Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Olle och feministpappapoängen

Att ta ansvar för det osynliga och oavlönade hemmaarbetet är det som ger feministpappapoäng. Att skryta om det ger avdrag. Jag hoppas att du som pappa också börjar räkna, skriver Jesper Bohm.
Publicerad
tvättstuga med barn Jesper Bohm
Det hurras när pappor utför det obetalda hemarbetet medan mammor uträttar det i tysthet, skriver Jesper Bohm. Foto: Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I höstas sa jag hej då till Olle. Han var en av mina bästa vänner och en aggressiv hjärntumör tog hastigt hans liv. Men istället för dela med mig av våra fina minnen eller citat om kärlek och vänskap, vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av min och Olles tävling om feministpappapoäng.

Det är poäng man som pappa får när man utför något av det oavlönade hemarbete som allt för ofta sköts av mammor: fixa sommarpresent till förskolepersonalen, vika tvätt eller köpa nya regnkläder till barnen (inte sällan efter att först ha kollat vilket regnställ som är bäst i test, kollat upp billigaste alternativet för nyinköp och scannat av second hand-utbudet). Kort sagt: allt det som din mamma gjorde under din uppväxt, men sannolikt aldrig din pappa.

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete

Idén om feministpappapoäng växte fram någon gång under mina och Olles 20 år som vänner. Jag minns inte när den formulerades först, men jag vet att idén var Olles. Han var alltid den skarpaste av oss. Vi hade inget formaliserat system med tabeller över hur många poäng som varje hushållssyssla gav. Det var bara ett sätt för oss att peppa och uppmärksamma varandra på att hela tiden ta mer feministiskt ansvar. Till exempel kunde jag skriva till Olle och berätta att jag tvättat och vikt fem maskiner tvätt och få svaret ”Bra jobbat. 100 feministpappapoäng.”

Mammor får sällan uppskattande applåder för den här typen av arbete, det bara förväntas att de ska göra det. Men när vi pappor gör det möts det ofta av hurrarop. Det är så klart helt knäppt - därför lärde Olle mig också att man som pappa får avdrag varje gång man påpekar för någon att man utfört något oavlönat hemarbete. Därför ingick det också ett litet avdrag varje gång som vi berättade om våra ”bravader” för varandra. (Faktum är att Olles fru aldrig hade hört talas om vårt räknande av feministpappapoäng förrän jag nämnde detta i samband med Olles begravning. För Olle var det alltid självklart att ta sin del av ansvaret utan att göra en poäng av det).
 

Det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

 

Jämställdhet måste komma från båda håll i en relation. Och räkningen av feministpappapoäng var vårt sätt att säkerställa att vi som pappor höll vår del av avtalet. Det finns så många fällor att ramla i som man. Även om vi pappor tar lite mer ansvar för varje decennium som går, är det alldeles för många pappor som väljer den enkla vägen. En sådan pappa är ”en lätting”, som Olle skulle ha sagt.

En lätting var den värsta av Olles svordomar. Det betyder att man viker ner sig och bara lallar och skämtar, utan att våga ta viktiga saker på allvar.

En lätting-farsa är en pappa som, när han väl gör sin del av hushållsarbetet, väljer hushållssysslor som bara vid en första anblick verkar vara en uppoffring. Men när man tittar lite närmare, ser man att det bara är ännu en man som gömmer sig bakom klassiskt manligt kodade sysslor. Arbete som ofta kan göras på egen hand och med en podcast i lurarna - så att man samtidigt får chansen att ladda batterierna. Alla som varit småbarnsföräldrar vet att det är jobbigare att vara inne och laga mat till tre hungriga barn än att stå på en stege på utsidan av huset och måla fasaden.

En "lätting" var den värsta av Olles svordomar

Det kan så klart vara så att en mamma hellre lagar maten istället för att måla om huset, och då är det inte ett problem. Men det blir ett problem om mammans sysslor bränner ut henne, samtidigt som pappan hela tiden får chansen att ladda sina batterier.

Olle är död och jag kommer aldrig mer att få höra hans röst eller krama om honom. Men mina feministpappapoäng kommer jag aldrig att sluta räkna.

Jag hoppas att du som är pappa också börjar räkna dina poäng. Och glöm inte: bakom varje framgångsrik kvinna som jobbar över, finns en man som hämtar tidigare på förskolan och i tysthet räknar sina feministpappapoäng.

/Jesper Bohm, pappa och kommunikatör

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige

Debatt

Debatt: Livet med postcovid och kampen mot Försäkringskassan

Enligt Försäkringskassan är jag frisk och kan söka jobb i hela landet. Enligt min läkare är jag fortfarande sjuk. I en handvändning friskförklarade myndigheten oss med postcovid och vi utförsäkrades, skriver Affi Samuelsson.
Affi Samuelsson Publicerad 20 januari 2026, kl 09:15
Man lutar sig framåt
Många lider fortfarande av sviterna efter covidviruset. Men Försäkringskassan tar inte hänsyn till att anställda med postcovid inte kan gå på full styrka, skriver Affi Samuelsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Affi Samuelsson

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson