Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: “Riv murarna mellan skola, arbetsliv och företag”

Sannolikheten att bli en stjärna på arbetsmarknaden är större än att bli en stjärna på fotbollsplanen. Ändå är det i sporten de stora förebilderna finns. Det måste ändras, skriver Jonny Blomberg, styrelsemedlem i Ingenjörer utan Gränser.
Publicerad 23 februari 2021, kl 08:47
Colourbox
Alla kan inte bli fotbollsproffs. Ge unga förebilder även inom den akademiska världen, skriver Jonny Blomberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Gymnasieutbildning är idag mer eller mindre ett måste för att komma in på arbetsmarknaden. De starka kopplingarna mellan misslyckanden i skolan och arbetsmarknad accelererar i takt med att inträdeströsklarna på arbetsmarknaden har blivit betydligt högre än tidigare, inte minst vad gäller formella kompetenskrav.

Det leder så småningom till att fler riskerar till att hamna utanför samhället - enligt Socialstyrelsen löper unga personer som inte påbörjar gymnasiestudier upp till åtta gånger högre risk att hamna i utanförskap med dramatiskt ökade risker för självmord, missbruk och brottslighet till följd.

 

Samtidigt ser vi i Skolverkets öppna statistik att bland de sämsta grundskolorna, ofta belägna i socioekonomiskt utsatta områden, har endast en tredjedel av niondeklassarna tillräckliga betyg för att vara behöriga för gymnasiet. 

Teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen, men gör förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan

Gång på gång uttrycker också företag sin frustration över att de offentliga systemen inte är anpassade till den snabba utveckling som skett inom framförallt tekniksektorn. Man får tacka nej till uppdrag och beskyller kompetensbristen för att hämma deras möjligheter till tillväxt. Samtidigt meddelar Lärarförbundet att Sverige beräknas sakna mer än 65 000 lärare år 2025.

Att få unga att börja prioritera sina studier är nödvändigt från flera perspektiv. Dels har individen en större sannolikhet att bli en väl fungerande del av samhället. Dels gynnas arbetsmarknaden i sina utmaningar till kompetensbristen. Men det är alltid eleven som måste göra jobbet i slutändan och frågan är hur vi motiverar denne till att göra det? 

  • Kompetenssäkra skolan. Man bör säkra att digitaliseringen genomsyrar kunskapsinnehållet i hela skolsystemet samt kompetensutveckla lärare så de att kan visa både tjejer och killar vägen in i den digitala framtiden. 
     
  • Riva de osynliga murarna mellan skola, arbetsliv och företag. Stora teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen som finns idag, men verkar göra förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan. Det måste ligga i deras egna intresse att försöka få unga att faktiskt intressera sig av den typen av yrken de så skriker efter. Istället för att fotbollsklubbar försöker få in mer fotboll i skolundervisningen för att möta framtidens behov av talanger, så satsar de på att få barn och unga att vilja bli fotbollsproffs. De arbetar strategiskt fram stjärnor som får alla barn och unga att tro att just de kan bli fotbollsstjärnor, samtidigt som sannolikheten att lyckas med sina studier och bli en stjärna på arbetsmarknaden säkerligen är hundratals gånger större än att bli en fotbollsstjärna. Varför är inte hårt studiearbete och ambitiösa karriärval det som är normen bland de lågt presterande skolorna? 
     
  • Inspirera och motivera unga genom förebilder. Det handlar inte om innehållet i skolan - att vi ska få unga att bli bäst på huvudräkning eller memorera alla huvudstäder i världen. Det handlar om att utveckla en tro och inre viljestyrka hos varje elev. Det finns ett starkt samband mellan föräldrars och barns utbildning - bland annat har var fjärde ung läkare en förälder som är läkare. En viktig del i problematiken till varför skolor i framförallt socioekonomiskt utsatta områden presterar sämre är bristen, eller avsaknaden, av tillgång till tydliga förebilder i sin närhet. Företag bör ta en större aktiv roll i det arbetet för att få unga att locka både tjejer och killar med olika bakgrunder till att välja bristyrken. Konkreta aktiviteter är exempelvis mentorskapsprogram, praktikprogram, läxhjälpsprojekt och föreläsningar.

Det finns en enorm potential i humankapital som riskerar att bli outnyttjad. Ungas studier spelar en avgörande roll för vår allas framtida välfärd men företag och näringsliv måste börja ta sitt ansvar för att inspirera och motivera unga till att höja sina ambitionsnivåer och vilja bli studiestjärnor i stället för fotbollsstjärnor!

/Jonny Blomberg, Styrelsemedlem Ingenjörer utan Gränser 

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  
eller 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen