Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Konkurrera med kunskap

Kompetensutveckling och yrkesutbildning är två sätt att möta de ökade kraven på arbetsmarknaden. Det anser den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson.
Hillevi Larsson (s) Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Framtiden är oviss såtillvida att den måste byggas av oss. Det blev tydligt under mitt möte med Unionens företrädare i Malmö när jag besökte Kockums den 2 april att de beslut som vi tar i dag påverkar vilket slags morgondag vi kommer att få. Just därför måste vi satsa på kunskap och flexibilitet för att arbetsmarknaden ska vara anpassad för morgondagen.

Arbetstagarna på Kockums har mycket hög kompetens och kan tillverka högspecialiserade och hypermoderna produkter, vilket är mycket attraktivt för beställarna. Detta gör också att arbetstagarna kan ställa krav utifrån sin unika kompetens. Ett konkret exempel är när en flytt av verksamheten var aktuell. Eftersom många nyckelpersoner vägrade följa med fick flytten ställas in då företaget annars hade tappat alltför mycket kompetens. Bästa sätt att konkurrera om morgondagens jobb på den globala marknaden är att satsa på utbildning och kompetensutveckling.

Under mitt möte med Unionens företrädare på Kockums i Malmö blev jag också närmare bekant med Unionens syn på kompetensutveckling. Människor måste tillåtas växa och rusta sig med utbildning. Det kräver hela tiden nya möjligheter till kompetensutveckling och ett livslångt lärande i arbetslivet. Sverige behöver en arbetsmarknad där företag kan hitta rätt kompetens. Den som inte har ett jobb ska få stöd, utbildning eller praktik som leder till jobb.

Vi behöver underlätta den kommande generationsväxlingen, inte minst inom den gemensamma sektorn. I Malmö kommer det, i likhet med resten av Sverige, att ske stora pensionsavgångar efter år 2012. Samtidigt kommer för första gången i modern tid antalet nytillträdande ungdomar att vara lägre än åldersavgångarna, det vill säga framtida arbetskullar kommer att vara mindre än de som nu lämnar arbetsmarknaden.

I de förslag från Unionen som finns i "En politik för kompetens - Unionens riktlinjer för kompetensutveckling" finner vi social­demokrater mycket som liknar det vi själva tycker. Vi har speciellt två mål som vi vill satsa på.
Vi vill investera i yrkesutbildning i de branscher där företagen har svårt att hitta medarbetare. Att Unionen tar upp vikten av olika utbildningar och utbildningsformer är inget konstigt. Vi vet redan att det finns matchningsproblem på arbetsmarknaden. Med större satsning på utbildningar, både kortare och längre, ökar man chansen att hitta jobb och att byta jobb.

Vi vill också införa utbildningsvikariat så att redan anställda kan komplettera och bygga vidare på sin utbildning samtidigt som en långtidsarbetslös får praktik och jobb inom viktiga framtidsbranscher. Möjlighet för anställda att under en tid prova på ett annat jobb/eget företagande, utan att förlora anställningstryggheten, är också ett bra instrument för att stärka arbetstagare och ge dem möjlighet att pröva vingarna. Vi ser positivt på en ökad rörlighet inom arbetsmarknaden.
Vi behöver ge människor förutsättningar att möta företagens och den offentliga sektorns behov av arbetskraft. På så sätt kan människor ta jobben när de kommer, inte som i dag alltför ofta stå utan den kompetens som efterfrågas. Välutbildade arbetstagare står starka. Det är bättre att Sverige konkurrerar med kunskap än med låga löner.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD