Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Kollektivavtalet är ett underbart instrument

När Unionen föddes 1 januari inleddes den största positionsförflyttningen på arbetsmarknaden, skriver förbundets förste vice ordförande Bengt Olsson, initiativtagare till TCO-kampanjen "medlemskapets värde".
Bengt Olsson Publicerad
Bengt Olsson, Unionen
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Slutet av 2006 och större delen av 2007 var dystra tider för de fackliga organisationerna i Sverige. Ett stort medlemsras var ett faktum för fackföreningsrörelsen, faktiskt det största någonsin. Vilka var anledningarna? Och hur kan vi bli mer offensiva och utvecklas som fackliga organisationer?

Den enkla förklaringen till att många valde att lämna facket torde naturligtvis vara den förhöjda finansieringsavgiften till a-kassan, som infördes 1 januari 2007.  Helt plötsligt steg avgiften med över 200 procent. Samtidigt infördes ett jobbavdrag, som i alla fall till delar skulle ge motsvarande skattelättnad för den enskilde. Men låginkomsttagarna fick inte fullt ut kompensation för den höjda avgiften. Många uppfattade att det var facket som höjde sina avgifter trots att det var a-kasseavgiften som sköt i höjden.  Den totala månadskostnaden blev för dyr för många medlemmar och bidrog naturligtvis till att många valde att lämna facket.

Men är ekonomin den enda orsaken?

HTF och Sif arbetade under hela förra året för att bilda det nya fackförbundet Unionen. Anledningen till sammanslagningen var och är att medlemmarna ska ha största möjliga nytta av sitt medlemskap. Detta synsätt präglar vårt arbete inom Unionen och ska vara ledstjärnan i vår resa mot framtiden.

Jag tror att just detta, att alltid sätta medlemmen i centrum, är den absolut viktigaste vägen för att skapa en stor och stark organisation som i ännu större utsträckning har kraft att driva medlemsnära frågor. Men också för att påverka opinion och beslutsfattare.

Vår gemensamma resa i Unionen är den största positionsförflyttningen på svensk arbetsmarknad och vi har just startat den resan. Att medlemmarna är grunden är väl helt naturligt för alla, men hur kan vi då tillsammans skapa en organisation som kan tillgodose de behov som en halv miljon medlemmar kan ha?

Vi kommer aldrig ifrån att en av de viktigaste uppgifterna för fackliga organisationer är att skapa trygghet för samtliga medlemmar. I Sverige har vi ett underbart instrument, kollektivavtalet, som vi och arbetsgivarna gemensamt förfogar över. I kollektivavtalen regleras löner, villkor på arbetsplatsen, semestrar, övertider med mera. Inte minst möjligheten att få pensioner som man kan leva av regleras i kollektivavtalen. Detta är de kanske viktigaste faktorerna för att få ett fungerande arbetsliv och ett bra liv som pensionär.

Det vi, och alla andra fackliga organisationer, har brustit i är att sprida kunskapen om innehållet i kollektivavtalen och den betydelse avtalen har för att vi ska kunna skapa ett bra arbetsliv.  Jag tror nämligen att vi alla vill ha ett arbetsliv som kan fungera utan att vi är beroende av vilken majoritet som har makten i riksdagen. Det kan ju betyda att lagstiftningen kan ändras vart fjärde år.

Räcker detta för att ge oss trygghet på jobbet?

Ja egentligen, men det kan ibland behövas lite till. Kollektivavtalet lägger grunden och sedan kan lokala överenskommelser förhandlas fram på företagen. Där kan hänsyn tas till lokala omständigheter och situationen på arbetsplatsen. Därefter är det fullt möjligt att i det enskilda anställningsavtalet diskutera fram villkor för dig som individ. För att skapa dessa individuella möjligheter måste det finnas ett starkt fack som är närvarande på arbetsplatsen som stöd och som bollplank för varje medlem. 

citatJag tror också att det är viktigt att varje enskild medlem kan känna igen sig i sitt fackförbund och känna att man har en reell nytta och ett inflytande i organisationen.

Jag tror, till skillnad från många debattörer, att våra förtroendevalda på arbetsplatserna har en avgörande betydelse. Att vara ett stöd, ett öra mot marken, att vara en länk till arbetsgivaren, en sammanhållande funktion på arbetsplatsen, är roller som inte nog kan värderas.

En väl fungerande företagsklubb på arbetsplatsen är den viktigaste delen för att ta tillvara åsikterna på arbetsplatsen, även de från enskilda medlemmar.

Om det inte finns någon klubb på arbetsplatsen, hur hanterar vi tillsammans den situationen?

Naturligtvis blir det svårare att få den omedelbara kontakten på arbetsplatsen, men det finns andra vägar som vi kan utveckla mer än vi har gjort hittills.

Vår regionala organisation, med ombudsmän, regionala skyddsombud, karriärcoacher, utbildare med flera har en viktig roll att skapa kontakter och utveckla en dialog med våra enskilda medlemmar. Parallellt är det viktigt att vi skapar bättre möjligheter att nå oss via telefon eller via nätet. Det här är ett grannlaga arbete som kräver både planering och resurser för att genomföras, men jag är övertygad om att vi är på rätt väg.

I Unionen kan du sedan 21 maj skräddarsy ditt medlemskap. På vår hemsida har du möjlighet att lägga in din profil, utifrån dina intressen och din yrkesroll. Förhoppningen är att vi tillsammans ska skapa ett medlemskap som är personligt och ger individuella variationer, utifrån den situation du som medlem befinner dig i här och nu.

Ditt behov måste få ett utrymme i verksamheten. Vi bygger ett medlemskap för framtiden, där vi alla kan göra nytta, alla ta del av Unionens verksamhet, alla ges möjlighet att engagera sig och påverka vår gemensamma framtid och inriktning.

Kan Unionen då erbjuda ett medlemskap som är attraktivt och inriktat på inflytande, som är intressestyrt och anpassat för framtiden? Ja, det tror jag definitivt. Unionen har en stark regional organisation, kompetenta och närvarande förtroendevalda och en välutvecklad central organisation. Vi är lyhörda och kommer att driva den linje som våra medlemmar väljer. Trots att vi håller på att banta vår organisation efter de förutsättningar som gäller efter bildandet kommer vi att lyckas med vår gemensamma strävan.

Tillsammans ska vi skapa det nya facket genom Unionen. Ett förbund som är lyhört, effektivt, drivande och som baseras på bra och breda lösningar och med största hänsyn till dina intressen och krav. Vår resa har börjat.            

Ståndpunkter:

  • Varje medlem ska känna igen sig i sitt fackförbund.
  • Medlemskapet ska kunna skräddarsys.
  • Tillsammans skapar vi det nya facket.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell

Debatt

Debatt: ”Vuxendagis” är ett systemfel – inte leverantörernas ovilja

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete, skriver Aralia Eriksson.
Aralia Eriksson Publicerad 27 januari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram
Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande, skriver Aralia Eriksson. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ett reportage om arbetssökande som "skulle rustas för jobb men fick fika och sortera skruvar” väcker berättigad kritik. Ingen ska behöva uppleva arbetsmarknadsinsatser som meningslösa eller förnedrande. Men bilden av leverantörer som oambitiösa och okontrollerade riskerar att dölja det verkliga problemet: ett system som styr mot kontroll och närvaro i stället för faktisk utveckling mot arbete. 

Aralia Eriksson

Som leverantör av Arbetsförmedlingens insatser verkar vi under omfattande tillsyn. Oanmälda besök, kontroller av legitimationer, utbildningskrav och behörigheter, granskning av lokaler, dokumentation och närvaro ned på timnivå är vardag. 

Regelverken är detaljerade och efterlevnaden följs upp systematiskt. Att leverantörer skulle verka utan kontroll stämmer helt enkelt inte. Problemet är istället vad kontrollsystemet fokuserar på.

Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer

I dag premieras närvaro och administration, inte kvalitet, innehåll eller faktisk utveckling. Allt mer tid går åt rapportering, avvikelsehantering och formella processer. Den tiden tas direkt från kärnuppdraget: att stötta människor, stärka språket, bygga självförtroende och skapa vägar till praktik och arbete.

Kravet på ett visst antal närvarotimmar, oavsett individens behov eller förutsättningar, är ett tydligt exempel. Av rädsla för att deltagare annars ”inte gör något” har systemet byggts kring fysisk närvaro. Resultatet blir en tidshets där människor måste vara på plats även när innehållet inte är individanpassat. Det är här känslan av ”vuxendagis” uppstår.

Målgruppen inom dessa insatser är långt ifrån homogen. Många deltagare har komplexa behov kopplade till hälsa, rehabilitering, språk eller tidigare misslyckanden på arbetsmarknaden. För dem sker utveckling sällan i stora språng. Framstegen kan vara förbättrad svenska, ökad stabilitet eller stärkt självkänsla. Avgörande steg som i dag varken mäts, efterfrågas eller ges tillräcklig tid.

Problemet är vad kontrollsystemet fokuserar på

Samtidigt är kopplingen till arbetsgivare avgörande. För att deltagare ska kunna ta nästa steg krävs att arbetsgivare är beredda att öppna sina dörrar för målgruppen genom praktik och anställning. Det förutsätter resurser, stöd och lägre trösklar än i dag. Här behöver Arbetsförmedlingen i högre grad upphandla och följa upp insatser utifrån faktiska resultat, inte bara aktivitet.

Samarbetet mellan myndighet och leverantörer behöver också utvecklas. I dag utför vi uppdrag enligt detaljerade krav, men med begränsat inflytande över hur tjänsterna utformas. Konsekvensen blir att välkända problem upprepas, trots att de är tydliga för dem som möter deltagarna varje dag.

När arbetsmarknadsinsatser upplevs som ”vuxendagis” handlar det sällan om bristande ambition hos leverantörerna. Det är ett resultat av ett system som premierar kontroll och närvaro framför utveckling och faktiska steg mot arbete.

Vill vi att fler människor ska närma sig arbetsmarknaden måste vi förändra hur insatser utformas, mäts och följs upp. Annars riskerar vi att fortsätta kritisera ett resultat som systemet självt producerar.

/Aralia Eriksson, VD AKG Sverige