Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: “Riv murarna mellan skola, arbetsliv och företag”

Sannolikheten att bli en stjärna på arbetsmarknaden är större än att bli en stjärna på fotbollsplanen. Ändå är det i sporten de stora förebilderna finns. Det måste ändras, skriver Jonny Blomberg, styrelsemedlem i Ingenjörer utan Gränser.
Publicerad
Colourbox
Alla kan inte bli fotbollsproffs. Ge unga förebilder även inom den akademiska världen, skriver Jonny Blomberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Gymnasieutbildning är idag mer eller mindre ett måste för att komma in på arbetsmarknaden. De starka kopplingarna mellan misslyckanden i skolan och arbetsmarknad accelererar i takt med att inträdeströsklarna på arbetsmarknaden har blivit betydligt högre än tidigare, inte minst vad gäller formella kompetenskrav.

Det leder så småningom till att fler riskerar till att hamna utanför samhället - enligt Socialstyrelsen löper unga personer som inte påbörjar gymnasiestudier upp till åtta gånger högre risk att hamna i utanförskap med dramatiskt ökade risker för självmord, missbruk och brottslighet till följd.

 

Samtidigt ser vi i Skolverkets öppna statistik att bland de sämsta grundskolorna, ofta belägna i socioekonomiskt utsatta områden, har endast en tredjedel av niondeklassarna tillräckliga betyg för att vara behöriga för gymnasiet. 

Teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen, men gör förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan

Gång på gång uttrycker också företag sin frustration över att de offentliga systemen inte är anpassade till den snabba utveckling som skett inom framförallt tekniksektorn. Man får tacka nej till uppdrag och beskyller kompetensbristen för att hämma deras möjligheter till tillväxt. Samtidigt meddelar Lärarförbundet att Sverige beräknas sakna mer än 65 000 lärare år 2025.

Att få unga att börja prioritera sina studier är nödvändigt från flera perspektiv. Dels har individen en större sannolikhet att bli en väl fungerande del av samhället. Dels gynnas arbetsmarknaden i sina utmaningar till kompetensbristen. Men det är alltid eleven som måste göra jobbet i slutändan och frågan är hur vi motiverar denne till att göra det? 

  • Kompetenssäkra skolan. Man bör säkra att digitaliseringen genomsyrar kunskapsinnehållet i hela skolsystemet samt kompetensutveckla lärare så de att kan visa både tjejer och killar vägen in i den digitala framtiden. 
     
  • Riva de osynliga murarna mellan skola, arbetsliv och företag. Stora teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen som finns idag, men verkar göra förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan. Det måste ligga i deras egna intresse att försöka få unga att faktiskt intressera sig av den typen av yrken de så skriker efter. Istället för att fotbollsklubbar försöker få in mer fotboll i skolundervisningen för att möta framtidens behov av talanger, så satsar de på att få barn och unga att vilja bli fotbollsproffs. De arbetar strategiskt fram stjärnor som får alla barn och unga att tro att just de kan bli fotbollsstjärnor, samtidigt som sannolikheten att lyckas med sina studier och bli en stjärna på arbetsmarknaden säkerligen är hundratals gånger större än att bli en fotbollsstjärna. Varför är inte hårt studiearbete och ambitiösa karriärval det som är normen bland de lågt presterande skolorna? 
     
  • Inspirera och motivera unga genom förebilder. Det handlar inte om innehållet i skolan - att vi ska få unga att bli bäst på huvudräkning eller memorera alla huvudstäder i världen. Det handlar om att utveckla en tro och inre viljestyrka hos varje elev. Det finns ett starkt samband mellan föräldrars och barns utbildning - bland annat har var fjärde ung läkare en förälder som är läkare. En viktig del i problematiken till varför skolor i framförallt socioekonomiskt utsatta områden presterar sämre är bristen, eller avsaknaden, av tillgång till tydliga förebilder i sin närhet. Företag bör ta en större aktiv roll i det arbetet för att få unga att locka både tjejer och killar med olika bakgrunder till att välja bristyrken. Konkreta aktiviteter är exempelvis mentorskapsprogram, praktikprogram, läxhjälpsprojekt och föreläsningar.

Det finns en enorm potential i humankapital som riskerar att bli outnyttjad. Ungas studier spelar en avgörande roll för vår allas framtida välfärd men företag och näringsliv måste börja ta sitt ansvar för att inspirera och motivera unga till att höja sina ambitionsnivåer och vilja bli studiestjärnor i stället för fotbollsstjärnor!

/Jonny Blomberg, Styrelsemedlem Ingenjörer utan Gränser 

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Lägg inte fler arbetsuppgifter på barnfria

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Publicerad 1 april 2025, kl 06:00
pappersfigurer som föreställer en man, kvinna och barn
Att vilja bli förälder ses som norm. Att välja bort barn möts av frågor. Det är dags att sluta ifrågasätta varandras livsval, både på jobbet och i hemmet, skriver Fanny Widman. Foto: Shutterstock/Thron Ullberg
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.

Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn

Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. När ska du träffa en partner och skaffa barn? eller Vem ska ta hand om dig när du blir gammal? Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.

Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande. 

För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.

Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter

Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet. 

Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem? 

Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta. 

För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.

Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap

Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå. 

Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull.  I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.

Fanny Widman