Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Män ta ert ansvar

Det är dags för männen att ta ett kliv framåt i det obetalda hemarbetet om kvinnors ohälsa ska minska. Det skriver psykologen Sandra Lindström.
Publicerad
SAndra Lindström Pappa och barnvagn
Kvinnor drabbas hårdare än män av stress och utmattning. Det måste till strukturella ändringar för att ändra på det, skriver psykologen Sandra Lindström. Isabell Höjman/ TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

 

Den främsta orsaken till långtidssjukskrivningar är i dagsläget psykisk ohälsa, där stressrelaterade tillstånd, utmattningssyndrom och sömnstörningar står för en stor andel av siffrorna. Trots det är kunskapen i ämnet bristfällig. 

Den första frågan vi behöver ställa oss är varför gruppen kvinnor drabbas så mycket hårdare än gruppen män av stress och utmattning. Den genomsnittliga personen som blir sjukskriven för utmattning är en kvinna mitt i livet, hon jobbar ofta i offentlig sektor och nästan alltid med människor i ett kontaktyrke.

Om hon lever och delar hushåll med en man tar hon en större del av det obetalda arbetet i hemmet och ses som ytterst ansvarig för att det arbetet genomförs. Studier har visat att kvinnors stressnivåer över dygnet sträcker sig längre över dygnet än mäns, som tenderar att sjunka efter den ordinarie arbetsdagens slut.

Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till

 

I en studie beskrivs det här komplexa och energikrävande ansvaret ”projektledarrollen i hemmet” som ett tredje skift, där i synnerhet kvinnor förlorar tid som behövs för att kunna få den livsnödvändiga återhämtning som vi alla behöver.

 Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till och där krävs det att vi ska rymma både basala funktioner som kost, sömn och en balans mellan krav och återhämtning utöver allt det andra som måste göras för att få vardagslivet att gå runt. Kvinnor som grupp har de senaste årtiondena gjort stora beteendeförändringar, främst genom att öka mängden tid de ägnar åt förvärvsarbete, samtidigt som de minskat tiden för obetalt arbete. Män som grupp har tyvärr inte gjort den motsatta rörelsen, alltså minskat tiden för arbete och ökat tiden för obetalt arbete.

Det här betyder i klartext att vi byggt in en tidsbrist på samhällsnivå. När vi ser på skälen till att kvinnor som grupp drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa än män kan vi förhålla oss till problemet på ett mer konstruktivt sätt.

 

Det handlar inte om könet utan om kontexten

 

I stället för att köpa myter och förklaringsmodeller, som att utmattning enbart handlar om att kvinnor är allmänt lättstressade och behöver lära sig att slappna av, eller sätta gränser, så kan vi förhålla oss till frågan som det faktiska samhällsproblem vi har att hantera: Att kvinnodominerad sektor generellt sett har sämre arbetsmiljö och om vi sätter en man under exakt samma förutsättningar så ökar risken väsentligt att även han drabbas av liknande besvär. Det handlar inte om könet utan om kontexten.

Det vi behöver göra är alltså att förändra vårt samhälles, till att bli mer jämställd, rimlig och rättvis för det är per definition ohållbart att fortsätta på det sätt vi gör nu.

Konkreta åtgärdsförslag:

  • Lyfta upp vikten av ordet skyldigheter i en samhällskontext: ”Jämställdhet innebär att alla människor, oavsett kön, har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
  • Inte lösa problemet genom att kvinnor som grupp ska göra mindre. Mycket av det kvinnor gör är samhällsbärande funktioner och någon behöver axla ansvaret för att någon annan ska kunna släppa. I det här fallet behöver vi prata mer om gruppen mäns skyldigheter vad gäller det obetalda arbetet och föräldraskap.
  • Införa konkreta mål och delmål för att kunna nå det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet: ”En jämn fördelning av det obetalda hem - och omsorgsarbetet.”
  • Ett första delmål bör vara att införa individualiserad föräldrapenning.
  • Den ojämställda resursfördelningen i arbetslivet måste synliggöras, problematiseras och framför allt förändras.
  • Lönearbete och det obetalda arbetet behövs tas med i beräkningen av hur bygga ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, oavsett som ingår.
  • Vi behöver höja kunskapsnivån kring stressrelaterad ohälsa, så att samtliga instanser (sjukvård, arbetsgivare och politiker) förstår att det handlar om ett systemfel, som inte går att lösa enbart med individuella insatser.
  • Införa en nollvision för utmattning.

/Sandra Lindström, leg. psykolog, jämställdhetsexpert och föreläsare.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare