Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillit är ditt bästa och sköraste kapital

Förtroende tar tid att bygga upp men kan raseras på en sekund. Hur du hanterar motgångar är avgörande för hur du som arbetsgivare eller medarbetare uppfattas, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
handskakning
Att känna tillit och förtroende är starkt men också bräckligt, skriver Antoni Lacinai. Foto:Shutterstock/Kristian Pohl
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Just nu kan vi läsa att partier tappar i förtroende bland sina väljare som i stället lägger sina sympatier någon annanstans. Förtroende, eller den vackra palindromen ”tillit” är det bästa kapital du kan ha. 

Studier visar att en organisation med hög tillit har högre produktivitet, innovationsförmåga och lojalitet än en som har låg. Där får man mer misstänksamhet och stress. Folk flyr. 

Förtroende är också det sköraste kapital du har. Det är som ett bankkonto. Du fyller på med insättningar på kontot över tid, men sedan gör du något som inte uppskattas. Då plockas det från kontot. Gör du något riktigt dumt försvinner hela förtroendekapitalet på en gång och du är värd noll.

Gör du något dumt försvinner hela förtroendekapitalet

Så vad kan du göra för att öka och bibehålla ett högt förtroende? Så här brukar jag tänka: 

  1. Var tydlig. Människor vill förstå vad du säger och står för. Ju mer ludd desto större osäkerhet om vem du är. Det bygger inte förtroende. 
  2. Var förutsägbar. Dina kunder, partner eller medarbetare vill veta var de har dig. Om du byter fot när det gäller vem du är och dina värderingar så fort det blåser, skapar du osäkerhet och det gynnar inte förtroendet för dig. 
  3. Håll vad du lovar. Om du säger en sak och gör en annan skapar det obehag. Folk blir helt enkelt besvikna. Skaka inte hand med någon och lova något du sedan inte står för. Då ryker tilliten direkt.
  4. Visa empati. Om människor ser att du bryr dig – på riktigt – så är de mer benägna att lita på dig. Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på. Annars försvinner tilliten. 
  5. Var modig. Måla upp visioner och stora mål. Låt människor se vad du ser, höra vad du hör och känna vad du känner. Bjud in dem att bidra till samma mål. Om de gör det så har de förtroende för dig. Låt sedan varje beslut gå igenom ett filter: Kommer detta att leda oss mot vår vision och mål, med våra värderingar intakta? Då blir du förutsägbar vilket var punkt nummer två på denna lista. 

Vissa verksamheter lyckas på något sätt att klara sig hyfsat helskinnade ur skandaler medan andra sänks direkt. När livsmedelskedjan byter datummärkning på köttet och blir påkommen, stormar det en liten stund men sedan köper folk sin mat där ändå. 

Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på

När kycklingfabrikerna slaktar kycklingar på ett inhumant sätt, får vd:n gå medan styrelsen sitter säkert. När kunderna får veta att deras bank tvättar pengar, byter nästan ingen bank ändå – det är för jobbigt. Och när rederiets fartyg går på grund tre gånger på samma färd och läcker ut olja över stora delar av Blekingekusten (och samtidigt gör Facebookreklam om att man ska åka med dem) då blir tilliten väldigt låg. Du har säkert egna exempel. 

Ibland blir det fel och då kommer folk att göra ett uttag från ditt förtroendekapital. Hur du hanterar det på kort och lång sikt är avgörande för din framgång och hur hållbar den här. 

/Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande