Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet är ett underbart instrument

När Unionen föddes 1 januari inleddes den största positionsförflyttningen på arbetsmarknaden, skriver förbundets förste vice ordförande Bengt Olsson, initiativtagare till TCO-kampanjen "medlemskapets värde".
Bengt Olsson Publicerad
Bengt Olsson, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Slutet av 2006 och större delen av 2007 var dystra tider för de fackliga organisationerna i Sverige. Ett stort medlemsras var ett faktum för fackföreningsrörelsen, faktiskt det största någonsin. Vilka var anledningarna? Och hur kan vi bli mer offensiva och utvecklas som fackliga organisationer?

Den enkla förklaringen till att många valde att lämna facket torde naturligtvis vara den förhöjda finansieringsavgiften till a-kassan, som infördes 1 januari 2007.  Helt plötsligt steg avgiften med över 200 procent. Samtidigt infördes ett jobbavdrag, som i alla fall till delar skulle ge motsvarande skattelättnad för den enskilde. Men låginkomsttagarna fick inte fullt ut kompensation för den höjda avgiften. Många uppfattade att det var facket som höjde sina avgifter trots att det var a-kasseavgiften som sköt i höjden.  Den totala månadskostnaden blev för dyr för många medlemmar och bidrog naturligtvis till att många valde att lämna facket.

Men är ekonomin den enda orsaken?

HTF och Sif arbetade under hela förra året för att bilda det nya fackförbundet Unionen. Anledningen till sammanslagningen var och är att medlemmarna ska ha största möjliga nytta av sitt medlemskap. Detta synsätt präglar vårt arbete inom Unionen och ska vara ledstjärnan i vår resa mot framtiden.

Jag tror att just detta, att alltid sätta medlemmen i centrum, är den absolut viktigaste vägen för att skapa en stor och stark organisation som i ännu större utsträckning har kraft att driva medlemsnära frågor. Men också för att påverka opinion och beslutsfattare.

Vår gemensamma resa i Unionen är den största positionsförflyttningen på svensk arbetsmarknad och vi har just startat den resan. Att medlemmarna är grunden är väl helt naturligt för alla, men hur kan vi då tillsammans skapa en organisation som kan tillgodose de behov som en halv miljon medlemmar kan ha?

Vi kommer aldrig ifrån att en av de viktigaste uppgifterna för fackliga organisationer är att skapa trygghet för samtliga medlemmar. I Sverige har vi ett underbart instrument, kollektivavtalet, som vi och arbetsgivarna gemensamt förfogar över. I kollektivavtalen regleras löner, villkor på arbetsplatsen, semestrar, övertider med mera. Inte minst möjligheten att få pensioner som man kan leva av regleras i kollektivavtalen. Detta är de kanske viktigaste faktorerna för att få ett fungerande arbetsliv och ett bra liv som pensionär.

Det vi, och alla andra fackliga organisationer, har brustit i är att sprida kunskapen om innehållet i kollektivavtalen och den betydelse avtalen har för att vi ska kunna skapa ett bra arbetsliv.  Jag tror nämligen att vi alla vill ha ett arbetsliv som kan fungera utan att vi är beroende av vilken majoritet som har makten i riksdagen. Det kan ju betyda att lagstiftningen kan ändras vart fjärde år.

Räcker detta för att ge oss trygghet på jobbet?

Ja egentligen, men det kan ibland behövas lite till. Kollektivavtalet lägger grunden och sedan kan lokala överenskommelser förhandlas fram på företagen. Där kan hänsyn tas till lokala omständigheter och situationen på arbetsplatsen. Därefter är det fullt möjligt att i det enskilda anställningsavtalet diskutera fram villkor för dig som individ. För att skapa dessa individuella möjligheter måste det finnas ett starkt fack som är närvarande på arbetsplatsen som stöd och som bollplank för varje medlem. 

citatJag tror också att det är viktigt att varje enskild medlem kan känna igen sig i sitt fackförbund och känna att man har en reell nytta och ett inflytande i organisationen.

Jag tror, till skillnad från många debattörer, att våra förtroendevalda på arbetsplatserna har en avgörande betydelse. Att vara ett stöd, ett öra mot marken, att vara en länk till arbetsgivaren, en sammanhållande funktion på arbetsplatsen, är roller som inte nog kan värderas.

En väl fungerande företagsklubb på arbetsplatsen är den viktigaste delen för att ta tillvara åsikterna på arbetsplatsen, även de från enskilda medlemmar.

Om det inte finns någon klubb på arbetsplatsen, hur hanterar vi tillsammans den situationen?

Naturligtvis blir det svårare att få den omedelbara kontakten på arbetsplatsen, men det finns andra vägar som vi kan utveckla mer än vi har gjort hittills.

Vår regionala organisation, med ombudsmän, regionala skyddsombud, karriärcoacher, utbildare med flera har en viktig roll att skapa kontakter och utveckla en dialog med våra enskilda medlemmar. Parallellt är det viktigt att vi skapar bättre möjligheter att nå oss via telefon eller via nätet. Det här är ett grannlaga arbete som kräver både planering och resurser för att genomföras, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

I Unionen kan du sedan 21 maj skräddarsy ditt medlemskap. På vår hemsida har du möjlighet att lägga in din profil, utifrån dina intressen och din yrkesroll. Förhoppningen är att vi tillsammans ska skapa ett medlemskap som är personligt och ger individuella variationer, utifrån den situation du som medlem befinner dig i här och nu.

Ditt behov måste få ett utrymme i verksamheten. Vi bygger ett medlemskap för framtiden, där vi alla kan göra nytta, alla ta del av Unionens verksamhet, alla ges möjlighet att engagera sig och påverka vår gemensamma framtid och inriktning.

Kan Unionen då erbjuda ett medlemskap som är attraktivt och inriktat på inflytande, som är intressestyrt och anpassat för framtiden? Ja, det tror jag definitivt. Unionen har en stark regional organisation, kompetenta och närvarande förtroendevalda och en välutvecklad central organisation. Vi är lyhörda och kommer att driva den linje som våra medlemmar väljer. Trots att vi håller på att banta vår organisation efter de förutsättningar som gäller efter bildandet kommer vi att lyckas med vår gemensamma strävan.

Tillsammans ska vi skapa det nya facket genom Unionen. Ett förbund som är lyhört, effektivt, drivande och som baseras på bra och breda lösningar och med största hänsyn till dina intressen och krav. Vår resa har börjat.            

Ståndpunkter:

  • Varje medlem ska känna igen sig i sitt fackförbund.
  • Medlemskapet ska kunna skräddarsys.
  • Tillsammans skapar vi det nya facket.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.