Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: För kortsiktig syn på högskolan

Användbarhet och jobbgaranti, det är framtidens lösningar för arbetsmarknaden och studenterna. Politiker, arbetsmarknad och lärosäten måste våga tänka nytt och utbilda för alla framtidens möjligheter och behov och ge studenterna en skälig trygghet i likhet med alla andra. Så skriver Camilla Georgsson och Sabine Pettersson, ordförande och vice ordförande i Sveriges Förenade
Studentkårer.
Camilla Georgsson, Sabine Pettersson (SFS) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas ofta om högskoleutbildningars anställningsbarhet. Anställningsbarhet är ett kortsiktigt och instrumentellt sätt att se på högre utbildning. SFS (Sveriges förenade studentkårer( vill i stället diskutera utbildningars användbarhet. En person kan efter sin högskoleutbildning göra andra saker än att bli anställd, till exempel starta eget eller fortsätta som forskare inom akademin. Högskoleutbildning ska med andra ord vara användbar för studenter, oavsett vilken väg de väljer efter utbildningen. En utbildning ska inte göra studenten anställningsbar, det är utbildningen som ska vara användbar för studenten.

Ansvaret för att en student ska kunna använda sin utbildning fullt ut är delat. Lärosätena måste arbeta aktivt med att visa på bredden av möjligheter efter avslutad examen. Det innebär att kunna erbjuda en mångfald av praktikplatser, kurser i entreprenörskap samt forskningsförberedande kurser. Lärosätena kan anpassa utbildningars upplägg så att studenterna får pröva på de många olika arbetsformer som används i arbetslivet. Det gör att studenterna får bättre insikt om vilka kunskaper de får med sig ut i arbetslivet, något som är oerhört viktigt för att studenter ska hitta rätt på arbetsmarknaden. Studie- och karriärvägledningen måste bli mer aktiv och visa på alla alternativa vägar efter studietiden.

Den privata och offentliga sektorn måste också se vinsterna med att involvera studenter i sin verksamhet. De kan dra sitt strå till stacken genom att erbjuda fler kvalificerade praktikplatser och möjligheten att skriva examensarbeten. Även arbetsmarknadens dialog med högskolorna måste bli bättre än i dag, så att den kompetens som högskoleutbildade personer kan erbjuda också nyttjas. Rädslan för att anställa personer med en "ny" eller "okänd" typ av utbildning är i dag fortfarande ett stort hinder som måste rivas.

Hur väl studenter än utbildas och användbarheten tas till vara så står många studenter inför en stor utmaning när studierna är avslutade. För många är det en tuff period i en ofta pressad ekonomisk situation. En orsak är att studenter utestängs från arbetslöshetsförsäkringen och därmed inte får någon ersättning vid ofrivillig arbetslöshet. En tillfällig lösning för en student är ofta att fortsätta studera för att fortsätta kunna få studiemedel, Det är kostsamt både för samhället och för individen, men tyvärr inte ovanligt. Om den nyutexaminerade studenten inte vill dra på sig större studieskulder utan söker arbete på heltid så ställs de inför en otrygg situation. Många nyutexaminerade tvingas då ta första bästa arbete i stället för att ha is i magen och invänta ett arbete de är mer kvalificerade för. Den mismatch som uppstår på arbetsmarknaden är en dubbel förlust: Nyutexaminerade tvingas ta ett jobb som de är överkvalificerade för, ett jobb som är bättre lämpat för någon annan.

Sverige är ett internationellt föredöme som välfärdsstat, med ett väl utbyggt trygghetssystem. Denna trygghet är något som också studenter måste kunna ta del av. Därför anser SFS att en jobbgaranti för studerande måste införas. Genom att införa en jobbgaranti för studerande ökar tryggheten genom att nyutexaminerade studenter får tillträde till arbetslöshetsförsäkringen. Samhället gynnas genom att studenter ges ökade chanser att komma rätt på arbetsmarknaden från början. Studenter arbetar varje dag för att kunna göra nytta för samhället. Det är dags för samhället att ta sitt ansvar och ge studenter bästa möjliga förutsättningar att kunna bidra med de kunskaper och kompetenser de förvärvat under studietiden.

Om Sverige ska ligga i framkant som kunskapsnation, med en attraktiv arbetsmarknad, så måste reformerna se framåt, inte bakåt. Ett större fokus på utbildningens användbarhet och goda förutsättningar för en trygg situation under och efter studietiden är ett steg i rätt riktning och ett måste för att klara framtidens utmaningar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta belöna engagemang med mer arbete

Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs, skriver författaren Per Grankvist.
Per Grankvist Publicerad 13 oktober 2026, kl 09:15
Hög med papper
På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare, skriver Per Grankvist. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den som ställer upp, hjälper kollegorna och tar ansvar får sällan mindre att göra. Tvärtom. På många arbetsplatser blir belöningen för engagemang ännu fler uppgifter. Arbetsgivare måste sluta behandla medarbetarnas ansvarskänsla som en gratis och outsinlig resurs.

