Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
I konflikter tar jag gärna främlingens parti, därför att han/hon befinner sig i underläge. Det är också konsekvensen av mitt ordförandeskap i tidningen Invandrare & Minoriteter. Jag har hela mitt vuxna liv levt i etniskt blandade sammanhang, med folkmord som en förskräckande underton (judar och armenier). Trettio års forskning om "svensk mentalitet" har fått mig att jag allt djupare förstå det gissel som heter "människors mentala bundenhet till sin egen kultur".
Nästan ingen individ kan byta bort sin kultur genom att flytta. Sådana omvandlingsnummer fungerar bara på teatern. Däremot är emigration i bästa fall ett pedagogiskt lyckosamt projekt. Utflyttade svenskar tvingas se sig själva genom värdfolkets glasögon, lärorikt men inte alltid angenämt. Vissa personer förstärks i sina negativa fördomar. För dem känns det som "att hamna i ett konstigt vatten", där de egna simkunskaperna inte längre fungerar. Då vill man upp på land igen.
Vid sidan av den misslyckade integration, som stavas arbetslöshet, brist på utbildning och otillräcklig svenska, vet vi att många utflyttade svenskar möter oöverstigliga hinder att smälta in. Det svenska "sättet att vara" (i alla dess nyanser) är klart avvikande även i nordiska sammanhang, dock givetvis mindre handikappande än längre bort i världen. Även svenska emigranter tyr sig till sina utflyttade landsmän. Observera nu följande: andra folk betraktar oss svenskar på vitt skilda sätt, men själva lockas vi sällan att försöka omstöpa våra invanda sätt att tänka och vara.
Forskning om invandring är (i bästa fall) öppet undersökande. Utlänningars syn på den svenska kulturen kan då kännas både smickrande och obehaglig.
Kanske är många svenskar medvetna om vår typiska "mindre talförhet", men utan att ens ana att detta beteende kan tolkas som inskränkthet och okunnighet. "Säger man lite, har man lite att säga". För svenska affärsmän som går på kurs i cross cultural communication är detta obligatorisk kunskap. Det särskilda värde som i svensk kultur tillskrivs anspråkslöshet - att inte avbryta gång på gång, att låta andra komma till tals, vara en god lyssnare - är för många utlänningar både okänt och obegripligt. I USA är talförhet A och O. Både i skolan och hemma är det en huvuduppgift att ingjuta självförtroende i barnen. "Om du inte själv verkar tro på dig, vem ska då göra det?"
Hård konkurrens i folkrika och tidigt urbaniserade länder runt Medelhavet tillåter beteenden som upplevs som oetiska i Sverige. Bland italienare är däremot "förställningskonst" ett legitimt framgångsmedel: att göra en bella figura. "Det bästa i livet är att vara rik och ha inflytelserika vänner. Men det näst bästa är att låtsas vara rik och låtsas ha inflytelserika vänner". Det fungerar inte i små, homogena samhällen, där alla känner alla - följaktligen inte i det historiska Sverige, där de flesta svenskar har sina rottrådar.
I European Values Study 1984 svarade 45 procent av de intervjuade i Sverige att de ogillade att vara tillsammans med människor vars "åsikter, övertygelser och värderingar" de inte delade. Skillnaden mot andra länder var kolossal, även jämfört med andra nordbor (Danmark 4 %, Norge 6 %, Finland 10 %). Oviljan gäller alla, inte bara invandrare. När SIFO upprepade frågan tjugo år senare var andelen nästan densamma.
Många svenskar hälsar aldrig på personer som de inte känner, exempelvis då man möts i ett flerfamiljshus. Jag är själv sådan. I andra länder kan det uppfattas som avståndstagande - som om den andra personen inte existerade! Men något avståndstagande är det inte. "Varför skulle jag hälsa på folk jag inte känner?"
Numera välkända World Values Survey dokumenterar Sverige som världens mest individualistiska land. Det förklarar bland mycket annat befolkningens unikt frekventa engagemang i föreningsliv och allehanda kursaktiviteter. I dessa är det de förenande intressena som styr samtalen. Ett utifrån sett, lustigt exempel är att svenskar som bjuder hem väljer gäster som "passar ihop". Många avskyr att tvingas "krysta fram samtalsämnen". I ett normalt svenskt samtal bekräftar man i stället varandra med återkopplingsord: "just det", "precis", "exakt", "absolut". Likheterna är det mest belönande i homogena kulturer.
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
