Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillit är ditt bästa och sköraste kapital

Förtroende tar tid att bygga upp men kan raseras på en sekund. Hur du hanterar motgångar är avgörande för hur du som arbetsgivare eller medarbetare uppfattas, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
handskakning
Att känna tillit och förtroende är starkt men också bräckligt, skriver Antoni Lacinai. Foto:Shutterstock/Kristian Pohl
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Just nu kan vi läsa att partier tappar i förtroende bland sina väljare som i stället lägger sina sympatier någon annanstans. Förtroende, eller den vackra palindromen ”tillit” är det bästa kapital du kan ha. 

Studier visar att en organisation med hög tillit har högre produktivitet, innovationsförmåga och lojalitet än en som har låg. Där får man mer misstänksamhet och stress. Folk flyr. 

Förtroende är också det sköraste kapital du har. Det är som ett bankkonto. Du fyller på med insättningar på kontot över tid, men sedan gör du något som inte uppskattas. Då plockas det från kontot. Gör du något riktigt dumt försvinner hela förtroendekapitalet på en gång och du är värd noll.

Gör du något dumt försvinner hela förtroendekapitalet

Så vad kan du göra för att öka och bibehålla ett högt förtroende? Så här brukar jag tänka: 

  1. Var tydlig. Människor vill förstå vad du säger och står för. Ju mer ludd desto större osäkerhet om vem du är. Det bygger inte förtroende. 
  2. Var förutsägbar. Dina kunder, partner eller medarbetare vill veta var de har dig. Om du byter fot när det gäller vem du är och dina värderingar så fort det blåser, skapar du osäkerhet och det gynnar inte förtroendet för dig. 
  3. Håll vad du lovar. Om du säger en sak och gör en annan skapar det obehag. Folk blir helt enkelt besvikna. Skaka inte hand med någon och lova något du sedan inte står för. Då ryker tilliten direkt.
  4. Visa empati. Om människor ser att du bryr dig – på riktigt – så är de mer benägna att lita på dig. Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på. Annars försvinner tilliten. 
  5. Var modig. Måla upp visioner och stora mål. Låt människor se vad du ser, höra vad du hör och känna vad du känner. Bjud in dem att bidra till samma mål. Om de gör det så har de förtroende för dig. Låt sedan varje beslut gå igenom ett filter: Kommer detta att leda oss mot vår vision och mål, med våra värderingar intakta? Då blir du förutsägbar vilket var punkt nummer två på denna lista. 

Vissa verksamheter lyckas på något sätt att klara sig hyfsat helskinnade ur skandaler medan andra sänks direkt. När livsmedelskedjan byter datummärkning på köttet och blir påkommen, stormar det en liten stund men sedan köper folk sin mat där ändå. 

Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på

När kycklingfabrikerna slaktar kycklingar på ett inhumant sätt, får vd:n gå medan styrelsen sitter säkert. När kunderna får veta att deras bank tvättar pengar, byter nästan ingen bank ändå – det är för jobbigt. Och när rederiets fartyg går på grund tre gånger på samma färd och läcker ut olja över stora delar av Blekingekusten (och samtidigt gör Facebookreklam om att man ska åka med dem) då blir tilliten väldigt låg. Du har säkert egna exempel. 

Ibland blir det fel och då kommer folk att göra ett uttag från ditt förtroendekapital. Hur du hanterar det på kort och lång sikt är avgörande för din framgång och hur hållbar den här. 

/Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson