Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson

När Donald Trump meddelade att han avskaffar stora delar av DEI-arbetet (Diversity, Equity & Inclusion) i USA, var det mer än ett politiskt beslut – det var ett slag i ansiktet på alla som vet att mångfald och jämställdhet bygger starka företag och samhällen.

Det är lätt att tänka att det som händer på andra sidan Atlanten inte berör oss. Men historien visar att politiska trender sprider sig snabbt. Om vi blir passiva nu, riskerar vi att tappa årtionden av framsteg.

Vi i Sverige har arbetat hårt för att skapa en arbetsmarknad där kön, etnicitet och bakgrund inte avgör vem som får chansen. Det är inget vi fått gratis – det är resultatet av medvetna strategier, modiga arbetsgivare och tydliga lagar.

Och låt oss vara tydliga: Jämställd rekrytering handlar inte om att “vara snäll” eller “kvotera in” – det handlar om affärsnytta.

• Företag med jämställda ledningar har högre lönsamhet.
• Blandade team tar bättre beslut.
• Mångfald ökar innovationskraften och gör det lättare att nå nya marknader.

När vi rekryterar brett hittar vi inte bara fler kandidater – vi hittar de bästa kandidaterna.

Att backa nu vore att skjuta oss själva i foten. Det skulle göra oss mindre konkurrenskraftiga och cementera gamla maktstrukturer. Därför måste svenska arbetsgivare – stora som små – stå upp och säga: Vi fortsätter. Vi fortsätter att annonsera på sätt som når fler. Vi fortsätter att mäta könsfördelning och följa upp mångfaldsdata. Vi fortsätter att rekrytera baserat på kompetens, inte fördomar.

Varje nytt perspektiv i ett team är en ny möjlighet till innovation. Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.

Vi har inte råd att backa – för varje steg vi tar mot jämställdhet, tar vi samtidigt ett steg mot ett starkare Sverige.

/Petra Hermans, VD och grundare av Women Ahead