Per Grankvist

Du känner förmodligen igen personen. Kollegan som introducerar nyanställda eftersom hen är bra på att förklara. Som rycker in när en kund är missnöjd och ser till att presentationen blir klar inför morgondagens möte.

Till en början handlar det om enstaka insatser. Snart ingår de i personens arbete utan att något annat tas bort. Den som löser problem får fler att lösa. Den som är hygglig belönas med ännu mer arbete.

Det är sällan illvilja. Chefen vänder sig naturligt till den som tar ansvar, och på kort sikt fungerar det. Kunden blir nöjd, den nya kollegan får hjälp och deadlinen hålls.

Den som löser problem får fler att lösa

På längre sikt blir de mest engagerade medarbetarna organisationens reservsystem. Deras ansvarskänsla täcker upp för otydliga prioriteringar, bristande bemanning och uppgifter som saknar ägare.

Engagemang är värdefullt. Gallups sammanställningar visar ett starkt samband mellan högt engagemang, lägre personalomsättning och bättre resultat. På en avdelning med 20 anställda och tre avgångar om året skulle en halverad personalomsättning innebära en till två färre rekryteringar. Om varje byte kostar sex månadslöner kan besparingen bli flera hundra tusen kronor, innan förlusten av erfarenhet och relationer räknats in. Men engagemang skapar bara värde så länge det är hållbart. Annars förbrukar organisationen sina mest ansvarstagande medarbetare.

Men engagemang påverkar inte bara viljan att stanna kvar. Engagemang och lärande förstärker varandra. Den som upplever mening, inflytande och stöd från sin chef har större anledning att lära sig nytt, pröva nya arbetssätt och dela med sig av sin kunskap.

Det är särskilt viktigt när arbetslivet förändras snabbt. Företag kan köpa AI-verktyg och erbjuda utbildningar, men tekniken skapar inget värde om medarbetarna inte vill förstå hur den kan användas i sitt eget arbete. Förmågan att ta till sig ny kunskap hänger därför ihop med hur väl organisationen lyckas väcka och bevara människors engagemang.

På lång sikt blir engagerade medarbetarna organisationens reservsystem

Jag ser ofta hur ofta engagemang behandlas som en personlig egenskap. Antingen är medarbetaren engagerad eller inte, och ansvaret hamnar hos individen.

Men engagemang formas också av hur arbetet leds och organiseras. Den som får använda sin kunskap, påverka sitt arbete och förstå hur den egna insatsen bidrar till helheten har större anledning att engagera sig. Den som gång på gång upptäcker att initiativ bara leder till en tyngre arbetsbörda lär sig något annat: att det är klokare att låta bli.

Det är chefer och andra ledare i organisationen som skapar engagemang i vardagen. De behöver förstå vad som får människor att vilja bidra och kunna se när ansvarstagande håller på att övergå i självuppoffring.

Ansvaret kan samtidigt inte läggas på den enskilda chefen. Högsta ledningen måste se till att chefer får utbildning, mandat och förutsättningar att leda engagemang hållbart. HR kan driva arbetet, men behöver stöd från vd och företagsledning.

Det kräver inga nya enkäter. Börja med en enkel princip: När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort. Extra ansvar kan också behöva följas av större mandat, utveckling, erkännande eller högre lön. Annars är det bara mer arbete.

När en engagerad medarbetare får ett nytt ansvar måste chefen fråga vad som ska prioriteras bort

Förmågan att väcka, leda och bevara engagemang bör vara en självklar del av chefsutbildningar och ledningskonferenser. Organisationer utbildar chefer i ekonomi, arbetsrätt och administration. De måste också utbilda dem i att skapa förutsättningar för människor att vilja använda och utveckla sin kunskap.

Engagemang är inte en mjuk trivselfråga vid sidan av verksamheten. Det avgör hur väl organisationen behåller sina medarbetare, bygger ny kompetens och tar tillvara den kunskap som redan finns.

Arbetsgivare behöver sluta fråga varför fler medarbetare inte engagerar sig. Den viktigare frågan är vad som händer med dem som faktiskt gör det.

Om svaret är att de belönas med mer arbete, kommer de förr eller senare att sluta ställa upp. I värsta fall slutar de helt.

/Per Grankvist, författare

Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA