Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Olle och feministpappapoängen

Att ta ansvar för det osynliga och oavlönade hemmaarbetet är det som ger feministpappapoäng. Att skryta om det ger avdrag. Jag hoppas att du som pappa också börjar räkna, skriver Jesper Bohm.
Publicerad
tvättstuga med barn Jesper Bohm
Det hurras när pappor utför det obetalda hemarbetet medan mammor uträttar det i tysthet, skriver Jesper Bohm. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I höstas sa jag hej då till Olle. Han var en av mina bästa vänner och en aggressiv hjärntumör tog hastigt hans liv. Men istället för dela med mig av våra fina minnen eller citat om kärlek och vänskap, vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av min och Olles tävling om feministpappapoäng.

Det är poäng man som pappa får när man utför något av det oavlönade hemarbete som allt för ofta sköts av mammor: fixa sommarpresent till förskolepersonalen, vika tvätt eller köpa nya regnkläder till barnen (inte sällan efter att först ha kollat vilket regnställ som är bäst i test, kollat upp billigaste alternativet för nyinköp och scannat av second hand-utbudet). Kort sagt: allt det som din mamma gjorde under din uppväxt, men sannolikt aldrig din pappa.

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete

Idén om feministpappapoäng växte fram någon gång under mina och Olles 20 år som vänner. Jag minns inte när den formulerades först, men jag vet att idén var Olles. Han var alltid den skarpaste av oss. Vi hade inget formaliserat system med tabeller över hur många poäng som varje hushållssyssla gav. Det var bara ett sätt för oss att peppa och uppmärksamma varandra på att hela tiden ta mer feministiskt ansvar. Till exempel kunde jag skriva till Olle och berätta att jag tvättat och vikt fem maskiner tvätt och få svaret ”Bra jobbat. 100 feministpappapoäng.”

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete, det bara förväntas att de ska göra det. Men när vi pappor gör det möts det ofta av hurrarop. Det är så klart helt knäppt - därför lärde Olle mig också att man som pappa får avdrag varje gång man påpekar för någon att man utfört något oavlönat hemarbete. Därför ingick det också ett litet avdrag varje gång som vi berättade om våra ”bravader” för varandra. (Faktum är att Olles fru aldrig hade hört talas om vårt räknande av feministpappapoäng förrän jag nämnde detta i samband med Olles begravning. För Olle var det alltid självklart att ta sin del av ansvaret utan att göra en poäng av det).
 

Det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

 

Jämställdhet måste komma från båda håll i en relation. Och räkningen av feministpappapoäng var vårt sätt att säkerställa att vi som pappor höll vår del av avtalet. Det finns så många fällor att ramla i som man. Även om vi pappor tar lite mer ansvar för varje decennium som går, är det alldeles för många pappor som väljer den enkla vägen. En sådan pappa är ”en lätting”, som Olle skulle ha sagt.

En lätting var den värsta av Olles svordomar. Det betyder att man viker ner sig och bara lallar och skämtar, utan att våga ta viktiga saker på allvar.

En lätting-farsa är en pappa som, när han väl gör sin del av hushållsarbetet, väljer hushållssysslor som bara vid en första anblick verkar vara en uppoffring. Men när man tittar lite närmare, ser man att det bara är ännu en man som gömmer sig bakom klassiskt manligt kodade sysslor. Arbete som ofta kan göras på egen hand och med en podcast i lurarna - så att man samtidigt får chansen att ladda batterierna. Alla som varit småbarnsföräldrar vet att det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

En "lätting" var den värsta av Olles svordomar

Det kan så klart vara så att en mamma hellre lagar maten istället för att måla om huset, och då är det inte ett problem. Men det blir ett problem om mammans sysslor bränner ut henne, samtidigt som pappan hela tiden får chansen att ladda sina batterier.

Olle är död och jag kommer aldrig mer att få höra hans röst eller krama om honom. Men mina feministpappapoäng kommer jag aldrig att sluta räkna.

Jag hoppas att du som är pappa också börjar räkna dina poäng. Och glöm inte: bakom varje framgångsrik kvinna som jobbar över, finns en man som hämtar tidigare på förskolan och i tysthet räknar sina feministpappapoäng.

/Jesper Bohm, pappa och kommunikatör

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer

Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor