Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Män ta ert ansvar

Det är dags för männen att ta ett kliv framåt i det obetalda hemarbetet om kvinnors ohälsa ska minska. Det skriver psykologen Sandra Lindström.
Publicerad
SAndra Lindström Pappa och barnvagn
Kvinnor drabbas hårdare än män av stress och utmattning. Det måste till strukturella ändringar för att ändra på det, skriver psykologen Sandra Lindström. Isabell Höjman/ TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

 

Den främsta orsaken till långtidssjukskrivningar är i dagsläget psykisk ohälsa, där stressrelaterade tillstånd, utmattningssyndrom och sömnstörningar står för en stor andel av siffrorna. Trots det är kunskapen i ämnet bristfällig. 

Den första frågan vi behöver ställa oss är varför gruppen kvinnor drabbas så mycket hårdare än gruppen män av stress och utmattning. Den genomsnittliga personen som blir sjukskriven för utmattning är en kvinna mitt i livet, hon jobbar ofta i offentlig sektor och nästan alltid med människor i ett kontaktyrke.

Om hon lever och delar hushåll med en man tar hon en större del av det obetalda arbetet i hemmet och ses som ytterst ansvarig för att det arbetet genomförs. Studier har visat att kvinnors stressnivåer över dygnet sträcker sig längre över dygnet än mäns, som tenderar att sjunka efter den ordinarie arbetsdagens slut.

Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till

 

I en studie beskrivs det här komplexa och energikrävande ansvaret ”projektledarrollen i hemmet” som ett tredje skift, där i synnerhet kvinnor förlorar tid som behövs för att kunna få den livsnödvändiga återhämtning som vi alla behöver.

 Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till och där krävs det att vi ska rymma både basala funktioner som kost, sömn och en balans mellan krav och återhämtning utöver allt det andra som måste göras för att få vardagslivet att gå runt. Kvinnor som grupp har de senaste årtiondena gjort stora beteendeförändringar, främst genom att öka mängden tid de ägnar åt förvärvsarbete, samtidigt som de minskat tiden för obetalt arbete. Män som grupp har tyvärr inte gjort den motsatta rörelsen, alltså minskat tiden för arbete och ökat tiden för obetalt arbete.

Det här betyder i klartext att vi byggt in en tidsbrist på samhällsnivå. När vi ser på skälen till att kvinnor som grupp drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa än män kan vi förhålla oss till problemet på ett mer konstruktivt sätt.

 

Det handlar inte om könet utan om kontexten

 

I stället för att köpa myter och förklaringsmodeller, som att utmattning enbart handlar om att kvinnor är allmänt lättstressade och behöver lära sig att slappna av, eller sätta gränser, så kan vi förhålla oss till frågan som det faktiska samhällsproblem vi har att hantera: Att kvinnodominerad sektor generellt sett har sämre arbetsmiljö och om vi sätter en man under exakt samma förutsättningar så ökar risken väsentligt att även han drabbas av liknande besvär. Det handlar inte om könet utan om kontexten.

Det vi behöver göra är alltså att förändra vårt samhälles, till att bli mer jämställd, rimlig och rättvis för det är per definition ohållbart att fortsätta på det sätt vi gör nu.

Konkreta åtgärdsförslag:

  • Lyfta upp vikten av ordet skyldigheter i en samhällskontext: ”Jämställdhet innebär att alla människor, oavsett kön, har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
  • Inte lösa problemet genom att kvinnor som grupp ska göra mindre. Mycket av det kvinnor gör är samhällsbärande funktioner och någon behöver axla ansvaret för att någon annan ska kunna släppa. I det här fallet behöver vi prata mer om gruppen mäns skyldigheter vad gäller det obetalda arbetet och föräldraskap.
  • Införa konkreta mål och delmål för att kunna nå det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet: ”En jämn fördelning av det obetalda hem - och omsorgsarbetet.”
  • Ett första delmål bör vara att införa individualiserad föräldrapenning.
  • Den ojämställda resursfördelningen i arbetslivet måste synliggöras, problematiseras och framför allt förändras.
  • Lönearbete och det obetalda arbetet behövs tas med i beräkningen av hur bygga ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, oavsett som ingår.
  • Vi behöver höja kunskapsnivån kring stressrelaterad ohälsa, så att samtliga instanser (sjukvård, arbetsgivare och politiker) förstår att det handlar om ett systemfel, som inte går att lösa enbart med individuella insatser.
  • Införa en nollvision för utmattning.

/Sandra Lindström, leg. psykolog, jämställdhetsexpert och föreläsare.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef