Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så satsar vi på kompetens

Kompetensutveckling borde vara lika självklart som pensionspyramiden. Här skriver Unionens ordförande Cecilia Fahlberg om hur det skulle kunna gå till.
Cecilia Fahlberg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du behövs inte längre. Din kompetens räcker inte till för företaget.
Det är ett besked alltför många tjänstemän fått när en varselvåg dragit fram över Sverige. Många av dem levde i en falsk trygghet att ett stort antal anställningsår skulle säkra en fortsatt anställning. Men så ser verkligheten ofta inte längre ut.

När ett av våra stora exportföretag drog ner på personalstyrkan var den genomsnittliga anställningstiden 17 år bland dem som fick gå. Trygghet i dag stavas kompetens och det är en färskvara som måste fyllas på under hela arbetslivet.

En undersökning som Unionen genomfört visar på stora brister för anställda att utvecklas och därmed vara fortsatt attraktiva under hela sitt yrkesliv. Drygt en av fem tjänstemän säger att deras arbetsgivare inte tar till vara deras kompetens på bästa sätt. Vid ett eventuellt byte av jobb är en av fyra orolig för att den egna kompetensen inte räcker till. Samtidigt uppger tre av fyra tillfrågade tjänstemän att de vill utvecklas mer i sin yrkesroll. Sammantaget ger resultaten en tydlig bild av att det krävs förändringar på svensk arbetsmarknad. Vi måste skapa förutsättningar för medarbetarna att utvecklas och för företagen att klara sin kompetensförsörjning.

I höstas inleddes förhandlingar mellan PTK och  Svenskt Näringsliv om ett nytt omställningsavtal för 700 000 tjänstemän i 32 000 företag. Förhandlingarna ajournerades strax före jul, men kommer att återupptas när avtalsförhandlingarna är klara framåt senvåren. Vi är överens med vår motpart att avtalet som funnits sedan 1998 fungerar väl, men behöver utvecklas för att motsvara kraven i dagens och morgondagens arbetsliv.

Tillsammans med förbunden i PTK vill Unionen öka tryggheten och stärka medlemmarnas ställning på arbetsmarknaden. Vi vill skapa ett system där varje medarbetare får möjlighet att utveckla sin kompetens under anställningen. Företagen kommer alltid att behöva organisera om, ibland dra ner för att längre fram förhoppningsvis kunna utveckla verksamheten. Vi vill underlätta för att det ska kunna ske på ett bra sätt, samtidigt som medarbetare ska kunna utvecklas och känna trygghet genom ett helt yrkesliv. Får du möjlighet att utvecklas är du fortsatt attraktiv på arbetsmarknaden. Det blir lättare att hitta ett nytt jobb och det behöver inte vara en katastrof att bli arbetslös. Det kan bli naturligt att både byta jobb och karriär och vara en chans till utveckling. Det vinner alla på - medarbetare, företag och även samhället, då de svenska företagen blir ännu mer konkurrenskraftiga.

Vi vill åstadkomma en reform för stärkta möjligheter till kompetensutveckling i tre nivåer, i likhet med pensionspyramiden. I bottenplattan finns offentligt finansierad verksamhet som utbildningar, studiestöd, stöd till validering. I mitten ligger det som styrs av kollektivavtal - vägledning och vidareutveckling av Trygghetsrådet. Här ligger också den största nyheten enligt vårt förslag - en fond för finansiering av individuell kompetensutveckling. Denna reform kräver att statsmakterna bidrar med resurser. Vi för konstruktiva samtal kring detta med regeringen. Högst upp ligger som i pensionspyramiden den individuella delen. Här satsar individen engagemang och tid och här finns individuella kompetenskonton, som ger förutsättning för individen att spara egna medel.

Vi vill också att visstidsanställda och de som sagts upp på grund av ohälsa ska omfattas av tryggheten i omställningsavtalet, vilket de inte gör i dag. Rättssäkerhet, tydlighet och öppenhet är en självklar utgångspunkt för oss även i ett nytt omställningsavtal.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD