Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kränkande särbehandling - en grunduppgift för facket att bekämpa!

Fackföreningarna har uppstått utifrån behovet av att förhindra godtycklig behandling av arbetstagarna. Den värsta formen av godtycklig behandling är kränkande särbehandling.
Martin Wästfelt Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Våra kollektivavtal och den lagstiftning som tillkommit för att skydda arbetstagarna har alla det gemensamt att en norm skapas så att "utrymmet" för godtycklig eller kränkande eller diskriminerande behandling begränsas. Vi tror att det är en fördel för alla arbetstagare att dessa normer är generella och gäller för alla och att syftet är att tidigt komma åt beteende som med tiden kan utvecklas till diskriminering eller kränkande särbehandling.

Vi vet att vi ännu inte lyckats med våra strävande eftersom ett stort antal arbetstagare varje år blir utsatta för diskriminering eller kränkande särbehandling.

Utifrån detta läge ska en analys göras. Behöver vi ändra regleringsmetod? Skulle en bättre modell vara att sträva efter mera straffsanktioner? Hur kan vi bli bättre på att företräda de medlemmar som utsätts för kränkande särbehandling?

Om man gör en jämförelse med diskrimineringslagstiftningen och tittar på brottet Olaga diskriminering så är min slutsats att straffsanktioner som huvudregel inte är särskilt effektiva. Diskrimineringslagstiftningen har också gått i riktning mot mer av civilrättslig reglering och anammat den arbetsrättsliga traditionen av allmänna skadestånd, som numera i diskrimineringslagstiftningen benämns diskrimineringsersättning. Den reglering som vuxit fram i denna lagstiftning och som jag tror skulle kunna vara effektiv och bra är den skadeståndssanktionerade utredningsskyldigheten som en arbetsgivare har ex vis då en arbetstagare upplever sig utsatt för sexuella trakasserier. Denna reglering leder till att arbetstagarens upplevelse tas på allvar och att arbetsgivaren får en tydlig skyldighet att utreda vad som hänt, och den arbetsgivare som inte gör detta riskerar att få utge skadestånd till individen.

De problem som finns främst med arbetsmiljöreglerna är just det faktum att individen inte upplever att den egna upplevelse utgör kärnan i det som behöver åtgärdas. Och denna upplevelse är också korrekt då syftet med de offentligrättsliga arbetsmiljöreglerna för samhället är att skydda dess medborgare från att skadas i eller av arbetet, och inte att ge kompensation eller skadestånd åt den som drabbats.

Utifrån de regler och verktyg facket har kan vi, menar jag, företräda våra medlemmar som blir utsatta för kränkande särbehandling. För att kunna göra detta på bästa sätt krävs det kunskap inom många olika områden och också välutvecklade metoder. Det gäller för oss att vara lyhörda gentemot den utsatte och också att kunna förklara för arbetskamraterna vad vi gör och varför, så att det inte uppstår ytterligare motsättningar. Ibland kan det vara nödvändigt att låta en Unionenföreträdare företräda individen och en annan den övriga arbetsgruppen. Unionen måste också säkerställa att våra försäkringssystem ger en rimlig chans för den drabbade att exempelvis få en utmattningsdepression klassad som arbetsskada. Sannolikt behövs det mer forskning kring den psykosociala arbetsmiljön så att läkare, försäkringskassa och försäkringsbolag har mer kunskap att tillgå när skador ska bedömas.

Martin Wästfelt, chefsjurist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.