Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: “Riv murarna mellan skola, arbetsliv och företag”

Sannolikheten att bli en stjärna på arbetsmarknaden är större än att bli en stjärna på fotbollsplanen. Ändå är det i sporten de stora förebilderna finns. Det måste ändras, skriver Jonny Blomberg, styrelsemedlem i Ingenjörer utan Gränser.
Publicerad
Colourbox
Alla kan inte bli fotbollsproffs. Ge unga förebilder även inom den akademiska världen, skriver Jonny Blomberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Gymnasieutbildning är idag mer eller mindre ett måste för att komma in på arbetsmarknaden. De starka kopplingarna mellan misslyckanden i skolan och arbetsmarknad accelererar i takt med att inträdeströsklarna på arbetsmarknaden har blivit betydligt högre än tidigare, inte minst vad gäller formella kompetenskrav.

Det leder så småningom till att fler riskerar till att hamna utanför samhället - enligt Socialstyrelsen löper unga personer som inte påbörjar gymnasiestudier upp till åtta gånger högre risk att hamna i utanförskap med dramatiskt ökade risker för självmord, missbruk och brottslighet till följd.

 

Samtidigt ser vi i Skolverkets öppna statistik att bland de sämsta grundskolorna, ofta belägna i socioekonomiskt utsatta områden, har endast en tredjedel av niondeklassarna tillräckliga betyg för att vara behöriga för gymnasiet. 

Teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen, men gör förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan

Gång på gång uttrycker också företag sin frustration över att de offentliga systemen inte är anpassade till den snabba utveckling som skett inom framförallt tekniksektorn. Man får tacka nej till uppdrag och beskyller kompetensbristen för att hämma deras möjligheter till tillväxt. Samtidigt meddelar Lärarförbundet att Sverige beräknas sakna mer än 65 000 lärare år 2025.

Att få unga att börja prioritera sina studier är nödvändigt från flera perspektiv. Dels har individen en större sannolikhet att bli en väl fungerande del av samhället. Dels gynnas arbetsmarknaden i sina utmaningar till kompetensbristen. Men det är alltid eleven som måste göra jobbet i slutändan och frågan är hur vi motiverar denne till att göra det? 

  • Kompetenssäkra skolan. Man bör säkra att digitaliseringen genomsyrar kunskapsinnehållet i hela skolsystemet samt kompetensutveckla lärare så de att kan visa både tjejer och killar vägen in i den digitala framtiden. 
     
  • Riva de osynliga murarna mellan skola, arbetsliv och företag. Stora teknikbolag riktar kritik mot kompetensbristen som finns idag, men verkar göra förvånansvärt lite för att lämna sina kontor i stan. Det måste ligga i deras egna intresse att försöka få unga att faktiskt intressera sig av den typen av yrken de så skriker efter. Istället för att fotbollsklubbar försöker få in mer fotboll i skolundervisningen för att möta framtidens behov av talanger, så satsar de på att få barn och unga att vilja bli fotbollsproffs. De arbetar strategiskt fram stjärnor som får alla barn och unga att tro att just de kan bli fotbollsstjärnor, samtidigt som sannolikheten att lyckas med sina studier och bli en stjärna på arbetsmarknaden säkerligen är hundratals gånger större än att bli en fotbollsstjärna. Varför är inte hårt studiearbete och ambitiösa karriärval det som är normen bland de lågt presterande skolorna? 
     
  • Inspirera och motivera unga genom förebilder. Det handlar inte om innehållet i skolan - att vi ska få unga att bli bäst på huvudräkning eller memorera alla huvudstäder i världen. Det handlar om att utveckla en tro och inre viljestyrka hos varje elev. Det finns ett starkt samband mellan föräldrars och barns utbildning - bland annat har var fjärde ung läkare en förälder som är läkare. En viktig del i problematiken till varför skolor i framförallt socioekonomiskt utsatta områden presterar sämre är bristen, eller avsaknaden, av tillgång till tydliga förebilder i sin närhet. Företag bör ta en större aktiv roll i det arbetet för att få unga att locka både tjejer och killar med olika bakgrunder till att välja bristyrken. Konkreta aktiviteter är exempelvis mentorskapsprogram, praktikprogram, läxhjälpsprojekt och föreläsningar.

Det finns en enorm potential i humankapital som riskerar att bli outnyttjad. Ungas studier spelar en avgörande roll för vår allas framtida välfärd men företag och näringsliv måste börja ta sitt ansvar för att inspirera och motivera unga till att höja sina ambitionsnivåer och vilja bli studiestjärnor i stället för fotbollsstjärnor!

/Jonny Blomberg, Styrelsemedlem Ingenjörer utan Gränser 

Tidigare debattartiklar hittar du här 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se  
eller 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB

Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare