Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef

Sex år efter pandemins start har cirka 300 000 personer i Sverige postcovid, visar en Sifo-undersökning som beställts av Svenska Covidföreningen.

Många som drabbas är mitt i livet. De är ingenjörer, lärare, vårdpersonal, kommunikatörer och chefer – personer med kvalificerad erfarenhet som arbetsmarknaden redan investerat i.

För arbetsgivare innebär det en möjlighet att få tillgång till högkvalificerad kompetens som annars riskerar att gå förlorad.

En stor grupp personer som lever med postcovid är för sjuka för att jobba. Men de som är så pass friska att de kan arbeta har ofta en stark drivkraft. De vet vad arbete bidrar till, både ekonomiskt och socialt. Många vittnar om en hög motivation att bidra, inom de ramar som fungerar. 

Arbetsgivare som erbjuder anpassade roller får ofta tillbaka i form av lojalitet, engagemang och ansvarstagande.

Att ha anställda personer med postcovid kräver ofta anpassningar: flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån eller tydligare prioriteringar i arbetsuppgifter.

Men dessa anpassningar är sällan unika. Tvärtom är det arbetssätt som i allt högre grad efterfrågas av hela arbetsmarknaden och som ofta leder till mer hållbara och effektiva organisationer.

Att inkludera personer med postcovid är också en fråga om arbetslivets framtid. Fler lever med kroniska tillstånd, och arbetsmarknaden behöver bli bättre på att ta tillvara människors förmåga, även när den ser annorlunda ut.

Genom att öppna upp för fler sätt att arbeta bidrar arbetsgivare till ett mer inkluderande och hållbart arbetsliv.

För många handlar det inte om stora förändringar, utan om rätt förutsättningar:

• Möjlighet att arbeta deltid och mer hemifrån
• Flexibel arbetsdag
• Tydlig arbetsbeskrivning
• Förståelse för varierande energinivå och möjlighet att använda vilrum

Med rätt stöd kan personer med postcovid vara en stor tillgång i organisationen. Att anställa eller behålla medarbetare med postcovid är inte välgörenhet, det är en strategisk kompetensfråga. Det handlar om att ta tillvara erfarenhet, stärka organisationens kompetensbas och bidra till ett mer hållbart arbetsliv.

Frågan är inte om arbetsgivare har råd att anpassa – utan om de har råd att låta bli.

/Anne Wiström, ordförande med arbetsgivaransvar i Svenska Covidföreningen