Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet är ett underbart instrument

När Unionen föddes 1 januari inleddes den största positionsförflyttningen på arbetsmarknaden, skriver förbundets förste vice ordförande Bengt Olsson, initiativtagare till TCO-kampanjen "medlemskapets värde".
Bengt Olsson Publicerad
Bengt Olsson, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Slutet av 2006 och större delen av 2007 var dystra tider för de fackliga organisationerna i Sverige. Ett stort medlemsras var ett faktum för fackföreningsrörelsen, faktiskt det största någonsin. Vilka var anledningarna? Och hur kan vi bli mer offensiva och utvecklas som fackliga organisationer?

Den enkla förklaringen till att många valde att lämna facket torde naturligtvis vara den förhöjda finansieringsavgiften till a-kassan, som infördes 1 januari 2007.  Helt plötsligt steg avgiften med över 200 procent. Samtidigt infördes ett jobbavdrag, som i alla fall till delar skulle ge motsvarande skattelättnad för den enskilde. Men låginkomsttagarna fick inte fullt ut kompensation för den höjda avgiften. Många uppfattade att det var facket som höjde sina avgifter trots att det var a-kasseavgiften som sköt i höjden.  Den totala månadskostnaden blev för dyr för många medlemmar och bidrog naturligtvis till att många valde att lämna facket.

Men är ekonomin den enda orsaken?

HTF och Sif arbetade under hela förra året för att bilda det nya fackförbundet Unionen. Anledningen till sammanslagningen var och är att medlemmarna ska ha största möjliga nytta av sitt medlemskap. Detta synsätt präglar vårt arbete inom Unionen och ska vara ledstjärnan i vår resa mot framtiden.

Jag tror att just detta, att alltid sätta medlemmen i centrum, är den absolut viktigaste vägen för att skapa en stor och stark organisation som i ännu större utsträckning har kraft att driva medlemsnära frågor. Men också för att påverka opinion och beslutsfattare.

Vår gemensamma resa i Unionen är den största positionsförflyttningen på svensk arbetsmarknad och vi har just startat den resan. Att medlemmarna är grunden är väl helt naturligt för alla, men hur kan vi då tillsammans skapa en organisation som kan tillgodose de behov som en halv miljon medlemmar kan ha?

Vi kommer aldrig ifrån att en av de viktigaste uppgifterna för fackliga organisationer är att skapa trygghet för samtliga medlemmar. I Sverige har vi ett underbart instrument, kollektivavtalet, som vi och arbetsgivarna gemensamt förfogar över. I kollektivavtalen regleras löner, villkor på arbetsplatsen, semestrar, övertider med mera. Inte minst möjligheten att få pensioner som man kan leva av regleras i kollektivavtalen. Detta är de kanske viktigaste faktorerna för att få ett fungerande arbetsliv och ett bra liv som pensionär.

Det vi, och alla andra fackliga organisationer, har brustit i är att sprida kunskapen om innehållet i kollektivavtalen och den betydelse avtalen har för att vi ska kunna skapa ett bra arbetsliv.  Jag tror nämligen att vi alla vill ha ett arbetsliv som kan fungera utan att vi är beroende av vilken majoritet som har makten i riksdagen. Det kan ju betyda att lagstiftningen kan ändras vart fjärde år.

Räcker detta för att ge oss trygghet på jobbet?

Ja egentligen, men det kan ibland behövas lite till. Kollektivavtalet lägger grunden och sedan kan lokala överenskommelser förhandlas fram på företagen. Där kan hänsyn tas till lokala omständigheter och situationen på arbetsplatsen. Därefter är det fullt möjligt att i det enskilda anställningsavtalet diskutera fram villkor för dig som individ. För att skapa dessa individuella möjligheter måste det finnas ett starkt fack som är närvarande på arbetsplatsen som stöd och som bollplank för varje medlem. 

citatJag tror också att det är viktigt att varje enskild medlem kan känna igen sig i sitt fackförbund och känna att man har en reell nytta och ett inflytande i organisationen.

Jag tror, till skillnad från många debattörer, att våra förtroendevalda på arbetsplatserna har en avgörande betydelse. Att vara ett stöd, ett öra mot marken, att vara en länk till arbetsgivaren, en sammanhållande funktion på arbetsplatsen, är roller som inte nog kan värderas.

En väl fungerande företagsklubb på arbetsplatsen är den viktigaste delen för att ta tillvara åsikterna på arbetsplatsen, även de från enskilda medlemmar.

Om det inte finns någon klubb på arbetsplatsen, hur hanterar vi tillsammans den situationen?

Naturligtvis blir det svårare att få den omedelbara kontakten på arbetsplatsen, men det finns andra vägar som vi kan utveckla mer än vi har gjort hittills.

Vår regionala organisation, med ombudsmän, regionala skyddsombud, karriärcoacher, utbildare med flera har en viktig roll att skapa kontakter och utveckla en dialog med våra enskilda medlemmar. Parallellt är det viktigt att vi skapar bättre möjligheter att nå oss via telefon eller via nätet. Det här är ett grannlaga arbete som kräver både planering och resurser för att genomföras, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

I Unionen kan du sedan 21 maj skräddarsy ditt medlemskap. På vår hemsida har du möjlighet att lägga in din profil, utifrån dina intressen och din yrkesroll. Förhoppningen är att vi tillsammans ska skapa ett medlemskap som är personligt och ger individuella variationer, utifrån den situation du som medlem befinner dig i här och nu.

Ditt behov måste få ett utrymme i verksamheten. Vi bygger ett medlemskap för framtiden, där vi alla kan göra nytta, alla ta del av Unionens verksamhet, alla ges möjlighet att engagera sig och påverka vår gemensamma framtid och inriktning.

Kan Unionen då erbjuda ett medlemskap som är attraktivt och inriktat på inflytande, som är intressestyrt och anpassat för framtiden? Ja, det tror jag definitivt. Unionen har en stark regional organisation, kompetenta och närvarande förtroendevalda och en välutvecklad central organisation. Vi är lyhörda och kommer att driva den linje som våra medlemmar väljer. Trots att vi håller på att banta vår organisation efter de förutsättningar som gäller efter bildandet kommer vi att lyckas med vår gemensamma strävan.

Tillsammans ska vi skapa det nya facket genom Unionen. Ett förbund som är lyhört, effektivt, drivande och som baseras på bra och breda lösningar och med största hänsyn till dina intressen och krav. Vår resa har börjat.            

Ståndpunkter:

  • Varje medlem ska känna igen sig i sitt fackförbund.
  • Medlemskapet ska kunna skräddarsys.
  • Tillsammans skapar vi det nya facket.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef