Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillit är ditt bästa och sköraste kapital

Förtroende tar tid att bygga upp men kan raseras på en sekund. Hur du hanterar motgångar är avgörande för hur du som arbetsgivare eller medarbetare uppfattas, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
handskakning
Att känna tillit och förtroende är starkt men också bräckligt, skriver Antoni Lacinai. Foto:Shutterstock/Kristian Pohl
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Just nu kan vi läsa att partier tappar i förtroende bland sina väljare som i stället lägger sina sympatier någon annanstans. Förtroende, eller den vackra palindromen ”tillit” är det bästa kapital du kan ha. 

Studier visar att en organisation med hög tillit har högre produktivitet, innovationsförmåga och lojalitet än en som har låg. Där får man mer misstänksamhet och stress. Folk flyr. 

Förtroende är också det sköraste kapital du har. Det är som ett bankkonto. Du fyller på med insättningar på kontot över tid, men sedan gör du något som inte uppskattas. Då plockas det från kontot. Gör du något riktigt dumt försvinner hela förtroendekapitalet på en gång och du är värd noll.

Gör du något dumt försvinner hela förtroendekapitalet

Så vad kan du göra för att öka och bibehålla ett högt förtroende? Så här brukar jag tänka: 

  1. Var tydlig. Människor vill förstå vad du säger och står för. Ju mer ludd desto större osäkerhet om vem du är. Det bygger inte förtroende. 
  2. Var förutsägbar. Dina kunder, partner eller medarbetare vill veta var de har dig. Om du byter fot när det gäller vem du är och dina värderingar så fort det blåser, skapar du osäkerhet och det gynnar inte förtroendet för dig. 
  3. Håll vad du lovar. Om du säger en sak och gör en annan skapar det obehag. Folk blir helt enkelt besvikna. Skaka inte hand med någon och lova något du sedan inte står för. Då ryker tilliten direkt.
  4. Visa empati. Om människor ser att du bryr dig – på riktigt – så är de mer benägna att lita på dig. Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på. Annars försvinner tilliten. 
  5. Var modig. Måla upp visioner och stora mål. Låt människor se vad du ser, höra vad du hör och känna vad du känner. Bjud in dem att bidra till samma mål. Om de gör det så har de förtroende för dig. Låt sedan varje beslut gå igenom ett filter: Kommer detta att leda oss mot vår vision och mål, med våra värderingar intakta? Då blir du förutsägbar vilket var punkt nummer två på denna lista. 

Vissa verksamheter lyckas på något sätt att klara sig hyfsat helskinnade ur skandaler medan andra sänks direkt. När livsmedelskedjan byter datummärkning på köttet och blir påkommen, stormar det en liten stund men sedan köper folk sin mat där ändå. 

Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på

När kycklingfabrikerna slaktar kycklingar på ett inhumant sätt, får vd:n gå medan styrelsen sitter säkert. När kunderna får veta att deras bank tvättar pengar, byter nästan ingen bank ändå – det är för jobbigt. Och när rederiets fartyg går på grund tre gånger på samma färd och läcker ut olja över stora delar av Blekingekusten (och samtidigt gör Facebookreklam om att man ska åka med dem) då blir tilliten väldigt låg. Du har säkert egna exempel. 

Ibland blir det fel och då kommer folk att göra ett uttag från ditt förtroendekapital. Hur du hanterar det på kort och lång sikt är avgörande för din framgång och hur hållbar den här. 

/Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag