Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte bara löneökningar som ökar inflationen

Det är möjligt att göra rekordvinster för näringslivet trots lågkonjunktur. Det är en viktig lärdom inför nästa avtalsrörelse, skriver Daniel Lind.
Publicerad
Lågkonjunktur behöver inte betyda att företagen inte gör vinster, skriver Daniel Lind.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det samhällsekonomiska mönstret är att näringslivets lönsamhet ökar i konjunkturuppgångar och minskar i konjunkturnedgångar. Förklaringen är enkel: när försäljningen ökar, ökar intäkterna snabbare än kostnaderna. När försäljningen minskar, minskar intäkterna snabbare än kostnaderna. 

Men efter coronapandemin och den åtföljande inflationschocken gäller inte det mönstret längre för svensk ekonomi. Trots att vi sedan 2021 har sett en gradvis försämring av efterfrågan i ekonomin har näringslivets lönsamhet fortsatt att förbättras. Lågkonjunktur och rekordvinster går hand i hand.

Det ser vi av diagrammet nedan. Av detta framgår att vinsten per såld vara  förra året var den högsta sedan åtminstone 1993. De bästa prognoserna visar att den här mycket höga lönsamheten även förväntas ligga kvar på i det närmaste lika hög nivå i år och nästa år.

diagram

Vad diagrammet också visar är att lönsamheten var gynnsam redan när pandemin slog till under 2020. Den inflationschock som följde av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har därefter resulterat i en historiskt unik förbättring av lönsamheten. Mellan 2020 och 2023 ökade lönsamheten med mer än 15 procent. Vad förklarar det här brottet mot det historiska mönstret?

Ett avgörande skäl är att näringslivet har varit mycket framgångsrikt i att föra vidare sina kostnadsökningar på konsumenterna. Företagen har kunnat höja sina priser utan att tappa alltför mycket försäljning. 

Detta prissättningsbeteende har varit möjligt trots att efterfrågan i svensk ekonomi har försämrats. Det tyder på att konkurrensen många gånger är svagare än vad många av oss har trott. Med hårdare konkurrenstryck hade inflationsuppgången varit betydligt beskedligare eftersom företagen inte hade kunnat höja sina priser i samma utsträckning. Därmed hade inte heller löntagarnas reallöner fallit lika mycket som de har gjort. BNP-tillväxten hade gynnats.

Ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar 

En andra lärdom är att politikens och det ekonomisk-politiska etablissemangets föreställning om inflationens orsaker har varit alltför ensidig. De senaste decenniernas tankefigur har helt präglats av att det är efterfrågan i ekonomin som driver inflationen. Särskilt fokus har legat på att en förbättrad konjunktur ökar sysselsättningen och stärker löntagarnas förhandlingsposition. Enligt denna tankefigur har oansvariga fackförbund tagit tillfället i akt och förhandlat fram löneökningar som pressar upp inflationen och tvingar Riksbanken att kyla av ekonomin genom höjd styrränta.

Ingen kan hävda att det är en sådan logik som vi har sett de senaste åren. Detta bör inte bara leda till en större ödmjukhet inför möjliga orsaker bakom inflationen, utan också till att det tas fram indikatorer som löpande kan användas för att följa företagens prissättning. I dag vänder vi ut och in på lönestatistiken och ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar med ytterligare några tiondelar. Men de faktorer som på något år pressade upp inflationen från två till tolv procent vet vi knappt någonting om. 

En god konkurrens i svensk ekonomi gynnar produktiviteten och tillväxten, men den är även en viktig pusselbit i nästa avtalsrörelse. Väl fungerande marknader gynnar löntagarna. Svag konkurrens har, i spåren av de senaste årens inflationschock, lett till en lönsamhet som ligger långt över den nivå som krävs för att säkerställa näringslivets långsiktiga konkurrenskraft. Detta gynnar varken svensk ekonomi eller svenska löntagare. 

/Daniel Lind, Forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vem tjänar på den nya lagen om arbetslöshetsersättning?

Hittar jag inget nytt jobb innan hösten meddelar jag a-kassan och Arbetsförmedlingen att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar, skriver Eddy Nehls.
Eddy Nehls Publicerad 21 april 2026, kl 09:15
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls