Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Olle och feministpappapoängen

Att ta ansvar för det osynliga och oavlönade hemmaarbetet är det som ger feministpappapoäng. Att skryta om det ger avdrag. Jag hoppas att du som pappa också börjar räkna, skriver Jesper Bohm.
Publicerad 8 mars 2022, kl 06:00
tvättstuga med barn Jesper Bohm
Det hurras när pappor utför det obetalda hemarbetet medan mammor uträttar det i tysthet, skriver Jesper Bohm. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I höstas sa jag hej då till Olle. Han var en av mina bästa vänner och en aggressiv hjärntumör tog hastigt hans liv. Men istället för dela med mig av våra fina minnen eller citat om kärlek och vänskap, vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av min och Olles tävling om feministpappapoäng.

Det är poäng man som pappa får när man utför något av det oavlönade hemarbete som allt för ofta sköts av mammor: fixa sommarpresent till förskolepersonalen, vika tvätt eller köpa nya regnkläder till barnen (inte sällan efter att först ha kollat vilket regnställ som är bäst i test, kollat upp billigaste alternativet för nyinköp och scannat av second hand-utbudet). Kort sagt: allt det som din mamma gjorde under din uppväxt, men sannolikt aldrig din pappa.

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete

Idén om feministpappapoäng växte fram någon gång under mina och Olles 20 år som vänner. Jag minns inte när den formulerades först, men jag vet att idén var Olles. Han var alltid den skarpaste av oss. Vi hade inget formaliserat system med tabeller över hur många poäng som varje hushållssyssla gav. Det var bara ett sätt för oss att peppa och uppmärksamma varandra på att hela tiden ta mer feministiskt ansvar. Till exempel kunde jag skriva till Olle och berätta att jag tvättat och vikt fem maskiner tvätt och få svaret ”Bra jobbat. 100 feministpappapoäng.”

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete, det bara förväntas att de ska göra det. Men när vi pappor gör det möts det ofta av hurrarop. Det är så klart helt knäppt - därför lärde Olle mig också att man som pappa får avdrag varje gång man påpekar för någon att man utfört något oavlönat hemarbete. Därför ingick det också ett litet avdrag varje gång som vi berättade om våra ”bravader” för varandra. (Faktum är att Olles fru aldrig hade hört talas om vårt räknande av feministpappapoäng förrän jag nämnde detta i samband med Olles begravning. För Olle var det alltid självklart att ta sin del av ansvaret utan att göra en poäng av det).
 

Det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

 

Jämställdhet måste komma från båda håll i en relation. Och räkningen av feministpappapoäng var vårt sätt att säkerställa att vi som pappor höll vår del av avtalet. Det finns så många fällor att ramla i som man. Även om vi pappor tar lite mer ansvar för varje decennium som går, är det alldeles för många pappor som väljer den enkla vägen. En sådan pappa är ”en lätting”, som Olle skulle ha sagt.

En lätting var den värsta av Olles svordomar. Det betyder att man viker ner sig och bara lallar och skämtar, utan att våga ta viktiga saker på allvar.

En lätting-farsa är en pappa som, när han väl gör sin del av hushållsarbetet, väljer hushållssysslor som bara vid en första anblick verkar vara en uppoffring. Men när man tittar lite närmare, ser man att det bara är ännu en man som gömmer sig bakom klassiskt manligt kodade sysslor. Arbete som ofta kan göras på egen hand och med en podcast i lurarna - så att man samtidigt får chansen att ladda batterierna. Alla som varit småbarnsföräldrar vet att det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

En "lätting" var den värsta av Olles svordomar

Det kan så klart vara så att en mamma hellre lagar maten istället för att måla om huset, och då är det inte ett problem. Men det blir ett problem om mammans sysslor bränner ut henne, samtidigt som pappan hela tiden får chansen att ladda sina batterier.

Olle är död och jag kommer aldrig mer att få höra hans röst eller krama om honom. Men mina feministpappapoäng kommer jag aldrig att sluta räkna.

Jag hoppas att du som är pappa också börjar räkna dina poäng. Och glöm inte: bakom varje framgångsrik kvinna som jobbar över, finns en man som hämtar tidigare på förskolan och i tysthet räknar sina feministpappapoäng.

/Jesper Bohm, pappa och kommunikatör

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.