Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Olle och feministpappapoängen
Att ta ansvar för det osynliga och oavlönade hemmaarbetet är det som ger feministpappapoäng. Att skryta om det ger avdrag. Jag hoppas att du som pappa också börjar räkna, skriver Jesper Bohm.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
I höstas sa jag hej då till Olle. Han var en av mina bästa vänner och en aggressiv hjärntumör tog hastigt hans liv. Men istället för dela med mig av våra fina minnen eller citat om kärlek och vänskap, vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av min och Olles tävling om feministpappapoäng.
Det är poäng man som pappa får när man utför något av det oavlönade hemarbete som allt för ofta sköts av mammor: fixa sommarpresent till förskolepersonalen, vika tvätt eller köpa nya regnkläder till barnen (inte sällan efter att först ha kollat vilket regnställ som är bäst i test, kollat upp billigaste alternativet för nyinköp och scannat av second hand-utbudet). Kort sagt: allt det som din mamma gjorde under din uppväxt, men sannolikt aldrig din pappa.
Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete
Idén om feministpappapoäng växte fram någon gång under mina och Olles 20 år som vänner. Jag minns inte när den formulerades först, men jag vet att idén var Olles. Han var alltid den skarpaste av oss. Vi hade inget formaliserat system med tabeller över hur många poäng som varje hushållssyssla gav. Det var bara ett sätt för oss att peppa och uppmärksamma varandra på att hela tiden ta mer feministiskt ansvar. Till exempel kunde jag skriva till Olle och berätta att jag tvättat och vikt fem maskiner tvätt och få svaret ”Bra jobbat. 100 feministpappapoäng.”
Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete, det bara förväntas att de ska göra det. Men när vi pappor gör det möts det ofta av hurrarop. Det är så klart helt knäppt - därför lärde Olle mig också att man som pappa får avdrag varje gång man påpekar för någon att man utfört något oavlönat hemarbete. Därför ingick det också ett litet avdrag varje gång som vi berättade om våra ”bravader” för varandra. (Faktum är att Olles fru aldrig hade hört talas om vårt räknande av feministpappapoäng förrän jag nämnde detta i samband med Olles begravning. För Olle var det alltid självklart att ta sin del av ansvaret utan att göra en poäng av det).
Det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.
Jämställdhet måste komma från båda håll i en relation. Och räkningen av feministpappapoäng var vårt sätt att säkerställa att vi som pappor höll vår del av avtalet. Det finns så många fällor att ramla i som man. Även om vi pappor tar lite mer ansvar för varje decennium som går, är det alldeles för många pappor som väljer den enkla vägen. En sådan pappa är ”en lätting”, som Olle skulle ha sagt.
En lätting var den värsta av Olles svordomar. Det betyder att man viker ner sig och bara lallar och skämtar, utan att våga ta viktiga saker på allvar.
En lätting-farsa är en pappa som, när han väl gör sin del av hushållsarbetet, väljer hushållssysslor som bara vid en första anblick verkar vara en uppoffring. Men när man tittar lite närmare, ser man att det bara är ännu en man som gömmer sig bakom klassiskt manligt kodade sysslor. Arbete som ofta kan göras på egen hand och med en podcast i lurarna - så att man samtidigt får chansen att ladda batterierna. Alla som varit småbarnsföräldrar vet att det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.
En "lätting" var den värsta av Olles svordomar
Det kan så klart vara så att en mamma hellre lagar maten istället för att måla om huset, och då är det inte ett problem. Men det blir ett problem om mammans sysslor bränner ut henne, samtidigt som pappan hela tiden får chansen att ladda sina batterier.
Olle är död och jag kommer aldrig mer att få höra hans röst eller krama om honom. Men mina feministpappapoäng kommer jag aldrig att sluta räkna.
Jag hoppas att du som är pappa också börjar räkna dina poäng. Och glöm inte: bakom varje framgångsrik kvinna som jobbar över, finns en man som hämtar tidigare på förskolan och i tysthet räknar sina feministpappapoäng.
/Jesper Bohm, pappa och kommunikatör
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
