Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kortare semester, tack!

Han går till storms mot långa semestrar, som inte går att ta ut. I stället för växande semesterberg, vill TCO:s Mats Essemyr ge oss rätt att ta ut en del av ledigheten i timmar.
Mats Essemyr Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om några veckor är det åter dags för en välförtjänt semestervila. Semesterlistan har redan gått runt på avdelningen. Alla har noggrant prickat för de veckor som man skall vara ledig. Men för många sker det med en känsla av viss uppgivenhet.

Så här har jag det: 36 dagars betald semester plus 30 dagars sparad semester, vilket är maxgränsen. Till det kommer ett kompsaldo på plus fem dagar. Det blir sammanlagt 71 dagar. Vilket i kalendertid motsvarar tre och en halv månad. Jag skulle alltså kunna stämpla ut från TCO-kansliet torsdagen den 23 juni och återkomma tisdagen den 4 oktober. Om det inte vore för alla arbetsuppgifter det vill säga.

I själva verket måste jag vara tillbaka i början på augusti om jag skall hinna arbeta fram underlagen för det politiska påverkansarbetet. Jag kommer inte ens kunna ta ut de 36 avtalsenliga semesterdagarna. Semesterberget byggs på.

Jag förstår ärligt talat inte vad jag ska med all denna ledighet till när verksamheten omöjliggör användandet av den. Faktum är att jag varit på väg att föreslå arbetsgivaren att ge mig högre lön mot att jag avstår från sexton semesterdagar. Det skulle rimma bättre med verkligheten.

Jag vet att jag inte är ensam om den här situationen. Tvärtom så uppfattar jag att var och varannan TCO-medlem inte har reell möjlighet att ta ut ens den avtalsenliga semesterledigheten, än mindre knapra på det semesterberg som bara växer. Och utvecklingen går inte åt rätt håll. Semesterdagarna blir allt fler, dels genom avtal och dels genom det oskick som spritt sig som en farsot bland privatanställda tjänstemän, nämligen att avtala bort övertidsersättningen mot en veckas lägre semester. Som ofta inte går att ta ut.

Arbetsgivarna ligger steget före oss på den fackliga kanten. Allt fler röster hörs för att införa lagregler om tak för sparad semester. EU-kommissionen har denna fråga på dagordningen i revideringen av EU:s arbetstidsdirektiv. Det är logiskt från arbetsgivarnas synvinkel eftersom det ökar förutsägbarheten. Om alla arbetstagare faktiskt fick för sig att ta ut den sparade semestern så skulle det uppstå ett relativt kaos i många verksamheter. Därför vill man reglera detta.

De stackars tjänstemännen pressas alltså från två håll. Man prackar på dem fler semesterdagar samtidigt som verksamhetskrav och nya regler hindrar uttaget av semestern. Så kan vi inte ha det. Dags att agera med andra ord.

2001/2002 hade jag förmånen att få arbeta i den senaste, men säkerligen inte den sista, arbetstidsutredningen, KNAS kallad. Magistrar som Hans Karlsson och Ingemar Göransson lärde mig massor om arbetstid, semester och maktbalansen mellan fack och arbetsgivare. De flesta av våra förslag mottogs  med skepsis på från parterna och från de flesta politiker. Inte minst därför att vi föreslog en materiell förändring, nämligen en viss arbetstidsförkortning. I huvudsak var det bara kring implementeringen av EU:s arbetstidsdirektiv som utredningen fick något genomslag.

Men det fanns bland förslagen saker som är väl värda att åter lyfta fram i skenet av semesterfrågan. KNAS föreslog en "timbank" i vilken kunde läggas den femte semesterveckan, sparad semester och kompledighet.

Helt avgörande är vilka regler som omgärdar uttaget av tid ur timbanken, det vill säga förläggningsreglerna. Vi ville ha regler som var starkt till arbetstagarens fördel och menade sålunda att man skulle kunna ta ut ledighet i form av enstaka timmar och inte bara i hela dagar. Vidare, att arbetsgivaren måste kunna visa på påtaglig störning av verksamheten för att kunna neka ledighet om arbetstagaren sagt till om ledighet två månader i förväg. Jag minns att man på arbetsgivarsidan protesterade vilt mot denna korta förvarningstid. Det skulle komma att uppstå kaos på alla arbetsplatser menade man. Så här tio år efteråt tycker jag att två månaders förvarningstid om ledighet känns som en oändlighet. Dagens arbetsgivare bör kunna klara en betydligt kortare tid.

