Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lagfäst minimilön påverkar svenska modellen minst

Laval- och Rüffertdomarna kommer att förändra den svenska arbetsmarknadsmodellen trots att varken arbetsmarknadens parter eller svenska staten så önskar, skriver Nils Karlson, vd för näringslivets forskningsinstitut Ratio tillika arbetsmarknadsforskare och docent
Nils Karlsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Laval- och Rüffertdomarna i EG-domstolen kommer att förändra den svenska arbetsmarknadsmodellen. Frågan är bara hur. Samtliga alternativ har för- och nackdelar.

Bägge domarna berör EU:s utstationeringsdirektiv. Detta innebär att företag och anställda som tillfälligt verkar i ett annat EU-land måste tillämpa värdlandets lagar och regler när det gäller en viss så kallad hård kärna (minimilöner, arbetstid och arbetsmiljö med mera), men däremot inte därutöver. Direktivets syfte är alltså att tillgodose såväl den fria rörligheten av tjänster och människor som ett grundläggande socialt skydd.

Frågan hur och om det är möjligt att förena utstationeringsdirektivets villkor med den svenska arbetsmarknadsmodellen ställdes på sin spets i Vaxholmsfallet, där det lettiska byggföretaget Laval utförde byggnadsarbeten i Sverige utan att ha ett svenskt kollektivavtal, varvid Byggnadsarbetareförbundet satte företaget i blockad. Elektrikerförbundet gick även in med sympatiåtgärder. Ärendet drogs till Arbetsdomstolen då Laval hävdade att Byggnads använt olovliga stridsåtgärder i strid med EU:s regler om fri rörlighet. AD remitterade i sin tur ärandet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande, vilket också kom i december 2007.

I Lavaldomen bekräftar domstolen att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder för att förhindra social dumpning är en grundläggande rättighet. Samtidigt betonas att denna rätt måste vara grundad på tvingande hänsyn till allmänintresset.

Rätten till stridsåtgärder kan alltså inte vara oinskränkt. Det är helt enkelt olagligt att påtvinga utstationerade ut-ländska företag villkor utöver den hårda kärnans miniminivå, exempelvis hela Byggnadsavtalet, då detta inskränker den fria rörligheten.

Denna princip har därefter bekräftats i Rüffertdomen, där den tyska delstaten Niedersachsen i en upphandling hade krävt att löner i överensstämmelse med lokala kollektivavtal skulle gälla även anställda i ett utstationerat polskt företag, som en tysk byggentreprenör hade anlitat.

 Reglerna om fri rörlighet kommer således här i konflikt med hur den svenska arbetsmarknadsmodellen har "löst" frågan om att hindra social dumpning. I Sverige har arbetsmarknadens parter själva i stor utsträckning fått bestämma dessa villkor, medan EG-rätten däremot lägger större tyngd vid lagstiftningens roll. I länder som har minimilön eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal - exempelvis Tyskland och Storbritannien - finns tydliga mekanismer för att hantera utstationerade företag och arbetstagare.

I Sverige har detta i stället överlåtits åt i första hand de fackliga organisationerna som genom obegränsade blockader och sympatiåtgärder kan tvinga företagen att teckna kollektivavtal. Svenska fackföreningar har dessutom givits rätt att undantränga gällande, redan ingångna, utländska kollektivavtal, enligt den så kallade Lex Britannia. Det finns inte heller någon bestämmelse som hindrar de fackliga organisationerna från att kräva avtal som innebär att konkurrensen visavi svenska företag snedvrids.

Kontentan av EG-domstolens domar är att både svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal måste ändras. EG-rätten är gällande rätt i det svenska samhället och i den mån svensk lag strider mot EG-rätten så gäller den sistnämnda. Svensk lag måste då anpassas.

Exakt hur dessa lag- och avtalsförändringar kommer att se ut är dock långt ifrån givet. Utredning pågår.

Klart är dock att Lex Britannia kommer att avskaffas eller kraftigt modifieras. Detsamma gäller den svenska utstationeringslagen, som inte tydligt anger att det endast är den hårda kärnan som får skyddas. Dessutom kan vi ha fått in en proportionalitetsprincip i den svenska konflikträtten eftersom domstolen tydligt anger att det måste finnas en proportionalitet mellan konflikters omfattning och de intressen som står på spel. Detta gäller också i flertalet andra länder, exempelvis Danmark. Dessutom ställs krav på transparens eller tydlighet i reglerna.

Men det är inte nog med det. Enligt utstationeringsdirektivet finns det tre tillåtna sätt att fastställa villkoren i den hårda kärnan: (1) minimilagstiftning, (2) allmängiltigförklaring och (3) "extension". Samtliga innebär förändringar av den svenska modellen.

Det tredje alternativet skulle kanske kunna vara en möjlig modell för Sverige. Det sägs innebära att de minimivillkor som "gäller allmänt" inom en viss sektor eller som har ingåtts av "de mest representativa" arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå ska anses gälla.

Återigen har Danmark en lag av detta slag. Sannolikt är det också just detta den pågående utredningen kommer att föreslå. Förutsättningen är dock dels att kollektivavtalen ändras så att minimilöner klart och tydligt definieras, dels att kollektivavtalens täckningsgrad och de fackliga organisationernas anslutningsgrad kan upprätthållas. Inget av detta är givet i dagsläget.

Det är inte heller helt lätt att förstå hur denna modell skiljer sig från "allmängiltigförklaring". Dessutom kan den också mycket väl förutsätta att även vi i Sverige inför en proportionalitetsprincip, åtminstone när det gäller stridsåtgärder mot oorganiserade företag

Allmängiltigförklaring innebär att ett kollektivavtal genom ett myndighetsbeslut blir giltigt inom alla företag i en sektor. Detta kan ske på begäran av en eller båda parter och/eller genom myndighetsintervention. Här ges således stat och myndigheter en mer aktiv roll i lönebildningen. Dessutom lär fackens fallande anslutningsgrad snarast förstärkas.

Alternativet lagstadgad minimilön är därför kanske både enklare och mer attraktivt ur såväl ett arbetsgivar- som ett arbetstagarperspektiv. Nackdelen är förstås att staten eller någon statlig myndighet blandas in i lönebildningen just när det gäller minimivillkoren. Men kanske blir effekterna trots allt mer begränsade på den svenska arbetsmarknadsmodellen?

Alternativet att inte vilja välja är helt enkelt inget alternativ.

Ståndpunkter:

  • Allmängiltigförklaring kan öka fackens medlemstapp.
  • Lagstadgad minilön är kanske både enklare och mer attraktivt.
  • Nackdelen är att staten blandas in i lönebildningen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB