Om några veckor är det åter dags för en välförtjänt semestervila. Semesterlistan har redan gått runt på avdelningen. Alla har noggrant prickat för de veckor som man skall vara ledig. Men för många sker det med en känsla av viss uppgivenhet.

Så här har jag det: 36 dagars betald semester plus 30 dagars sparad semester, vilket är maxgränsen. Till det kommer ett kompsaldo på plus fem dagar. Det blir sammanlagt 71 dagar. Vilket i kalendertid motsvarar tre och en halv månad. Jag skulle alltså kunna stämpla ut från TCO-kansliet torsdagen den 23 juni och återkomma tisdagen den 4 oktober. Om det inte vore för alla arbetsuppgifter det vill säga.

I själva verket måste jag vara tillbaka i början på augusti om jag skall hinna arbeta fram underlagen för det politiska påverkansarbetet. Jag kommer inte ens kunna ta ut de 36 avtalsenliga semesterdagarna. Semesterberget byggs på.

Jag förstår ärligt talat inte vad jag ska med all denna ledighet till när verksamheten omöjliggör användandet av den. Faktum är att jag varit på väg att föreslå arbetsgivaren att ge mig högre lön mot att jag avstår från sexton semesterdagar. Det skulle rimma bättre med verkligheten.

Jag vet att jag inte är ensam om den här situationen. Tvärtom så uppfattar jag att var och varannan TCO-medlem inte har reell möjlighet att ta ut ens den avtalsenliga semesterledigheten, än mindre knapra på det semesterberg som bara växer. Och utvecklingen går inte åt rätt håll. Semesterdagarna blir allt fler, dels genom avtal och dels genom det oskick som spritt sig som en farsot bland privatanställda tjänstemän, nämligen att avtala bort övertidsersättningen mot en veckas lägre semester. Som ofta inte går att ta ut.

Arbetsgivarna ligger steget före oss på den fackliga kanten. Allt fler röster hörs för att införa lagregler om tak för sparad semester. EU-kommissionen har denna fråga på dagordningen i revideringen av EU:s arbetstidsdirektiv. Det är logiskt från arbetsgivarnas synvinkel eftersom det ökar förutsägbarheten. Om alla arbetstagare faktiskt fick för sig att ta ut den sparade semestern så skulle det uppstå ett relativt kaos i många verksamheter. Därför vill man reglera detta.

De stackars tjänstemännen pressas alltså från två håll. Man prackar på dem fler semesterdagar samtidigt som verksamhetskrav och nya regler hindrar uttaget av semestern. Så kan vi inte ha det. Dags att agera med andra ord.

2001/2002 hade jag förmånen att få arbeta i den senaste, men säkerligen inte den sista, arbetstidsutredningen, KNAS kallad. Magistrar som Hans Karlsson och Ingemar Göransson lärde mig massor om arbetstid, semester och maktbalansen mellan fack och arbetsgivare. De flesta av våra förslag mottogs  med skepsis på från parterna och från de flesta politiker. Inte minst därför att vi föreslog en materiell förändring, nämligen en viss arbetstidsförkortning. I huvudsak var det bara kring implementeringen av EU:s arbetstidsdirektiv som utredningen fick något genomslag.

Men det fanns bland förslagen saker som är väl värda att åter lyfta fram i skenet av semesterfrågan. KNAS föreslog en "timbank" i vilken kunde läggas den femte semesterveckan, sparad semester och kompledighet.

Helt avgörande är vilka regler som omgärdar uttaget av tid ur timbanken, det vill säga förläggningsreglerna. Vi ville ha regler som var starkt till arbetstagarens fördel och menade sålunda att man skulle kunna ta ut ledighet i form av enstaka timmar och inte bara i hela dagar. Vidare, att arbetsgivaren måste kunna visa på påtaglig störning av verksamheten för att kunna neka ledighet om arbetstagaren sagt till om ledighet två månader i förväg. Jag minns att man på arbetsgivarsidan protesterade vilt mot denna korta förvarningstid. Det skulle komma att uppstå kaos på alla arbetsplatser menade man. Så här tio år efteråt tycker jag att två månaders förvarningstid om ledighet känns som en oändlighet. Dagens arbetsgivare bör kunna klara en betydligt kortare tid.

Det här förslaget arbetades fram under en tid då TCO formulerade begreppet Livspusslet. Lanseringen av begreppet skedde i samband med valrörelsen 2002. Begreppet syftar i all enkelhet på det faktum att folk får allt svårare att få ihop arbetsliv och privatliv. Framför allt gäller det tjänstemannagrupper, vars kunskaper är nödvändiga för att hålla igång olika verksamheter.

Eftersom dessa arbetstagare inte kan bytas ut enkelt, så är enda möjligheten att se till att de är tillgängliga nästan hela tiden. Ingen kan påstå att den här företeelsen blivit enklare att hantera sedan början av 2000-talet. Tvärtom, så upplever ett ökat antal tjänstemän att villkoren skärpts i det här avseendet.

Jag tycker att det nu är dags att genomföra KNAS-förslaget om en timbank som ett sätt att väga upp arbetsgivarnas ökade krav på tillgänglighet och ett alltmer gränslöst arbetsliv. Samla ihop den femte semesterveckan, sparade dagar och kompledighet. Gör det möjligt att ta ut ledigheten i timmar. Varseltiden gentemot arbetsgivaren behöver inte vara längre än två veckor. Då får våra medlemmar en reell chans att lägga Livspusslet.