Det här förslaget arbetades fram under en tid då TCO formulerade begreppet Livspusslet. Lanseringen av begreppet skedde i samband med valrörelsen 2002. Begreppet syftar i all enkelhet på det faktum att folk får allt svårare att få ihop arbetsliv och privatliv. Framför allt gäller det tjänstemannagrupper, vars kunskaper är nödvändiga för att hålla igång olika verksamheter.

Eftersom dessa arbetstagare inte kan bytas ut enkelt, så är enda möjligheten att se till att de är tillgängliga nästan hela tiden. Ingen kan påstå att den här företeelsen blivit enklare att hantera sedan början av 2000-talet. Tvärtom, så upplever ett ökat antal tjänstemän att villkoren skärpts i det här avseendet.

Jag tycker att det nu är dags att genomföra KNAS-förslaget om en timbank som ett sätt att väga upp arbetsgivarnas ökade krav på tillgänglighet och ett alltmer gränslöst arbetsliv. Samla ihop den femte semesterveckan, sparade dagar och kompledighet. Gör det möjligt att ta ut ledigheten i timmar. Varseltiden gentemot arbetsgivaren behöver inte vara längre än två veckor. Då får våra medlemmar en reell chans att lägga Livspusslet.

Ståndpunkter:

  • Många tjänstemän har inte möjlighet att ta ut årets semester, än mindre knapra på ett växande semesterberg.
  • Till detta kommer oskicket att avtala bort övertidsersättningen mot en extra veckas semester, som ofta inte går att ta ut.
  • Inför en timbank, fyll den med femte semesterveckan, sparade dagar och komptid och gör det möjligt att ta ut ledighet i timmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Försäkringskassans avslag tar inte bort problemet – det bara flyttas

När Försäkringskassan säger nej till ersättning försvinner inte behoven – bara stödet. Resultatet blir att sjuka människor faller mellan systemen och att kostnaderna vältras över på kommuner och vård, medan individens liv rasar i fritt fall, skriver Lena Hallonlöf.
Lena Hallonlöf Publicerad 2 juni 2026, kl 09:15
Försäkringskassan nekar sjukersättning
Försäkringskassan har skapat ett dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning, skriver Lena Hallonlöf. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Försäkringskassans ska skapa ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning. Du och jag betalar in till denna försäkring genom att betala skatt, i tron om att den fungerar. Men för många blir kontakten med myndigheten en chock. De möts av ett system med allvarliga brister, nekas ersättning när de blir sjuka och hamnar i en nedåtgående spiral ekonomiskt, psykiskt och fysiskt. 

När Försäkringskassan ger avslag betyder det inte att problemet försvinner. Det betyder bara att man belastar andra system inom bland annat vården och kommunerna då en del personer hamnar utanför systemet.

Så hur ser verkligheten ut? 

Lena Hallonlöf

Försäkringskassan har kritiserats av flera instanser. Bland annat för att de tolkar lagstiftningen för snävt i linje med praxis och styrning. Det skapar en enorm frustration för individen, läkare, vården, familjer, och advokater. Många hamnar även i ett glapp mellan olika system. Man anses för frisk för att få stöd, men är för sjuk för att kunna söka och få ett jobb. 

Problematiken med att behöva stå till arbetsmarknadens förfogande trots att man är sjuk för att skydda sin sjukpenningsgrundande inkomst är en juridisk paradox. Att få motsägelsefulla krav från två olika myndigheter, såsom Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen skapar en enorm stress.

Att ge avslag betyder inte att problemet försvinner

Myndigheten har även fått anmärkningar om rättsliga brister i beslut om återkrav angående sjukpenning och föräldrapenning. Och att handläggningstiderna är för långa.

Här kommer ett exempel på hur det kan slå. Namnet är fiktivt men inte situationen. 

Tänk dig en ensamstående mamma (vi kan kalla henne Åsa) med två barn som efter fem års heltidssjukskrivning plötsligt kastas ut ur systemet. Hon får ingen sjukpenning under tiden som FK ser över hennes begäran av omprövning och ingen sjukpenning när ärendet går vidare till förvaltningsrätten. 

Att få ett slutgiltigt beslut kan ta flera månader. Samtidigt kräver Försäkringskassan att hon ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen för att söka jobb på heltid för att få behålla sin SGI. Åsa upptäcker då att hon inte kvalificerar för a-kassa även om hon troget betalat in till den då han varit sjukskriven. Hon blir erbjuden Aktivitetsstöd, via Arbetsförmedlingen, som är på en mycket låg ekonomisk nivå.

Under de kommande månaderna försämras Åsas hälsa på grund av den ekonomiska pressen. Elen stängs av, och hon orkar inte öppna Kivra för att betala räkningarna. För att betala för mat så tar hon ett snabblån med hög ränta. ”Hur hamnade jag här?” tänker hon nästan dagligen. Denna berättelse är mycket vanligare än vi tror i dagens Sverige. 

Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem för att notera begränsningarna i vardagen?

Även Justitieombudsmannen har riktat kritik mot FK för brister i utredningar. Ett mycket vanligt och återkommande standardsvar när det blir avslag är exempelvis att ”det saknas objektiva fynd” av läkaren. Är det rimligt att en läkare följer med patienten hem en hel dag för att notera begränsningarna i vardagen? 

Ytterligare ett exempel på hur det ofta blir, utifrån mina erfarenheter: 

Ove har varit sjukskriven för utmattning och depression.  Ett standardsvar kan då vara:

”Försäkringskassan bedömer att dina besvär inte är så omfattande att du inte skulle klara av ett lättare och mindre stressigt arbete. Sådana arbeten finns till exempel inom yrkesgruppen: ekonomi, värdering och administration.  Arbetsuppgifterna har fasta ramar och utförs i strukturerade sammanhang.”

Ove får förslag om att arbeta med ekonomi då det är förutsägbart. Man tar ingen hänsyn till att Ove aldrig har arbetat med ekonomi förut och att han inte har kraft att gå en utbildning. Man kan fråga sig om det är rättssäkert att många individer får samma standardsvar utan att man tagit hänsyn till personens utbildning, cv och förutsättningar? 

Myndigheten har enligt lag ett samordningsansvar i sjukskrivnings- och rehabiliteringsprocessen. Det innebär bland annat att de ska utreda behovet av rehabilitering och samverka med andra aktörer. 

Men det fungerar inte i praktiken. Varför? 

Det beror på sättet systemet är konstruerat. Handläggare träffar oftast inte personen direkt utan tar beslut på skriftliga underlag. 

Visst kan handläggarna luta sig mot interna jurister och medicinskt kunniga personer, men dessa personer anser jag omöjligt kan vara objektiva. Att man även tittar på saker ur ett juridiskt perspektiv gör att fokus skiftas från själva sjukdomen till att se om den passar in i lagens formuleringar.

Handläggare ska tolka avancerade läkarutlåtanden. Och när FK avfärdar läkares kliniska bedömningar av symptom som inte syns på ett provsvar (till exempel vid utmattningssyndrom eller smärta) så underminerar de en hel profession. 

Läkare lägger enormt mycket tid på att komplettera intyg som FK ändå underkänner. Detta skapar en resursförlust för hela sjukvården. 

Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning

FK har skapat ett juridiskt dokumentationssystem som försvårar för alla parter som är involverade. Fel ordval kan göra att patienten blir nekad sjukpenning. Läkarens sjukintyg väger tungt men läkare har inte en juridisk utbildning. Systemet är tänkt att vara rättssäkert och likvärdigt, men i praktiken kräver det en nivå av precision som många – både patienter och läkare – inte har rimliga förutsättningar att leverera. 

Läkare är utbildade i att diagnostisera och behandla – inte i att formulera sig enligt de juridiska kriterier som styr sjukpenningen. Trots att man är sjuk förväntas man samordna läkare, förstå beslut, formulera juridiska invändningar och begära omprövning. Även personer som har flera utlåtande från olika läkare blir ibland nekade sjukpenning. 

I slutändan styrs FK av regleringsbrev från regeringen. Om målet är att sänka sjuktalen så prioriteras inte rehabiliterande insatser för återgång i arbete. Kostnader flyttas från staten till kommunerna. Detta gynnar inte någon i slutändan.

Hur är det möjligt att man inom politiken inte behöver använda sig av konsekvensanalyser och tänka långsiktigt? Hur bristfälliga och rättsosäkra beslut kostar samhället mer pengar i slutändan? 

I framtiden vill jag se mer rättssäkra bedömningar, tillfällig ersättning under omprövning, och att SGI skyddas automatiskt under omprövning.

Jag önskar också att myndigheter samarbetar, bättre dialog med behandlade läkare och patient, starkare rehabiliteringsfokus och kortare handläggningstider.

Sist vill jag ha krav på individuella motiveringar och större vikt vid behandlande läkares bedömning. 

Frågan är inte om vi har råd att reformera Försäkringskassan – utan om vi har råd att låta bli.

/Lena Hallonlöf