Debatt: "Lärorikt att se sig själv genom andras glasögon"

I konflikter tar jag gärna främlingens parti, därför att han/hon befinner sig i underläge. Det är också konsekvensen av mitt ordförandeskap i tidningen Invandrare & Minoriteter. Jag har hela mitt vuxna liv levt i etniskt blandade sammanhang, med folkmord som en förskräckande underton (judar och armenier). Trettio års forskning om "svensk mentalitet" har fått mig att jag allt djupare förstå det gissel som heter "människors mentala bundenhet till sin egen kultur".

Nästan ingen individ kan byta bort sin kultur genom att flytta. Sådana omvandlingsnummer fungerar bara på teatern.  Däremot är emigration i bästa fall ett pedagogiskt lyckosamt projekt. Utflyttade svenskar tvingas se sig själva genom värdfolkets glasögon, lärorikt men inte alltid angenämt. Vissa personer förstärks i sina negativa fördomar. För dem känns det som "att hamna i ett konstigt vatten", där de egna simkunskaperna inte längre fungerar. Då vill man upp på land igen.

Vid sidan av den misslyckade integration, som stavas arbetslöshet, brist på utbildning och otillräcklig svenska, vet vi att många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in. Det svenska "sättet att vara" (i alla dess nyanser) är klart avvikande även i nordiska sammanhang, dock givetvis mindre handikappande än längre bort i världen. Även svenska emigranter tyr sig till sina utflyttade landsmän. Observera nu följande: andra folk betraktar oss svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa våra invanda sätt att tänka och vara.

Forskning om invandring är (i bästa fall) öppet undersökande. Utlänningars syn på den svenska kulturen kan då kännas både smickrande och obehaglig. 

Kanske är många svenskar medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ens ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite, har man lite att säga". För svenska affärsmän som går på kurs i cross cultural communication är detta obligatorisk kunskap.  Det särskilda värde som i svensk kultur tillskrivs anspråkslöshet - att inte avbryta gång på gång, att låta andra komma till tals, vara en god lyssnare - är för många utlänningar både okänt och obegripligt. I USA är talförhet A och O. Både i skolan och hemma är det en huvuduppgift att ingjuta självförtroende i barnen. "Om du inte själv verkar tro på dig, vem ska då göra det?"

Hård konkurrens i folkrika och tidigt urbaniserade länder runt Medelhavet tillåter beteenden som upplevs som oetiska i Sverige. Bland italienare är däremot "förställningskonst" ett legitimt framgångsmedel: att göra en bella figura. "Det bästa i livet är att vara rik och ha inflytelserika vänner. Men det näst bästa är att låtsas vara rik och låtsas ha inflytelserika vänner". Det fungerar inte i små, homogena samhällen, där alla känner alla - följaktligen inte i det historiska Sverige, där de flesta svenskar har sina rottrådar.

I European Values Study 1984 svarade 45 procent av de intervjuade i Sverige att de ogillade att vara tillsammans med människor vars "åsikter, övertygelser och värderingar" de inte delade. Skillnaden mot andra länder var kolossal, även jämfört med andra nordbor (Danmark 4 %, Norge 6 %, Finland 10 %). Oviljan gäller alla, inte bara invandrare. När SIFO upprepade frågan tjugo år senare var andelen nästan densamma.

Många svenskar hälsar aldrig på personer som de inte känner, exempelvis då man möts i ett flerfamiljshus. Jag är själv sådan. I andra länder kan det uppfattas som avståndstagande - som om den andra personen inte existerade! Men något avståndstagande är det inte. "Varför skulle jag hälsa på folk jag inte känner?" 

Numera välkända World Values Survey dokumenterar Sverige som världens mest individualistiska land. Det förklarar bland mycket annat befolkningens unikt frekventa engagemang i föreningsliv och allehanda kursaktiviteter. I dessa är det de förenande intressena som styr samtalen. Ett utifrån sett, lustigt exempel är att svenskar som bjuder hem väljer gäster som "passar ihop".  Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen". I ett normalt svenskt samtal bekräftar man i stället varandra med återkopplingsord: "just det", "precis", "exakt", "absolut".  Likheterna är det mest belönande i homogena kulturer.