Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt första quiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Laval- och Rüffertdomarna i EG-domstolen kommer att förändra den svenska arbetsmarknadsmodellen. Frågan är bara hur. Samtliga alternativ har för- och nackdelar.
Bägge domarna berör EU:s utstationeringsdirektiv. Detta innebär att företag och anställda som tillfälligt verkar i ett annat EU-land måste tillämpa värdlandets lagar och regler när det gäller en viss så kallad hård kärna (minimilöner, arbetstid och arbetsmiljö med mera), men däremot inte därutöver. Direktivets syfte är alltså att tillgodose såväl den fria rörligheten av tjänster och människor som ett grundläggande socialt skydd.
Frågan hur och om det är möjligt att förena utstationeringsdirektivets villkor med den svenska arbetsmarknadsmodellen ställdes på sin spets i Vaxholmsfallet, där det lettiska byggföretaget Laval utförde byggnadsarbeten i Sverige utan att ha ett svenskt kollektivavtal, varvid Byggnadsarbetareförbundet satte företaget i blockad. Elektrikerförbundet gick även in med sympatiåtgärder. Ärendet drogs till Arbetsdomstolen då Laval hävdade att Byggnads använt olovliga stridsåtgärder i strid med EU:s regler om fri rörlighet. AD remitterade i sin tur ärandet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande, vilket också kom i december 2007.
I Lavaldomen bekräftar domstolen att rätten att vidta fackliga stridsåtgärder för att förhindra social dumpning är en grundläggande rättighet. Samtidigt betonas att denna rätt måste vara grundad på tvingande hänsyn till allmänintresset.
Rätten till stridsåtgärder kan alltså inte vara oinskränkt. Det är helt enkelt olagligt att påtvinga utstationerade ut-ländska företag villkor utöver den hårda kärnans miniminivå, exempelvis hela Byggnadsavtalet, då detta inskränker den fria rörligheten.
Denna princip har därefter bekräftats i Rüffertdomen, där den tyska delstaten Niedersachsen i en upphandling hade krävt att löner i överensstämmelse med lokala kollektivavtal skulle gälla även anställda i ett utstationerat polskt företag, som en tysk byggentreprenör hade anlitat.
Reglerna om fri rörlighet kommer således här i konflikt med hur den svenska arbetsmarknadsmodellen har "löst" frågan om att hindra social dumpning. I Sverige har arbetsmarknadens parter själva i stor utsträckning fått bestämma dessa villkor, medan EG-rätten däremot lägger större tyngd vid lagstiftningens roll. I länder som har minimilön eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal - exempelvis Tyskland och Storbritannien - finns tydliga mekanismer för att hantera utstationerade företag och arbetstagare.
I Sverige har detta i stället överlåtits åt i första hand de fackliga organisationerna som genom obegränsade blockader och sympatiåtgärder kan tvinga företagen att teckna kollektivavtal. Svenska fackföreningar har dessutom givits rätt att undantränga gällande, redan ingångna, utländska kollektivavtal, enligt den så kallade Lex Britannia. Det finns inte heller någon bestämmelse som hindrar de fackliga organisationerna från att kräva avtal som innebär att konkurrensen visavi svenska företag snedvrids.
Kontentan av EG-domstolens domar är att både svensk lagstiftning och svenska kollektivavtal måste ändras. EG-rätten är gällande rätt i det svenska samhället och i den mån svensk lag strider mot EG-rätten så gäller den sistnämnda. Svensk lag måste då anpassas.
Exakt hur dessa lag- och avtalsförändringar kommer att se ut är dock långt ifrån givet. Utredning pågår.
Klart är dock att Lex Britannia kommer att avskaffas eller kraftigt modifieras. Detsamma gäller den svenska utstationeringslagen, som inte tydligt anger att det endast är den hårda kärnan som får skyddas. Dessutom kan vi ha fått in en proportionalitetsprincip i den svenska konflikträtten eftersom domstolen tydligt anger att det måste finnas en proportionalitet mellan konflikters omfattning och de intressen som står på spel. Detta gäller också i flertalet andra länder, exempelvis Danmark. Dessutom ställs krav på transparens eller tydlighet i reglerna.
Men det är inte nog med det. Enligt utstationeringsdirektivet finns det tre tillåtna sätt att fastställa villkoren i den hårda kärnan: (1) minimilagstiftning, (2) allmängiltigförklaring och (3) "extension". Samtliga innebär förändringar av den svenska modellen.
Det tredje alternativet skulle kanske kunna vara en möjlig modell för Sverige. Det sägs innebära att de minimivillkor som "gäller allmänt" inom en viss sektor eller som har ingåtts av "de mest representativa" arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå ska anses gälla.
Återigen har Danmark en lag av detta slag. Sannolikt är det också just detta den pågående utredningen kommer att föreslå. Förutsättningen är dock dels att kollektivavtalen ändras så att minimilöner klart och tydligt definieras, dels att kollektivavtalens täckningsgrad och de fackliga organisationernas anslutningsgrad kan upprätthållas. Inget av detta är givet i dagsläget.
Det är inte heller helt lätt att förstå hur denna modell skiljer sig från "allmängiltigförklaring". Dessutom kan den också mycket väl förutsätta att även vi i Sverige inför en proportionalitetsprincip, åtminstone när det gäller stridsåtgärder mot oorganiserade företag
Allmängiltigförklaring innebär att ett kollektivavtal genom ett myndighetsbeslut blir giltigt inom alla företag i en sektor. Detta kan ske på begäran av en eller båda parter och/eller genom myndighetsintervention. Här ges således stat och myndigheter en mer aktiv roll i lönebildningen. Dessutom lär fackens fallande anslutningsgrad snarast förstärkas.
Alternativet lagstadgad minimilön är därför kanske både enklare och mer attraktivt ur såväl ett arbetsgivar- som ett arbetstagarperspektiv. Nackdelen är förstås att staten eller någon statlig myndighet blandas in i lönebildningen just när det gäller minimivillkoren. Men kanske blir effekterna trots allt mer begränsade på den svenska arbetsmarknadsmodellen?
Alternativet att inte vilja välja är helt enkelt inget alternativ.
Ståndpunkter:
Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom, reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda.
I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.
Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.
Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv
I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former.
Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist.
Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras.
Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.
Michell Malmgren
I dagens samhälle pratas det mycket om familj och barn, och för många är detta en central del av livet. Men för mig, och många andra, är valet att inte skaffa barn en lika giltig väg. Som 35-årig kvinna har jag kommit till insikten att min lycka inte är beroende av att ha barn. Jag har inte stängt dörren helt, men det jag har bestämt mig för är att inte låta huruvida jag ska skaffa barn eller inte styra de val jag gör i mitt liv.
Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn. Och jag är enormt trött på att den inställningen ofta väcker frågor och tankar om att mitt liv på något sätt inte skulle vara komplett. Därför tycker jag det är dags att vi omprövar hur vi diskuterar och behandlar detta val, inte minst i våra professionella miljöer.
Jag vill vara lycklig och det kan jag vara både med och utan barn
Ofta möter jag frågor och kommentarer som antyder att mitt liv inte är fullständigt utan barn. ”När ska du träffa en partner och skaffa barn?” eller ”Vem ska ta hand om dig när du blir gammal?” Denna typ av frågor gör inte bara att man ständigt ifrågasätter sig själv och sina val; de skapar också en exkluderande kultur där barnfria val betraktas som avvikande. För hur ofta hör vi frågan: “Varför valde du att skaffa barn?” Den kanske rentav skulle ställas oftare.
Arbetsplatsen är en arena där detta ofta kommer till uttryck, särskilt under fikapauser och luncher där diskussionerna naturligt nog kretsar kring barn och familjeliv. För det är normen och det är lätt att glömma de som inte lever inom ramen för den. Men för dem som valt bort föräldraskap kan detta kännas främmande och isolerande.
För dem av oss som det inte är en lika självklar väg för kan det ibland kännas som att man är en alien på ett utomjordiskt kaffemöte. Jag vill påpeka att medan barn är ett fantastiskt livsval för många, så är det inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Det är hög tid att vi breddar våra perspektiv och accepterar olika livsstilar och val.
Det tas för givet att vi utan barn har mer tid för extra arbetsuppgifter
Det är också värt att påpeka att det finns en antydan om att de som väljer att inte skaffa barn ofta förväntas ta på sig extra ansvar i arbetslivet. Många gånger tas det för givet att vi utan barn har mer tid att stanna kvar på jobbet längre eller ta på oss extra arbetsuppgifter. Denna förväntan kan leda till en ohälsosam arbetskultur där barnfria individer känner sig pressade och det i sin tur skapar en känsla av skuld eller otillräcklighet.
Det skapar också känslan av att det vi väljer att prioritera inte är lika viktigt. Och låt oss inte glömma att just familjebildning är en av de största anledningarna till att kvinnors karriär och löneutveckling stannar av - så hade inte en kultur som är lika för alla varit gynnsam även för dem?
Många kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till samhällsnormer kring föräldraskap. När jag pratar om dessa frågor i mina sociala kanaler så får jag mängder med meddelanden och kommentarer från kvinnor som vittnar om hur stressande det kan vara att ständigt få frågor och kommentarer om detta.
För mig är essensen av frihet och jämställdhet är att kunna välja sin egen väg. För några innebär det att skaffa barn, medan andra finner lycka och mening i att fokusera på andra saker i livet. Vi pratar ofta om mångfald i företag men jag tror att vi kan bli bättre på att prata om hur vi också omfattar mångfalden av livsval. Det tror jag kommer att berika våra arbetsplatser och samhällen.
Kvinnor i min ålder känner press att anpassa sig till normer kring föräldraskap
Det är dags att vi som kultur ställer oss frågande till normerna kring familjefrågor och barn. Istället för att se barn som den enda vägen till lycka, bör vi fira alla former av liv och de val människor gör för sig själva. Genom att skapa en mer inkluderande dialog på våra arbetsplatser kan vi göra det möjligt för alla att känna sig respekterade, oavsett vilken väg vi väljer att gå.
Slutligen, låt oss respektera varandras livsval. Att inte skaffa barn är inte ett misslyckande, utan en väg i livet som kan vara lika berikande och betydelsefull. I en tid där individuell frihet alltmer värderas, är det viktigt att vi också ifrågasätter och breddar de traditionella föreställningarna om vad som gör livet värt att leva. Det handlar om att bejaka mångfald och att skapa en kultur där vi kan blomstra, oavsett om vi har barn eller inte.
Fanny Widman