Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Konkurrera med kunskap

Kompetensutveckling och yrkesutbildning är två sätt att möta de ökade kraven på arbetsmarknaden. Det anser den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson.
Hillevi Larsson (s) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Framtiden är oviss såtillvida att den måste byggas av oss. Det blev tydligt under mitt möte med Unionens företrädare i Malmö när jag besökte Kockums den 2 april att de beslut som vi tar i dag påverkar vilket slags morgondag vi kommer att få. Just därför måste vi satsa på kunskap och flexibilitet för att arbetsmarknaden ska vara anpassad för morgondagen.

Arbetstagarna på Kockums har mycket hög kompetens och kan tillverka högspecialiserade och hypermoderna produkter, vilket är mycket attraktivt för beställarna. Detta gör också att arbetstagarna kan ställa krav utifrån sin unika kompetens. Ett konkret exempel är när en flytt av verksamheten var aktuell. Eftersom många nyckelpersoner vägrade följa med fick flytten ställas in då företaget annars hade tappat alltför mycket kompetens. Bästa sätt att konkurrera om morgondagens jobb på den globala marknaden är att satsa på utbildning och kompetensutveckling.

Under mitt möte med Unionens företrädare på Kockums i Malmö blev jag också närmare bekant med Unionens syn på kompetensutveckling. Människor måste tillåtas växa och rusta sig med utbildning. Det kräver hela tiden nya möjligheter till kompetensutveckling och ett livslångt lärande i arbetslivet. Sverige behöver en arbetsmarknad där företag kan hitta rätt kompetens. Den som inte har ett jobb ska få stöd, utbildning eller praktik som leder till jobb.

Vi behöver underlätta den kommande generationsväxlingen, inte minst inom den gemensamma sektorn. I Malmö kommer det, i likhet med resten av Sverige, att ske stora pensionsavgångar efter år 2012. Samtidigt kommer för första gången i modern tid antalet nytillträdande ungdomar att vara lägre än åldersavgångarna, det vill säga framtida arbetskullar kommer att vara mindre än de som nu lämnar arbetsmarknaden.

I de förslag från Unionen som finns i "En politik för kompetens - Unionens riktlinjer för kompetensutveckling" finner vi social­demokrater mycket som liknar det vi själva tycker. Vi har speciellt två mål som vi vill satsa på.
Vi vill investera i yrkesutbildning i de branscher där företagen har svårt att hitta medarbetare. Att Unionen tar upp vikten av olika utbildningar och utbildningsformer är inget konstigt. Vi vet redan att det finns matchningsproblem på arbetsmarknaden. Med större satsning på utbildningar, både kortare och längre, ökar man chansen att hitta jobb och att byta jobb.

Vi vill också införa utbildningsvikariat så att redan anställda kan komplettera och bygga vidare på sin utbildning samtidigt som en långtidsarbetslös får praktik och jobb inom viktiga framtidsbranscher. Möjlighet för anställda att under en tid prova på ett annat jobb/eget företagande, utan att förlora anställningstryggheten, är också ett bra instrument för att stärka arbetstagare och ge dem möjlighet att pröva vingarna. Vi ser positivt på en ökad rörlighet inom arbetsmarknaden.
Vi behöver ge människor förutsättningar att möta företagens och den offentliga sektorns behov av arbetskraft. På så sätt kan människor ta jobben när de kommer, inte som i dag alltför ofta stå utan den kompetens som efterfrågas. Välutbildade arbetstagare står starka. Det är bättre att Sverige konkurrerar med kunskap än med låga löner.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA