Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: "Lärorikt att se sig själv genom andras glasögon"

Många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in och söker sig då ofta till sina landsmän, hävdar etnologen Åke Daun som i trettio år forskat om "svensk mentalitet".
Åke Daun Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I konflikter tar jag gärna främlingens parti, därför att han/hon befinner sig i underläge. Det är också konsekvensen av mitt ordförandeskap i tidningen Invandrare & Minoriteter. Jag har hela mitt vuxna liv levt i etniskt blandade sammanhang, med folkmord som en förskräckande underton (judar och armenier). Trettio års forskning om "svensk mentalitet" har fått mig att jag allt djupare förstå det gissel som heter "människors mentala bundenhet till sin egen kultur".

Nästan ingen individ kan byta bort sin kultur genom att flytta. Sådana omvandlingsnummer fungerar bara på teatern.  Däremot är emigration i bästa fall ett pedagogiskt lyckosamt projekt. Utflyttade svenskar tvingas se sig själva genom värdfolkets glasögon, lärorikt men inte alltid angenämt. Vissa personer förstärks i sina negativa fördomar. För dem känns det som "att hamna i ett konstigt vatten", där de egna simkunskaperna inte längre fungerar. Då vill man upp på land igen.

Vid sidan av den misslyckade integration, som stavas arbetslöshet, brist på utbildning och otillräcklig svenska, vet vi att många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in. Det svenska "sättet att vara" (i alla dess nyanser) är klart avvikande även i nordiska sammanhang, dock givetvis mindre handikappande än längre bort i världen. Även svenska emigranter tyr sig till sina utflyttade landsmän. Observera nu följande: andra folk betraktar oss svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa våra invanda sätt att tänka och vara.

Forskning om invandring är (i bästa fall) öppet undersökande. Utlänningars syn på den svenska kulturen kan då kännas både smickrande och obehaglig. 

Kanske är många svenskar medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ens ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite, har man lite att säga". För svenska affärsmän som går på kurs i cross cultural communication är detta obligatorisk kunskap.  Det särskilda värde som i svensk kultur tillskrivs anspråkslöshet - att inte avbryta gång på gång, att låta andra komma till tals, vara en god lyssnare - är för många utlänningar både okänt och obegripligt. I USA är talförhet A och O. Både i skolan och hemma är det en huvuduppgift att ingjuta självförtroende i barnen. "Om du inte själv verkar tro på dig, vem ska då göra det?"

Hård konkurrens i folkrika och tidigt urbaniserade länder runt Medelhavet tillåter beteenden som upplevs som oetiska i Sverige. Bland italienare är däremot "förställningskonst" ett legitimt framgångsmedel: att göra en bella figura. "Det bästa i livet är att vara rik och ha inflytelserika vänner. Men det näst bästa är att låtsas vara rik och låtsas ha inflytelserika vänner". Det fungerar inte i små, homogena samhällen, där alla känner alla - följaktligen inte i det historiska Sverige, där de flesta svenskar har sina rottrådar.

I European Values Study 1984 svarade 45 procent av de intervjuade i Sverige att de ogillade att vara tillsammans med människor vars "åsikter, övertygelser och värderingar" de inte delade. Skillnaden mot andra länder var kolossal, även jämfört med andra nordbor (Danmark 4 %, Norge 6 %, Finland 10 %). Oviljan gäller alla, inte bara invandrare. När SIFO upprepade frågan tjugo år senare var andelen nästan densamma.

Många svenskar hälsar aldrig på personer som de inte känner, exempelvis då man möts i ett flerfamiljshus. Jag är själv sådan. I andra länder kan det uppfattas som avståndstagande - som om den andra personen inte existerade! Men något avståndstagande är det inte. "Varför skulle jag hälsa på folk jag inte känner?" 

Numera välkända World Values Survey dokumenterar Sverige som världens mest individualistiska land. Det förklarar bland mycket annat befolkningens unikt frekventa engagemang i föreningsliv och allehanda kursaktiviteter. I dessa är det de förenande intressena som styr samtalen. Ett utifrån sett, lustigt exempel är att svenskar som bjuder hem väljer gäster som "passar ihop".  Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen". I ett normalt svenskt samtal bekräftar man i stället varandra med återkopplingsord: "just det", "precis", "exakt", "absolut".  Likheterna är det mest belönande i homogena kulturer.

Ståndpunkter:

  • Andra betraktar svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa vårt invanda sätt att tänka och vara.
  • Många svenskar är medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite har man lite att säga".
  • Flertalet svenskar hälsar aldrig på personer de inte känner. Och bjuder de hem väljer de gäster som "passar ihop". Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen".

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen