Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: För kortsiktig syn på högskolan

Användbarhet och jobbgaranti, det är framtidens lösningar för arbetsmarknaden och studenterna. Politiker, arbetsmarknad och lärosäten måste våga tänka nytt och utbilda för alla framtidens möjligheter och behov och ge studenterna en skälig trygghet i likhet med alla andra. Så skriver Camilla Georgsson och Sabine Pettersson, ordförande och vice ordförande i Sveriges Förenade
Studentkårer.
Camilla Georgsson, Sabine Pettersson (SFS) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om högskoleutbildningars anställningsbarhet. Anställningsbarhet är ett kortsiktigt och instrumentellt sätt att se på högre utbildning. SFS (Sveriges förenade studentkårer( vill i stället diskutera utbildningars användbarhet. En person kan efter sin högskoleutbildning göra andra saker än att bli anställd, till exempel starta eget eller fortsätta som forskare inom akademin. Högskoleutbildning ska med andra ord vara användbar för studenter, oavsett vilken väg de väljer efter utbildningen. En utbildning ska inte göra studenten anställningsbar, det är utbildningen som ska vara användbar för studenten.

Ansvaret för att en student ska kunna använda sin utbildning fullt ut är delat. Lärosätena måste arbeta aktivt med att visa på bredden av möjligheter efter avslutad examen. Det innebär att kunna erbjuda en mångfald av praktikplatser, kurser i entreprenörskap samt forskningsförberedande kurser. Lärosätena kan anpassa utbildningars upplägg så att studenterna får pröva på de många olika arbetsformer som används i arbetslivet. Det gör att studenterna får bättre insikt om vilka kunskaper de får med sig ut i arbetslivet, något som är oerhört viktigt för att studenter ska hitta rätt på arbetsmarknaden. Studie- och karriärvägledningen måste bli mer aktiv och visa på alla alternativa vägar efter studietiden.

Den privata och offentliga sektorn måste också se vinsterna med att involvera studenter i sin verksamhet. De kan dra sitt strå till stacken genom att erbjuda fler kvalificerade praktikplatser och möjligheten att skriva examensarbeten. Även arbetsmarknadens dialog med högskolorna måste bli bättre än i dag, så att den kompetens som högskoleutbildade personer kan erbjuda också nyttjas. Rädslan för att anställa personer med en "ny" eller "okänd" typ av utbildning är i dag fortfarande ett stort hinder som måste rivas.

Hur väl studenter än utbildas och användbarheten tas till vara så står många studenter inför en stor utmaning när studierna är avslutade. För många är det en tuff period i en ofta pressad ekonomisk situation. En orsak är att studenter utestängs från arbetslöshetsförsäkringen och därmed inte får någon ersättning vid ofrivillig arbetslöshet. En tillfällig lösning för en student är ofta att fortsätta studera för att fortsätta kunna få studiemedel, Det är kostsamt både för samhället och för individen, men tyvärr inte ovanligt. Om den nyutexaminerade studenten inte vill dra på sig större studieskulder utan söker arbete på heltid så ställs de inför en otrygg situation. Många nyutexaminerade tvingas då ta första bästa arbete i stället för att ha is i magen och invänta ett arbete de är mer kvalificerade för. Den mismatch som uppstår på arbetsmarknaden är en dubbel förlust: Nyutexaminerade tvingas ta ett jobb som de är överkvalificerade för, ett jobb som är bättre lämpat för någon annan.

Sverige är ett internationellt föredöme som välfärdsstat, med ett väl utbyggt trygghetssystem. Denna trygghet är något som också studenter måste kunna ta del av. Därför anser SFS att en jobbgaranti för studerande måste införas. Genom att införa en jobbgaranti för studerande ökar tryggheten genom att nyutexaminerade studenter får tillträde till arbetslöshetsförsäkringen. Samhället gynnas genom att studenter ges ökade chanser att komma rätt på arbetsmarknaden från början. Studenter arbetar varje dag för att kunna göra nytta för samhället. Det är dags för samhället att ta sitt ansvar och ge studenter bästa möjliga förutsättningar att kunna bidra med de kunskaper och kompetenser de förvärvat under studietiden.

Om Sverige ska ligga i framkant som kunskapsnation, med en attraktiv arbetsmarknad, så måste reformerna se framåt, inte bakåt. Ett större fokus på utbildningens användbarhet och goda förutsättningar för en trygg situation under och efter studietiden är ett steg i rätt riktning och ett måste för att klara framtidens utmaningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam

Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare