Åldrande befolkningar måste inte bara tas om hand, någon måste även producera det välstånd och betala de skatter som gör vård, omsorg och pensioner möjliga.

Samtidigt är det inte längre säkert att de bästa ingenjörerna, datorprogrammerarna, ekonomerna eller marknadsförarna är västerlänningar. Företag som vill slåss på en global marknad måste leta mycket bredare än så när de anställer nyckelpersoner.

De positiva sambanden mellan invandring och handel blir allt tydligare. Samtidigt tar främlingsfientliga partier plats i fler och fler europeiska länders parlament och etablerade partier suger upp deras idéer.

Migrationspolitiken slits därför mellan populistiska politikers retorik och ekonomiska och demografiska realiteter. I många länder har det lett till ytterst begränsade möjligheter till arbetskraftsinvandring riktade till arbetsmarknadens ytterligheter: högkvalificerade experter och säsongsarbetare, ofta styrt av kvoter.

En del länder, främst i Sydeuropa, har dessutom försatt sig i en position där möjligheterna till laglig arbetskraftsinvandring inte fyller det reella behovet av arbetskraft, vilket underblåst en omfattande irreguljär migration. Många arbetsgivare har dessutom inget emot att anställa irreguljära migranter då dessa inte har samma möjligheter att kräva schysta löner, rimliga arbetstider och en säker arbetsmiljö som andra arbetstagare.

Sverige ska dock ha beröm. För snart två år sedan, i december 2008, infördes nya regler för arbetskraftsinvandring till Sverige. Reglerna var resultatet av en blocköverskridande uppgörelse mellan Allianspartierna och Miljöpartiet. Även TCO tillhörde tillskyndarna av det nya systemet, med undantag för några detaljer, medan LO och de två röda partierna förhöll sig mer kallsinniga.

Den största förändringen var att det krav som tidigare fanns på att Arbetsförmedlingen, för att arbetstillstånd skulle ges, måste konstatera att det rådde brist på den aktuella arbetskraften i Sverige avskaffades. Den ur fackligt perspektiv viktigaste begränsningen behölls emellertid: att löner, försäkringar och övriga villkor inte är sämre än de som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen.

Dessutom infördes en begränsad möjlighet för asylsökande som fått avslag men som har arbete att ansöka om arbetstillstånd och på det viset stanna i Sverige. Sverige är sedan tidigare ett av de ytterst få länder där asylsökande har rätt att arbeta, en rätt som utökades den 1 augusti i år då kravet på att handläggning ska beräknas ta en viss tid för att den asylsökande ska ha rätt att arbeta slopades.

Sammantaget ledde reformen till att Sverige fick ett av västvärldens mest öppna system för arbetskraftsinvandring, utan kvoter, poängsystem eller arbetsmarknadstest.

Systemet är givetvis inte felfritt. Sommarens och höstens rapporter om bärplockare som inte fått någon lön visar på en svaghet - att de löften som en arbetsgivare ger till Migrationsverket inte är bindande och att ansvaret kan förskingras genom bemanningsföretag och underentreprenörer.

 Även från TCO-förbunden område har enstaka missförhållanden, eller misstankar om sådana, rapporterats. Nyckeln till att komma åt dessa är att ställa högre krav på de inblandade arbetsgivarna. Det skulle till exempel kunna handla om att arbetsgivarna inte får ha skatteskulder samt att man i efterhand granskar de kontrolluppgifter som skickas till Skatteverket för att se om den lön som betalats ut motsvarar den utlovade.

Vårt system för arbetskraftsinvandring ligger långt före andra länder och är väl värt att vårda och bevara.