Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kortare semester, tack!

Han går till storms mot långa semestrar, som inte går att ta ut. I stället för växande semesterberg, vill TCO:s Mats Essemyr ge oss rätt att ta ut en del av ledigheten i timmar.
Mats Essemyr Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Om några veckor är det åter dags för en välförtjänt semestervila. Semesterlistan har redan gått runt på avdelningen. Alla har noggrant prickat för de veckor som man skall vara ledig. Men för många sker det med en känsla av viss uppgivenhet.

Så här har jag det: 36 dagars betald semester plus 30 dagars sparad semester, vilket är maxgränsen. Till det kommer ett kompsaldo på plus fem dagar. Det blir sammanlagt 71 dagar. Vilket i kalendertid motsvarar tre och en halv månad. Jag skulle alltså kunna stämpla ut från TCO-kansliet torsdagen den 23 juni och återkomma tisdagen den 4 oktober. Om det inte vore för alla arbetsuppgifter det vill säga.

I själva verket måste jag vara tillbaka i början på augusti om jag skall hinna arbeta fram underlagen för det politiska påverkansarbetet. Jag kommer inte ens kunna ta ut de 36 avtalsenliga semesterdagarna. Semesterberget byggs på.

Jag förstår ärligt talat inte vad jag ska med all denna ledighet till när verksamheten omöjliggör användandet av den. Faktum är att jag varit på väg att föreslå arbetsgivaren att ge mig högre lön mot att jag avstår från sexton semesterdagar. Det skulle rimma bättre med verkligheten.

Jag vet att jag inte är ensam om den här situationen. Tvärtom så uppfattar jag att var och varannan TCO-medlem inte har reell möjlighet att ta ut ens den avtalsenliga semesterledigheten, än mindre knapra på det semesterberg som bara växer. Och utvecklingen går inte åt rätt håll. Semesterdagarna blir allt fler, dels genom avtal och dels genom det oskick som spritt sig som en farsot bland privatanställda tjänstemän, nämligen att avtala bort övertidsersättningen mot en veckas lägre semester. Som ofta inte går att ta ut.

Arbetsgivarna ligger steget före oss på den fackliga kanten. Allt fler röster hörs för att införa lagregler om tak för sparad semester. EU-kommissionen har denna fråga på dagordningen i revideringen av EU:s arbetstidsdirektiv. Det är logiskt från arbetsgivarnas synvinkel eftersom det ökar förutsägbarheten. Om alla arbetstagare faktiskt fick för sig att ta ut den sparade semestern så skulle det uppstå ett relativt kaos i många verksamheter. Därför vill man reglera detta.

De stackars tjänstemännen pressas alltså från två håll. Man prackar på dem fler semesterdagar samtidigt som verksamhetskrav och nya regler hindrar uttaget av semestern. Så kan vi inte ha det. Dags att agera med andra ord.

2001/2002 hade jag förmånen att få arbeta i den senaste, men säkerligen inte den sista, arbetstidsutredningen, KNAS kallad. Magistrar som Hans Karlsson och Ingemar Göransson lärde mig massor om arbetstid, semester och maktbalansen mellan fack och arbetsgivare. De flesta av våra förslag mottogs  med skepsis på från parterna och från de flesta politiker. Inte minst därför att vi föreslog en materiell förändring, nämligen en viss arbetstidsförkortning. I huvudsak var det bara kring implementeringen av EU:s arbetstidsdirektiv som utredningen fick något genomslag.

Men det fanns bland förslagen saker som är väl värda att åter lyfta fram i skenet av semesterfrågan. KNAS föreslog en "timbank" i vilken kunde läggas den femte semesterveckan, sparad semester och kompledighet.

Helt avgörande är vilka regler som omgärdar uttaget av tid ur timbanken, det vill säga förläggningsreglerna. Vi ville ha regler som var starkt till arbetstagarens fördel och menade sålunda att man skulle kunna ta ut ledighet i form av enstaka timmar och inte bara i hela dagar. Vidare, att arbetsgivaren måste kunna visa på påtaglig störning av verksamheten för att kunna neka ledighet om arbetstagaren sagt till om ledighet två månader i förväg. Jag minns att man på arbetsgivarsidan protesterade vilt mot denna korta förvarningstid. Det skulle komma att uppstå kaos på alla arbetsplatser menade man. Så här tio år efteråt tycker jag att två månaders förvarningstid om ledighet känns som en oändlighet. Dagens arbetsgivare bör kunna klara en betydligt kortare tid.

Det här förslaget arbetades fram under en tid då TCO formulerade begreppet Livspusslet. Lanseringen av begreppet skedde i samband med valrörelsen 2002. Begreppet syftar i all enkelhet på det faktum att folk får allt svårare att få ihop arbetsliv och privatliv. Framför allt gäller det tjänstemannagrupper, vars kunskaper är nödvändiga för att hålla igång olika verksamheter.

Eftersom dessa arbetstagare inte kan bytas ut enkelt, så är enda möjligheten att se till att de är tillgängliga nästan hela tiden. Ingen kan påstå att den här företeelsen blivit enklare att hantera sedan början av 2000-talet. Tvärtom, så upplever ett ökat antal tjänstemän att villkoren skärpts i det här avseendet.

Jag tycker att det nu är dags att genomföra KNAS-förslaget om en timbank som ett sätt att väga upp arbetsgivarnas ökade krav på tillgänglighet och ett alltmer gränslöst arbetsliv. Samla ihop den femte semesterveckan, sparade dagar och kompledighet. Gör det möjligt att ta ut ledigheten i timmar. Varseltiden gentemot arbetsgivaren behöver inte vara längre än två veckor. Då får våra medlemmar en reell chans att lägga Livspusslet.

Ståndpunkter:

  • Många tjänstemän har inte möjlighet att ta ut årets semester, än mindre knapra på ett växande semesterberg.
  • Till detta kommer oskicket att avtala bort övertidsersättningen mot en extra veckas semester, som ofta inte går att ta ut.
  • Inför en timbank, fyll den med femte semesterveckan, sparade dagar och komptid och gör det möjligt att ta ut ledighet i timmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB

Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare