Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: “Riv murarna mellan skola, arbetsliv och företag”

Sannolikheten att bli en stjärna på arbetsmarknaden är större än att bli en stjärna på fotbollsplanen. Ändå är det i sporten de stora förebilderna finns. Det måste ändras, skriver Jonny Blomberg, styrelsemedlem i Ingenjörer utan Gränser.
Publicerad
Colourbox
Alla kan inte bli fotbollsproffs. Ge unga förebilder även inom den akademiska världen, skriver Jonny Blomberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Gymnasieutbildning är idag mer eller mindre ett måste för att komma in på arbetsmarknaden. De starka kopplingarna mellan misslyckanden i skolan och arbetsmarknad accelererar i takt med att inträdeströsklarna på arbetsmarknaden har blivit betydligt högre än tidigare, inte minst vad gäller formella kompetenskrav.

Det leder så småningom till att fler riskerar till att hamna utanför samhället - enligt Socialstyrelsen löper unga personer som inte påbörjar gymnasiestudier upp till åtta gånger högre risk att hamna i utanförskap med dramatiskt ökade risker för självmord, missbruk och brottslighet till följd.

 

Samtidigt ser vi i Skolverkets öppna statistik att bland de sämsta grundskolorna, ofta belägna i socioekonomiskt utsatta områden, har endast en tredjedel av niondeklassarna tillräckliga betyg för att vara behöriga för gymnasiet. 

Teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen, men gör förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan

Gång på gång uttrycker också företag sin frustration över att de offentliga systemen inte är anpassade till den snabba utveckling som skett inom framförallt tekniksektorn. Man får tacka nej till uppdrag och beskyller kompetensbristen för att hämma deras möjligheter till tillväxt. Samtidigt meddelar Lärarförbundet att Sverige beräknas sakna mer än 65 000 lärare år 2025.

Att få unga att börja prioritera sina studier är nödvändigt från flera perspektiv. Dels har individen en större sannolikhet att bli en väl fungerande del av samhället. Dels gynnas arbetsmarknaden i sina utmaningar till kompetensbristen. Men det är alltid eleven som måste göra jobbet i slutändan och frågan är hur vi motiverar denne till att göra det? 

  • Kompetenssäkra skolan. Man bör säkra att digitaliseringen genomsyrar kunskapsinnehållet i hela skolsystemet samt kompetensutveckla lärare så de att kan visa både tjejer och killar vägen in i den digitala framtiden. 
     
  • Riva de osynliga murarna mellan skola, arbetsliv och företag. Stora teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen som finns idag, men verkar göra förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan. Det måste ligga i deras egna intresse att försöka få unga att faktiskt intressera sig av den typen av yrken de så skriker efter. Istället för att fotbollsklubbar försöker få in mer fotboll i skolundervisningen för att möta framtidens behov av talanger, så satsar de på att få barn och unga att vilja bli fotbollsproffs. De arbetar strategiskt fram stjärnor som får alla barn och unga att tro att just de kan bli fotbollsstjärnor, samtidigt som sannolikheten att lyckas med sina studier och bli en stjärna på arbetsmarknaden säkerligen är hundratals gånger större än att bli en fotbollsstjärna. Varför är inte hårt studiearbete och ambitiösa karriärval det som är normen bland de lågt presterande skolorna? 
     
  • Inspirera och motivera unga genom förebilder. Det handlar inte om innehållet i skolan - att vi ska få unga att bli bäst på huvudräkning eller memorera alla huvudstäder i världen. Det handlar om att utveckla en tro och inre viljestyrka hos varje elev. Det finns ett starkt samband mellan föräldrars och barns utbildning - bland annat har var fjärde ung läkare en förälder som är läkare. En viktig del i problematiken till varför skolor i framförallt socioekonomiskt utsatta områden presterar sämre är bristen, eller avsaknaden, av tillgång till tydliga förebilder i sin närhet. Företag bör ta en större aktiv roll i det arbetet för att få unga att locka både tjejer och killar med olika bakgrunder till att välja bristyrken. Konkreta aktiviteter är exempelvis mentorskapsprogram, praktikprogram, läxhjälpsprojekt och föreläsningar.

Det finns en enorm potential i humankapital som riskerar att bli outnyttjad. Ungas studier spelar en avgörande roll för vår allas framtida välfärd men företag och näringsliv måste börja ta sitt ansvar för att inspirera och motivera unga till att höja sina ambitionsnivåer och vilja bli studiestjärnor i stället för fotbollsstjärnor!

/Jonny Blomberg, Styrelsemedlem Ingenjörer utan Gränser 

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen