Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Som rekryteringskonsult ser jag varje vecka formuleringar i CV:n som utan närmare beskrivning deklarerar att jag har erfarenhet av eller som alternativt önskar bli:
En högst ovetenskaplig men likväl intressant spaning är att detta endast återfinns i CV:n författade av män. Jag har inte sett detta i ett enda CV skrivet av en kvinna. Vi verkar inte vara lika orienterade och fokuserade kring makt, eller väljer vi att uttrycka detta på andra sätt?
Varför vill man bli chef? Vad är det som lockar? Att ta sikte på en titel eller en viss maktposition utan att på riktigt förstå innebörden och ansvaret som kommer med det är en dålig strategi som lätt lyser igenom. Att fokusera mindre på chefskapet i sig och ägna mer tid åt självreflektion tror jag är en nyckel för att hitta rätt väg framåt i karriären.
Ett vanligt fenomen (och misstag) är att den som är expert och duktig på sitt område får frågan om att kliva upp som ledare i gruppen. Experten kanske också tycker det är ett alldeles rimligt och logiskt nästa steg att bli chef. Men det kan vara förödande att befordra specialisten till ledare om inte personen har egenskaper och ett beteende som ger goda förutsättningar att lyckas.
I samma stund vi får makt börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel
Vi förknippar ofta ordet makt med militär makt och politisk makt. Men makt och hierarkier finns som ett naturligt inslag i alla typer av relationer, vänskapsrelationer, parrelationer och på arbetsplatsen. Ändå verkar det vara något kittlande kring maktfrågan för oss människor som gör att vi helhjärtat engagerar oss i frågor kring chefskap, ledarskap och maktstrukturer.
Dacher Keltner, professor i psykologi på University of Carolina, Berkeley, har forskat om makt och maktpositioner i över 20 år och är författare till boken ”The Power Paradox”.
Det paradoxala med makt är att vi söker den och vill gärna ha den, men i samma stund vi får den börjar den långsamma färden mot att bli en skitstövel. Om vi inte är uppmärksamma på våra egna beteenden vill säga.
Vi tappar de beteenden som en gång tog oss till positionen
Egenskaper som att vara generös, omtänksam, aktivt lyssnande och att föregå med gott exempel leder naturligt till inflytande. I nya gruppkonstellationer kan vi människor med lätthet ranka vilka personer som har inflytande över gruppen efter ganska kort tid tillsammans. Alla vet.
Det finns ett flertal observationsstudier utförda på team på arbetsplatser, skolklasser och grupper på sommarkollo som visar på några framgångsrika beteenden som ger inflytande;
Paradoxen med makt är att den efterhand korrumperar. Övertid förlorar vi inflytande på grund av att vi succesivt tappar de beteenden som en gång framgångsrikt tog oss till positionen.
När vi får makt och bestämmanderätt smyger sig en känsla sakta på som säger att vi har rätt till saker som andra inte har. Vi blir mindre uppmärksamma på andras mående och inte längre lika empatiska. Studier visar att vi också blir lite mer vårdslösa. Vi kan se honom framför oss, mannen i den stora svarta suv:en som kör alldeles för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar över flera parkeringsrutor. Kan det vara en chef tro? Oavsett vilket är inställningen tydlig för omgivningen; regler gäller för andra, inte mig, jag har särskilda rättigheter.
Kanske känns situationen igen från högstadiet att någon i klassen utsågs till gruppledare och direkt började bete sig annorlunda. På arbetsplatsen befordras en kollega och blir genast liiite mer dryg? Teamet älskar att skvallra om detta och säga saker som ”Hoppas hon tänker på att de hon klättrar över och trampar på tårna på väg upp ska hon möta på vägen ner igen…”
Mannen i den stora suv:en som kör för fort i stadstrafiken och dubbelparkerar
Chefen har en tydlig och uttalad makt över andra. Det är en formell befattning med särskilda befogenheter som tar beslut, ansvarar över budget, lön, arbetsmiljö och har ett arbetsgivaransvar. Det är tydligt vem som är chef och eftersom det är uttalat behöver vi följa den här personen - vare sig vi vill eller inte.
Men om chefen saknar goda ledarskapsförmågor blir maktutövandet sällan särskilt lyckat. Organisationen blir ineffektiv, tappar äkta engagemang och saknar drivkraft framåt. Om chefskapet är en befattning man blir tilldelad så är ledarskap en process där en person påverkar en grupp människor i att arbeta tillsammans för att uppnå gemensamma mål.
Vad blir då lösningen för att fortsätta vara en omtyckt och uppskattad chef och ledare? Fortsätt med prosociala beteenden och var uppmärksam på signaler hos dig själv. Försök med jämna mellanrum att zooma ut och få upp ögonen för ditt beteende, fråga andra hur de uppfattar dig. Pratar du mycket om dig själv och är upptagen med det eller är du fortsatt nyfiken på andra människor och lyssnar till deras berättelser?
Personlig utveckling och att befinna sig i ständig rörelse framåt är ett arbete som pågår hela livet om vi är öppna för det. Nyfikenhet, att fortsätta utmana för att därigenom utveckla oss själva samt våga testa nya saker för att få vidgade perspektiv är aldrig för sent.
Rolling Stones firar 60 år som band i år och ger sig ut på ytterligare en världsturné vid namn Sixty. På rullande stenar fastnar ingen mossa.
/Rebecca Oldenfeldt, rekryteringskonsult Nexer Recruit
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge