Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kortare semester, tack!

Han går till storms mot långa semestrar, som inte går att ta ut. I stället för växande semesterberg, vill TCO:s Mats Essemyr ge oss rätt att ta ut en del av ledigheten i timmar.
Mats Essemyr Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om några veckor är det åter dags för en välförtjänt semestervila. Semesterlistan har redan gått runt på avdelningen. Alla har noggrant prickat för de veckor som man skall vara ledig. Men för många sker det med en känsla av viss uppgivenhet.

Så här har jag det: 36 dagars betald semester plus 30 dagars sparad semester, vilket är maxgränsen. Till det kommer ett kompsaldo på plus fem dagar. Det blir sammanlagt 71 dagar. Vilket i kalendertid motsvarar tre och en halv månad. Jag skulle alltså kunna stämpla ut från TCO-kansliet torsdagen den 23 juni och återkomma tisdagen den 4 oktober. Om det inte vore för alla arbetsuppgifter det vill säga.

I själva verket måste jag vara tillbaka i början på augusti om jag skall hinna arbeta fram underlagen för det politiska påverkansarbetet. Jag kommer inte ens kunna ta ut de 36 avtalsenliga semesterdagarna. Semesterberget byggs på.

Jag förstår ärligt talat inte vad jag ska med all denna ledighet till när verksamheten omöjliggör användandet av den. Faktum är att jag varit på väg att föreslå arbetsgivaren att ge mig högre lön mot att jag avstår från sexton semesterdagar. Det skulle rimma bättre med verkligheten.

Jag vet att jag inte är ensam om den här situationen. Tvärtom så uppfattar jag att var och varannan TCO-medlem inte har reell möjlighet att ta ut ens den avtalsenliga semesterledigheten, än mindre knapra på det semesterberg som bara växer. Och utvecklingen går inte åt rätt håll. Semesterdagarna blir allt fler, dels genom avtal och dels genom det oskick som spritt sig som en farsot bland privatanställda tjänstemän, nämligen att avtala bort övertidsersättningen mot en veckas lägre semester. Som ofta inte går att ta ut.

Arbetsgivarna ligger steget före oss på den fackliga kanten. Allt fler röster hörs för att införa lagregler om tak för sparad semester. EU-kommissionen har denna fråga på dagordningen i revideringen av EU:s arbetstidsdirektiv. Det är logiskt från arbetsgivarnas synvinkel eftersom det ökar förutsägbarheten. Om alla arbetstagare faktiskt fick för sig att ta ut den sparade semestern så skulle det uppstå ett relativt kaos i många verksamheter. Därför vill man reglera detta.

De stackars tjänstemännen pressas alltså från två håll. Man prackar på dem fler semesterdagar samtidigt som verksamhetskrav och nya regler hindrar uttaget av semestern. Så kan vi inte ha det. Dags att agera med andra ord.

2001/2002 hade jag förmånen att få arbeta i den senaste, men säkerligen inte den sista, arbetstidsutredningen, KNAS kallad. Magistrar som Hans Karlsson och Ingemar Göransson lärde mig massor om arbetstid, semester och maktbalansen mellan fack och arbetsgivare. De flesta av våra förslag mottogs  med skepsis på från parterna och från de flesta politiker. Inte minst därför att vi föreslog en materiell förändring, nämligen en viss arbetstidsförkortning. I huvudsak var det bara kring implementeringen av EU:s arbetstidsdirektiv som utredningen fick något genomslag.

Men det fanns bland förslagen saker som är väl värda att åter lyfta fram i skenet av semesterfrågan. KNAS föreslog en "timbank" i vilken kunde läggas den femte semesterveckan, sparad semester och kompledighet.

Helt avgörande är vilka regler som omgärdar uttaget av tid ur timbanken, det vill säga förläggningsreglerna. Vi ville ha regler som var starkt till arbetstagarens fördel och menade sålunda att man skulle kunna ta ut ledighet i form av enstaka timmar och inte bara i hela dagar. Vidare, att arbetsgivaren måste kunna visa på påtaglig störning av verksamheten för att kunna neka ledighet om arbetstagaren sagt till om ledighet två månader i förväg. Jag minns att man på arbetsgivarsidan protesterade vilt mot denna korta förvarningstid. Det skulle komma att uppstå kaos på alla arbetsplatser menade man. Så här tio år efteråt tycker jag att två månaders förvarningstid om ledighet känns som en oändlighet. Dagens arbetsgivare bör kunna klara en betydligt kortare tid.

Det här förslaget arbetades fram under en tid då TCO formulerade begreppet Livspusslet. Lanseringen av begreppet skedde i samband med valrörelsen 2002. Begreppet syftar i all enkelhet på det faktum att folk får allt svårare att få ihop arbetsliv och privatliv. Framför allt gäller det tjänstemannagrupper, vars kunskaper är nödvändiga för att hålla igång olika verksamheter.

Eftersom dessa arbetstagare inte kan bytas ut enkelt, så är enda möjligheten att se till att de är tillgängliga nästan hela tiden. Ingen kan påstå att den här företeelsen blivit enklare att hantera sedan början av 2000-talet. Tvärtom, så upplever ett ökat antal tjänstemän att villkoren skärpts i det här avseendet.

Jag tycker att det nu är dags att genomföra KNAS-förslaget om en timbank som ett sätt att väga upp arbetsgivarnas ökade krav på tillgänglighet och ett alltmer gränslöst arbetsliv. Samla ihop den femte semesterveckan, sparade dagar och kompledighet. Gör det möjligt att ta ut ledigheten i timmar. Varseltiden gentemot arbetsgivaren behöver inte vara längre än två veckor. Då får våra medlemmar en reell chans att lägga Livspusslet.

Ståndpunkter:

  • Många tjänstemän har inte möjlighet att ta ut årets semester, än mindre knapra på ett växande semesterberg.
  • Till detta kommer oskicket att avtala bort övertidsersättningen mot en extra veckas semester, som ofta inte går att ta ut.
  • Inför en timbank, fyll den med femte semesterveckan, sparade dagar och komptid och gör det möjligt att ta ut ledighet i timmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Den ekonomiska fotbojan – skulderna som följer med till jobbet

Dålig ekonomi stannar inte hemma – den följer med in på jobbet, även om den aldrig syns i en skyddsrond. Hundratusentals människor kämpar med skulder, som påverkar deras koncentration, ork och närvaro – och därmed prestationen på jobbet. Det är dags att se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga.
Kicki Fagerlund Publicerad 14 april 2026, kl 09:15
Skuldsanering hos kronofogden
Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en medarbetare som försöker prestera trots ekonomisk oro, skriver Kicki Fagerlund och Ann-Catrin Dolium. Foto: Claudio Bresciani/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kicki Fagerlund

Det finns en sorts trötthet som inte syns. Den uppstår när människor under lång tid lever med ständig oro för sin ekonomi. När varje oväntad kostnad riskerar att spräcka budgeten. När en notis från Kivra får pulsen att stiga. När en stor del av den mentala energin går åt till att försöka lägga ett ekonomiskt pussel som inte går ihop.

Bakom varje ärende hos Kronofogden finns en människa som kämpar i tysthet – ofta med ett överbelastat nervsystem och ett liv i ständig beredskap inför nästa ekonomiska kris.

I dag är över 450 000 människor registrerade hos Kronofogden. Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer som lever med något som liknar en ekonomisk fotboja.

Människor som hamnar i skuldsättning bär naturligtvis ett eget ansvar för sin ekonomi. Samtidigt finns situationer där människor, trots arbete och ansvarstagande, fastnar i långvarig skuldsättning som är mycket svår att ta sig ur.

Bakom siffrorna finns medarbetare, kollegor och chefer

I vårt nuvarande system är vägen tillbaka till ekonomisk självständighet ofta onödigt lång och ineffektiv. Det är problematiskt – inte bara för individen utan också för samhället. När människor under lång tid sitter fast i överskuldsättning riskerar vi att gå miste om arbetskraft, innovation och produktivitet.

Ann Katrin Dolium

Skulderna hos Kronofogden växer med omkring 44 miljoner kronor om dagen. Den totala skuldvolymen uppgår idag till cirka 154 miljarder kronor, vilket motsvarar ungefär en hel årsbudget för sjukvården i Sverige.

Vi talar ofta om ansvar, produktivitet och arbetslinje. Men betydligt mer sällan om hur ekonomisk stress påverkar människors förmåga att prestera på ett jobb, i sina studier eller i sitt arbetssökande. Sverige är ett land där arbete ska löna sig. Samtidigt lever hundratusentals människor i en situation där varje extra krona de tjänar i praktiken försvinner till att betala på gamla skulder i årtionden. 

Forskning visar att långvarig ekonomisk oro belastar våra kognitiva resurser. Koncentration, beslutsförmåga och långsiktigt tänkande försämras när tankarna ständigt kretsar kring hur nästa månads räkningar ska betalas. Detta bekräftas också i arbetslivsstudier. Enligt PwC:s Employee Financial Wellness Survey ägnar många anställda flera timmar i veckan under arbetstid åt oro för sin privatekonomi. Resultatet är fokus som försvinner, potential som går förlorad och kapacitet som aldrig tas tillvara.

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort

När trygghetssystemen försvagas samtidigt som kreditmarknaden expanderar ökar också risken att människor fastnar i långvarig skuldsättning – ofta i samband med oförutsedda livskriser såsom arbetslöshet, sjukdom, skilsmässa, barn med särskilda behov eller ett företag som går i konkurs.  När människor faller mellan stolarna beskrivs det som ett individuellt misslyckande. Men överskuldsättning uppstår sällan i ett vakuum utan växer fram i skärningspunkten mellan individ och system. 

Vi befinner oss i ett samhälle där konsumtion på kredit finns ett klick bort, samtidigt som trygghetssystemen blivit mer villkorade och svårnavigerade. Genom att betrakta överskuldsättning som ett samhällsproblem snarare än ett individuellt misslyckande blir det möjligt att identifiera de mekanismer som faktiskt behöver förändras. 

För arbetsgivare och fackförbund borde detta vara centrala frågor. Ekonomisk stress påverkar sjukfrånvaro, engagemang och personalomsättning. Att tala om ett hållbart arbetsliv utan att diskutera ekonomisk stress är att blunda för en avgörande faktor.

Att vara överskuldsatt i Sverige kan närmast liknas vid att bära en ekonomisk fotboja. Lönen mäts ut, räntor tickar och möjligheten att hyra eller köpa bostad, teckna abonnemang eller planera familj begränsas under lång tid.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga

För den som under lång tid inte förväntas kunna betala tillbaka sina skulder finns skuldsanering via Kronofogden som en sista utväg. Men den som ansöker om skuldsanering får i genomsnitt räkna med omkring ett års handläggningstid och en stor risk att bli nekad då sju av tio får ett nej. Resultatet system som i praktiken gör människor fattigare medan de väntar på hjälp.

Under tiden förväntas personen prestera fullt ut: på jobbet, i skolan och som förälder. När vägen tillbaka är så svårtillgänglig och osäker blir systemets begränsningar tydliga. Det är svårt att tala om en realistisk väg ut ur överskuldsättning när majoriteten av de som faktiskt försöker inte ens släpps in i systemet.

Om vi menar allvar med ett hållbart arbetsliv och ett samhälle där människor faktiskt kan ta sig tillbaka efter ekonomiska kriser krävs förändring. Det handlar inte om en enskild åtgärd utan om flera parallella insatser. Fyra områden är särskilt viktiga:

Reformera skuldsaneringssystemet: Skuldsanering ska även fortsatt vara en sista utväg. Men när människor faktiskt kvalificerar sig bör processen vara snabbare och mer förutsägbar.

Se ekonomisk stress som en arbetsmiljöfråga: Företagshälsovård, HR och fackliga företrädare kan erbjuda tidigt och specialiserat stöd för dem som lever med ekonomisk oro.

Ansvar inom finanssektorn: Kreditmarknaden fyller en viktig funktion i ekonomin. Samtidigt behöver den fungera på ett sätt som minskar risken för långvarig överskuldsättning.

Uppdatera narrativet: Vi måste sluta se skuldsatta som oansvariga och börja förstå hur ekonomisk otrygghet påverkar människor, arbetsplatser och hela samhällsekonomin.

Ekonomisk trygghet och rättvisa är inga marginalfrågor. De avgör om människor kan fokusera, prestera och bygga ett liv med stabilitet och framtidstro.

/ Kicki Fagerlund – grundare av Ekonomirådgivningen och expert inom överskuldsättning och ekonomisk stress 
Ann-Katrin Dolium – specialist inom social hållbarhet