Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet är ett underbart instrument

När Unionen föddes 1 januari inleddes den största positionsförflyttningen på arbetsmarknaden, skriver förbundets förste vice ordförande Bengt Olsson, initiativtagare till TCO-kampanjen "medlemskapets värde".
Bengt Olsson Publicerad
Bengt Olsson, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Slutet av 2006 och större delen av 2007 var dystra tider för de fackliga organisationerna i Sverige. Ett stort medlemsras var ett faktum för fackföreningsrörelsen, faktiskt det största någonsin. Vilka var anledningarna? Och hur kan vi bli mer offensiva och utvecklas som fackliga organisationer?

Den enkla förklaringen till att många valde att lämna facket torde naturligtvis vara den förhöjda finansieringsavgiften till a-kassan, som infördes 1 januari 2007.  Helt plötsligt steg avgiften med över 200 procent. Samtidigt infördes ett jobbavdrag, som i alla fall till delar skulle ge motsvarande skattelättnad för den enskilde. Men låginkomsttagarna fick inte fullt ut kompensation för den höjda avgiften. Många uppfattade att det var facket som höjde sina avgifter trots att det var a-kasseavgiften som sköt i höjden.  Den totala månadskostnaden blev för dyr för många medlemmar och bidrog naturligtvis till att många valde att lämna facket.

Men är ekonomin den enda orsaken?

HTF och Sif arbetade under hela förra året för att bilda det nya fackförbundet Unionen. Anledningen till sammanslagningen var och är att medlemmarna ska ha största möjliga nytta av sitt medlemskap. Detta synsätt präglar vårt arbete inom Unionen och ska vara ledstjärnan i vår resa mot framtiden.

Jag tror att just detta, att alltid sätta medlemmen i centrum, är den absolut viktigaste vägen för att skapa en stor och stark organisation som i ännu större utsträckning har kraft att driva medlemsnära frågor. Men också för att påverka opinion och beslutsfattare.

Vår gemensamma resa i Unionen är den största positionsförflyttningen på svensk arbetsmarknad och vi har just startat den resan. Att medlemmarna är grunden är väl helt naturligt för alla, men hur kan vi då tillsammans skapa en organisation som kan tillgodose de behov som en halv miljon medlemmar kan ha?

Vi kommer aldrig ifrån att en av de viktigaste uppgifterna för fackliga organisationer är att skapa trygghet för samtliga medlemmar. I Sverige har vi ett underbart instrument, kollektivavtalet, som vi och arbetsgivarna gemensamt förfogar över. I kollektivavtalen regleras löner, villkor på arbetsplatsen, semestrar, övertider med mera. Inte minst möjligheten att få pensioner som man kan leva av regleras i kollektivavtalen. Detta är de kanske viktigaste faktorerna för att få ett fungerande arbetsliv och ett bra liv som pensionär.

Det vi, och alla andra fackliga organisationer, har brustit i är att sprida kunskapen om innehållet i kollektivavtalen och den betydelse avtalen har för att vi ska kunna skapa ett bra arbetsliv.  Jag tror nämligen att vi alla vill ha ett arbetsliv som kan fungera utan att vi är beroende av vilken majoritet som har makten i riksdagen. Det kan ju betyda att lagstiftningen kan ändras vart fjärde år.

Räcker detta för att ge oss trygghet på jobbet?

Ja egentligen, men det kan ibland behövas lite till. Kollektivavtalet lägger grunden och sedan kan lokala överenskommelser förhandlas fram på företagen. Där kan hänsyn tas till lokala omständigheter och situationen på arbetsplatsen. Därefter är det fullt möjligt att i det enskilda anställningsavtalet diskutera fram villkor för dig som individ. För att skapa dessa individuella möjligheter måste det finnas ett starkt fack som är närvarande på arbetsplatsen som stöd och som bollplank för varje medlem. 

citatJag tror också att det är viktigt att varje enskild medlem kan känna igen sig i sitt fackförbund och känna att man har en reell nytta och ett inflytande i organisationen.

Jag tror, till skillnad från många debattörer, att våra förtroendevalda på arbetsplatserna har en avgörande betydelse. Att vara ett stöd, ett öra mot marken, att vara en länk till arbetsgivaren, en sammanhållande funktion på arbetsplatsen, är roller som inte nog kan värderas.

En väl fungerande företagsklubb på arbetsplatsen är den viktigaste delen för att ta tillvara åsikterna på arbetsplatsen, även de från enskilda medlemmar.

Om det inte finns någon klubb på arbetsplatsen, hur hanterar vi tillsammans den situationen?

Naturligtvis blir det svårare att få den omedelbara kontakten på arbetsplatsen, men det finns andra vägar som vi kan utveckla mer än vi har gjort hittills.

Vår regionala organisation, med ombudsmän, regionala skyddsombud, karriärcoacher, utbildare med flera har en viktig roll att skapa kontakter och utveckla en dialog med våra enskilda medlemmar. Parallellt är det viktigt att vi skapar bättre möjligheter att nå oss via telefon eller via nätet. Det här är ett grannlaga arbete som kräver både planering och resurser för att genomföras, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

I Unionen kan du sedan 21 maj skräddarsy ditt medlemskap. På vår hemsida har du möjlighet att lägga in din profil, utifrån dina intressen och din yrkesroll. Förhoppningen är att vi tillsammans ska skapa ett medlemskap som är personligt och ger individuella variationer, utifrån den situation du som medlem befinner dig i här och nu.

Ditt behov måste få ett utrymme i verksamheten. Vi bygger ett medlemskap för framtiden, där vi alla kan göra nytta, alla ta del av Unionens verksamhet, alla ges möjlighet att engagera sig och påverka vår gemensamma framtid och inriktning.

Kan Unionen då erbjuda ett medlemskap som är attraktivt och inriktat på inflytande, som är intressestyrt och anpassat för framtiden? Ja, det tror jag definitivt. Unionen har en stark regional organisation, kompetenta och närvarande förtroendevalda och en välutvecklad central organisation. Vi är lyhörda och kommer att driva den linje som våra medlemmar väljer. Trots att vi håller på att banta vår organisation efter de förutsättningar som gäller efter bildandet kommer vi att lyckas med vår gemensamma strävan.

Tillsammans ska vi skapa det nya facket genom Unionen. Ett förbund som är lyhört, effektivt, drivande och som baseras på bra och breda lösningar och med största hänsyn till dina intressen och krav. Vår resa har börjat.            

Ståndpunkter:

  • Varje medlem ska känna igen sig i sitt fackförbund.
  • Medlemskapet ska kunna skräddarsys.
  • Tillsammans skapar vi det nya facket.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande