Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Män ta ert ansvar

Det är dags för männen att ta ett kliv framåt i det obetalda hemarbetet om kvinnors ohälsa ska minska. Det skriver psykologen Sandra Lindström.
Publicerad
SAndra Lindström Pappa och barnvagn
Kvinnor drabbas hårdare än män av stress och utmattning. Det måste till strukturella ändringar för att ändra på det, skriver psykologen Sandra Lindström. Isabell Höjman/ TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

 

Den främsta orsaken till långtidssjukskrivningar är i dagsläget psykisk ohälsa, där stressrelaterade tillstånd, utmattningssyndrom och sömnstörningar står för en stor andel av siffrorna. Trots det är kunskapen i ämnet bristfällig. 

Den första frågan vi behöver ställa oss är varför gruppen kvinnor drabbas så mycket hårdare än gruppen män av stress och utmattning. Den genomsnittliga personen som blir sjukskriven för utmattning är en kvinna mitt i livet, hon jobbar ofta i offentlig sektor och nästan alltid med människor i ett kontaktyrke.

Om hon lever och delar hushåll med en man tar hon en större del av det obetalda arbetet i hemmet och ses som ytterst ansvarig för att det arbetet genomförs. Studier har visat att kvinnors stressnivåer över dygnet sträcker sig längre över dygnet än mäns, som tenderar att sjunka efter den ordinarie arbetsdagens slut.

Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till

 

I en studie beskrivs det här komplexa och energikrävande ansvaret ”projektledarrollen i hemmet” som ett tredje skift, där i synnerhet kvinnor förlorar tid som behövs för att kunna få den livsnödvändiga återhämtning som vi alla behöver.

 Vi har alla ett 24-timmars dygn att förhålla oss till och där krävs det att vi ska rymma både basala funktioner som kost, sömn och en balans mellan krav och återhämtning utöver allt det andra som måste göras för att få vardagslivet att gå runt. Kvinnor som grupp har de senaste årtiondena gjort stora beteendeförändringar, främst genom att öka mängden tid de ägnar åt förvärvsarbete, samtidigt som de minskat tiden för obetalt arbete. Män som grupp har tyvärr inte gjort den motsatta rörelsen, alltså minskat tiden för arbete och ökat tiden för obetalt arbete.

Det här betyder i klartext att vi byggt in en tidsbrist på samhällsnivå. När vi ser på skälen till att kvinnor som grupp drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa än män kan vi förhålla oss till problemet på ett mer konstruktivt sätt.

 

Det handlar inte om könet utan om kontexten

 

I stället för att köpa myter och förklaringsmodeller, som att utmattning enbart handlar om att kvinnor är allmänt lättstressade och behöver lära sig att slappna av, eller sätta gränser, så kan vi förhålla oss till frågan som det faktiska samhällsproblem vi har att hantera: Att kvinnodominerad sektor generellt sett har sämre arbetsmiljö och om vi sätter en man under exakt samma förutsättningar så ökar risken väsentligt att även han drabbas av liknande besvär. Det handlar inte om könet utan om kontexten.

Det vi behöver göra är alltså att förändra vårt samhälles, till att bli mer jämställd, rimlig och rättvis för det är per definition ohållbart att fortsätta på det sätt vi gör nu.

Konkreta åtgärdsförslag:

  • Lyfta upp vikten av ordet skyldigheter i en samhällskontext: ”Jämställdhet innebär att alla människor, oavsett kön, har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet.”
  • Inte lösa problemet genom att kvinnor som grupp ska göra mindre. Mycket av det kvinnor gör är samhällsbärande funktioner och någon behöver axla ansvaret för att någon annan ska kunna släppa. I det här fallet behöver vi prata mer om gruppen mäns skyldigheter vad gäller det obetalda arbetet och föräldraskap.
  • Införa konkreta mål och delmål för att kunna nå det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet: ”En jämn fördelning av det obetalda hem - och omsorgsarbetet.”
  • Ett första delmål bör vara att införa individualiserad föräldrapenning.
  • Den ojämställda resursfördelningen i arbetslivet måste synliggöras, problematiseras och framför allt förändras.
  • Lönearbete och det obetalda arbetet behövs tas med i beräkningen av hur bygga ett långsiktigt hållbart samhälle för alla individer, oavsett som ingår.
  • Vi behöver höja kunskapsnivån kring stressrelaterad ohälsa, så att samtliga instanser (sjukvård, arbetsgivare och politiker) förstår att det handlar om ett systemfel, som inte går att lösa enbart med individuella insatser.
  • Införa en nollvision för utmattning.

/Sandra Lindström, leg. psykolog, jämställdhetsexpert och föreläsare.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta skylla på arbetslösa

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Publicerad 15 april 2025, kl 06:00
Ett prov med testresultat
Det är dags att förändra synen på arbetslösa. De allra flesta vill ha ett jobb och gör allt de kan för att få ett, skriver Magdalena Ackeberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.

Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt. 

Det nästintill omöjligt att vara lat, eller  välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård. 

Jag har blivit ghostad  i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig

Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar. 

Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i mellanåldern 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig. 

Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad  i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.

Att söka jobb är ett heltidsjobb

I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.

Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?

Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?

Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan? 

Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas. 
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst.  Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.

Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten.  Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda. 

Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager