på den punkten.

Att anse att vi som är över 40 till 50 år är för gamla är föråldrat. Jag minns när jag rekryterade inom mediebranschen för några år sedan: många kunder uttryckte att kandidater över 40 år var för gamla och omöjligt kunde bonda med de personer de skulle göra affärer med.

Och när jag läser vissa annonser krävs så mycket erfarenhet att en ung person omöjligt kan matcha, men företaget vill inte ha en äldre kandidat för de är för dyra, för trötta och ställer för höga krav på arbetsrättigheter.

Är ålderism bara en "offerkofta"?

De flesta vill ha en med några års erfarenhet men inte mer, för då har de inte råd. Det man missar i sammanhanget är att det är dyrare i längden att ha upprepade rekryteringar än att ge 20 procent mer i lön till en som har lång erfarenhet och stannar i tio år.

Jag är själv 53 år gammal, klokare och kunnigare än någonsin. Jag har drivit eget företag i snart två år, och det innebär långa dagar, sena kvällar och ibland sju dagars arbetsvecka. Men utan mina egna jobberfarenheter skulle jag inte vara lika lämpad för att arbeta med rekrytering och eget företagande.

Nu när barnen är stora, det inte finns några vabb-dagar och jag har landat i livet, känner jag mig mer redo än någonsin. Mitt sinne är fortfarande ungt, jag håller mig i form och min nyfikenhet är på topp! Jag älskar att lära mig nya saker varje dag och hänger med i tekniken och AI. Min arbetslivserfarenhet är ovärderlig.

Hur tänker och känner du? Är ålderism bara en "offerkofta"? Är det okej att diskriminera människor på grund av ålder? Handlar det om rädsla för hög lön och den höga arbetsgivaravgiften som gör att företag ratar seniora kandidater?

Arbetsgivaravgiften sänks rejält det år en anställd fyller 66 år. Kanske är det dags att sänka den ytterligare redan när man är 50?

Många jag pratar med upplever att ålderism är värre i Sverige än i andra länder. Jag vet inte om detta stämmer, men jag hoppas att vi i Sverige kan bli ett föregångsland och bryta detta mönster.

Jag hoppas att mitt bidrag till debatten kan hjälpa till att lyfta detta så att kandidater blir rättvist bedömda. Det glädjer mig att kunna ge hopp, men det smärtar mig att detta fortfarande är en realitet.

  /Jenny Daza, Founder TakeReference rekryteringsbyrå

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Hemmajobb får inte reduceras till känslor

REPLIK. Arbetsplatsfrågan behöver handla om värdeskapande, inte om var någon råkar sitta, skriver Oscar Berg.
Publicerad 19 november 2025, kl 11:02
En katt som ligger på en dator
Det är mycket känslor och åsikter inblandade när hybrid- och hemmajobb diskuteras. Det är dags att prata om vad som skapar värde på en arbetsplats. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Detta är en replik på Sohaila Bagger-Sjöbäcks debattext från 11/11 "Jobba hemma är ingen rättighet"

Jag har länge varit aktiv i debatten kring distansarbete och sett samma mönster återkomma: debatten drivs av känslor, normer och föreställningar om ”rätt sätt att arbeta”, inte av verksamhetens faktiska logik. I nästan varje diskussion reduceras frågan till kultur, ledarstil eller personlig preferens. 

Min kollega Henrik Gustafsson och jag har sedan pandemin genomfört en årlig undersökning om hybridarbete i Sverige. I den senaste undersökningen från våren 2025 såg vi en tydlig trend i form av ett ökat gap mellan arbetsgivare och arbetstagare i synen på arbetsplatsen och vilken arbetsplatsmodell som har bäst förutsättningar. 

Den mognadsanalys som vi gör baserat på de svar vi får i undersökningen visar också att organisationer över lag blivit mer reaktiva och mindre strategiska i sin syn på hybridarbetet och möjligheterna till platsoberoende arbete. 

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av personliga åsikter.

Det är i förlängningen potentiellt förödande för en organisation att låta sig styras av personligt tyckande. Jag menar att den i stället bör styras av realiteter som hur omvärlden ser ut och vilka möjligheter det finns att få tillgång till de bästa resurserna och använda dem så smart och hållbart som möjligt.

Den centrala frågan är egentligen väldigt enkel: Var och hur organiserar vi arbetet så att verksamheten får högsta möjliga avkastning på sitt humankapital?

Behovet av fysisk närvaro behöver motiveras av värde, inte av gammal vana eller personliga åsikter. Kontoret behöver ses som ett verktyg i stället för som en norm. Att mötas fysiskt på samma plats bör ses som ett medel att ta till när det skapar värde, inte ett mål i sig.

Diskussionen behöver handla om hur vi organiserar arbetet

En verksamhet som utgår från ett värdebaserat perspektiv får bättre tillgång till kompetens, lägre kostnader och snabbare genomförande. För medarbetarna innebär det samtidigt tydligare uppdrag, större flexibilitet och bättre förutsättningar att prestera.

Samtidigt försvinner motsättningen mellan ”hemma” och ”kontor”. 

För att hjälpa fler organisationer att komma dit behöver vi som deltar i denna diskussion sluta att föra den på en nivå där vi får det som att framstå att valet handlar om att arbeta hemifrån eller kontoret. Vi behöver lyfta den ett par nivåer upp till att handla om hur vi organiserar arbetet för att skapa maximalt värde och vilka förändringar som detta kräver. 

/Oscar Berg, digitaliseringsexpert

Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD