Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Olle och feministpappapoängen

Att ta ansvar för det osynliga och oavlönade hemmaarbetet är det som ger feministpappapoäng. Att skryta om det ger avdrag. Jag hoppas att du som pappa också börjar räkna, skriver Jesper Bohm.
Publicerad
tvättstuga med barn Jesper Bohm
Det hurras när pappor utför det obetalda hemarbetet medan mammor uträttar det i tysthet, skriver Jesper Bohm. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I höstas sa jag hej då till Olle. Han var en av mina bästa vänner och en aggressiv hjärntumör tog hastigt hans liv. Men istället för dela med mig av våra fina minnen eller citat om kärlek och vänskap, vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av min och Olles tävling om feministpappapoäng.

Det är poäng man som pappa får när man utför något av det oavlönade hemarbete som allt för ofta sköts av mammor: fixa sommarpresent till förskolepersonalen, vika tvätt eller köpa nya regnkläder till barnen (inte sällan efter att först ha kollat vilket regnställ som är bäst i test, kollat upp billigaste alternativet för nyinköp och scannat av second hand-utbudet). Kort sagt: allt det som din mamma gjorde under din uppväxt, men sannolikt aldrig din pappa.

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete

Idén om feministpappapoäng växte fram någon gång under mina och Olles 20 år som vänner. Jag minns inte när den formulerades först, men jag vet att idén var Olles. Han var alltid den skarpaste av oss. Vi hade inget formaliserat system med tabeller över hur många poäng som varje hushållssyssla gav. Det var bara ett sätt för oss att peppa och uppmärksamma varandra på att hela tiden ta mer feministiskt ansvar. Till exempel kunde jag skriva till Olle och berätta att jag tvättat och vikt fem maskiner tvätt och få svaret ”Bra jobbat. 100 feministpappapoäng.”

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete, det bara förväntas att de ska göra det. Men när vi pappor gör det möts det ofta av hurrarop. Det är så klart helt knäppt - därför lärde Olle mig också att man som pappa får avdrag varje gång man påpekar för någon att man utfört något oavlönat hemarbete. Därför ingick det också ett litet avdrag varje gång som vi berättade om våra ”bravader” för varandra. (Faktum är att Olles fru aldrig hade hört talas om vårt räknande av feministpappapoäng förrän jag nämnde detta i samband med Olles begravning. För Olle var det alltid självklart att ta sin del av ansvaret utan att göra en poäng av det).
 

Det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

 

Jämställdhet måste komma från båda håll i en relation. Och räkningen av feministpappapoäng var vårt sätt att säkerställa att vi som pappor höll vår del av avtalet. Det finns så många fällor att ramla i som man. Även om vi pappor tar lite mer ansvar för varje decennium som går, är det alldeles för många pappor som väljer den enkla vägen. En sådan pappa är ”en lätting”, som Olle skulle ha sagt.

En lätting var den värsta av Olles svordomar. Det betyder att man viker ner sig och bara lallar och skämtar, utan att våga ta viktiga saker på allvar.

En lätting-farsa är en pappa som, när han väl gör sin del av hushållsarbetet, väljer hushållssysslor som bara vid en första anblick verkar vara en uppoffring. Men när man tittar lite närmare, ser man att det bara är ännu en man som gömmer sig bakom klassiskt manligt kodade sysslor. Arbete som ofta kan göras på egen hand och med en podcast i lurarna - så att man samtidigt får chansen att ladda batterierna. Alla som varit småbarnsföräldrar vet att det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

En "lätting" var den värsta av Olles svordomar

Det kan så klart vara så att en mamma hellre lagar maten istället för att måla om huset, och då är det inte ett problem. Men det blir ett problem om mammans sysslor bränner ut henne, samtidigt som pappan hela tiden får chansen att ladda sina batterier.

Olle är död och jag kommer aldrig mer att få höra hans röst eller krama om honom. Men mina feministpappapoäng kommer jag aldrig att sluta räkna.

Jag hoppas att du som är pappa också börjar räkna dina poäng. Och glöm inte: bakom varje framgångsrik kvinna som jobbar över, finns en man som hämtar tidigare på förskolan och i tysthet räknar sina feministpappapoäng.

/Jesper Bohm, pappa och kommunikatör

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD