Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: För kortsiktig syn på högskolan

Användbarhet och jobbgaranti, det är framtidens lösningar för arbetsmarknaden och studenterna. Politiker, arbetsmarknad och lärosäten måste våga tänka nytt och utbilda för alla framtidens möjligheter och behov och ge studenterna en skälig trygghet i likhet med alla andra. Så skriver Camilla Georgsson och Sabine Pettersson, ordförande och vice ordförande i Sveriges Förenade
Studentkårer.
Camilla Georgsson, Sabine Pettersson (SFS) Publicerad 18 juni 2012, kl 10:10
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om högskoleutbildningars anställningsbarhet. Anställningsbarhet är ett kortsiktigt och instrumentellt sätt att se på högre utbildning. SFS (Sveriges förenade studentkårer( vill i stället diskutera utbildningars användbarhet. En person kan efter sin högskoleutbildning göra andra saker än att bli anställd, till exempel starta eget eller fortsätta som forskare inom akademin. Högskoleutbildning ska med andra ord vara användbar för studenter, oavsett vilken väg de väljer efter utbildningen. En utbildning ska inte göra studenten anställningsbar, det är utbildningen som ska vara användbar för studenten.

Ansvaret för att en student ska kunna använda sin utbildning fullt ut är delat. Lärosätena måste arbeta aktivt med att visa på bredden av möjligheter efter avslutad examen. Det innebär att kunna erbjuda en mångfald av praktikplatser, kurser i entreprenörskap samt forskningsförberedande kurser. Lärosätena kan anpassa utbildningars upplägg så att studenterna får pröva på de många olika arbetsformer som används i arbetslivet. Det gör att studenterna får bättre insikt om vilka kunskaper de får med sig ut i arbetslivet, något som är oerhört viktigt för att studenter ska hitta rätt på arbetsmarknaden. Studie- och karriärvägledningen måste bli mer aktiv och visa på alla alternativa vägar efter studietiden.

Den privata och offentliga sektorn måste också se vinsterna med att involvera studenter i sin verksamhet. De kan dra sitt strå till stacken genom att erbjuda fler kvalificerade praktikplatser och möjligheten att skriva examensarbeten. Även arbetsmarknadens dialog med högskolorna måste bli bättre än i dag, så att den kompetens som högskoleutbildade personer kan erbjuda också nyttjas. Rädslan för att anställa personer med en "ny" eller "okänd" typ av utbildning är i dag fortfarande ett stort hinder som måste rivas.

Hur väl studenter än utbildas och användbarheten tas till vara så står många studenter inför en stor utmaning när studierna är avslutade. För många är det en tuff period i en ofta pressad ekonomisk situation. En orsak är att studenter utestängs från arbetslöshetsförsäkringen och därmed inte får någon ersättning vid ofrivillig arbetslöshet. En tillfällig lösning för en student är ofta att fortsätta studera för att fortsätta kunna få studiemedel, Det är kostsamt både för samhället och för individen, men tyvärr inte ovanligt. Om den nyutexaminerade studenten inte vill dra på sig större studieskulder utan söker arbete på heltid så ställs de inför en otrygg situation. Många nyutexaminerade tvingas då ta första bästa arbete i stället för att ha is i magen och invänta ett arbete de är mer kvalificerade för. Den mismatch som uppstår på arbetsmarknaden är en dubbel förlust: Nyutexaminerade tvingas ta ett jobb som de är överkvalificerade för, ett jobb som är bättre lämpat för någon annan.

Sverige är ett internationellt föredöme som välfärdsstat, med ett väl utbyggt trygghetssystem. Denna trygghet är något som också studenter måste kunna ta del av. Därför anser SFS att en jobbgaranti för studerande måste införas. Genom att införa en jobbgaranti för studerande ökar tryggheten genom att nyutexaminerade studenter får tillträde till arbetslöshetsförsäkringen. Samhället gynnas genom att studenter ges ökade chanser att komma rätt på arbetsmarknaden från början. Studenter arbetar varje dag för att kunna göra nytta för samhället. Det är dags för samhället att ta sitt ansvar och ge studenter bästa möjliga förutsättningar att kunna bidra med de kunskaper och kompetenser de förvärvat under studietiden.

Om Sverige ska ligga i framkant som kunskapsnation, med en attraktiv arbetsmarknad, så måste reformerna se framåt, inte bakåt. Ett större fokus på utbildningens användbarhet och goda förutsättningar för en trygg situation under och efter studietiden är ett steg i rätt riktning och ett måste för att klara framtidens utmaningar.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen