Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte bara löneökningar som ökar inflationen

Det är möjligt att göra rekordvinster för näringslivet trots lågkonjunktur. Det är en viktig lärdom inför nästa avtalsrörelse, skriver Daniel Lind.
Publicerad
Lågkonjunktur behöver inte betyda att företagen inte gör vinster, skriver Daniel Lind.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det samhällsekonomiska mönstret är att näringslivets lönsamhet ökar i konjunkturuppgångar och minskar i konjunkturnedgångar. Förklaringen är enkel: när försäljningen ökar, ökar intäkterna snabbare än kostnaderna. När försäljningen minskar, minskar intäkterna snabbare än kostnaderna. 

Men efter coronapandemin och den åtföljande inflationschocken gäller inte det mönstret längre för svensk ekonomi. Trots att vi sedan 2021 har sett en gradvis försämring av efterfrågan i ekonomin har näringslivets lönsamhet fortsatt att förbättras. Lågkonjunktur och rekordvinster går hand i hand.

Det ser vi av diagrammet nedan. Av detta framgår att vinsten per såld vara  förra året var den högsta sedan åtminstone 1993. De bästa prognoserna visar att den här mycket höga lönsamheten även förväntas ligga kvar på i det närmaste lika hög nivå i år och nästa år.

diagram

Vad diagrammet också visar är att lönsamheten var gynnsam redan när pandemin slog till under 2020. Den inflationschock som följde av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har därefter resulterat i en historiskt unik förbättring av lönsamheten. Mellan 2020 och 2023 ökade lönsamheten med mer än 15 procent. Vad förklarar det här brottet mot det historiska mönstret?

Ett avgörande skäl är att näringslivet har varit mycket framgångsrikt i att föra vidare sina kostnadsökningar på konsumenterna. Företagen har kunnat höja sina priser utan att tappa alltför mycket försäljning. 

Detta prissättningsbeteende har varit möjligt trots att efterfrågan i svensk ekonomi har försämrats. Det tyder på att konkurrensen många gånger är svagare än vad många av oss har trott. Med hårdare konkurrenstryck hade inflationsuppgången varit betydligt beskedligare eftersom företagen inte hade kunnat höja sina priser i samma utsträckning. Därmed hade inte heller löntagarnas reallöner fallit lika mycket som de har gjort. BNP-tillväxten hade gynnats.

Ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar 

En andra lärdom är att politikens och det ekonomisk-politiska etablissemangets föreställning om inflationens orsaker har varit alltför ensidig. De senaste decenniernas tankefigur har helt präglats av att det är efterfrågan i ekonomin som driver inflationen. Särskilt fokus har legat på att en förbättrad konjunktur ökar sysselsättningen och stärker löntagarnas förhandlingsposition. Enligt denna tankefigur har oansvariga fackförbund tagit tillfället i akt och förhandlat fram löneökningar som pressar upp inflationen och tvingar Riksbanken att kyla av ekonomin genom höjd styrränta.

Ingen kan hävda att det är en sådan logik som vi har sett de senaste åren. Detta bör inte bara leda till en större ödmjukhet inför möjliga orsaker bakom inflationen, utan också till att det tas fram indikatorer som löpande kan användas för att följa företagens prissättning. I dag vänder vi ut och in på lönestatistiken och ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar med ytterligare några tiondelar. Men de faktorer som på något år pressade upp inflationen från två till tolv procent vet vi knappt någonting om. 

En god konkurrens i svensk ekonomi gynnar produktiviteten och tillväxten, men den är även en viktig pusselbit i nästa avtalsrörelse. Väl fungerande marknader gynnar löntagarna. Svag konkurrens har, i spåren av de senaste årens inflationschock, lett till en lönsamhet som ligger långt över den nivå som krävs för att säkerställa näringslivets långsiktiga konkurrenskraft. Detta gynnar varken svensk ekonomi eller svenska löntagare. 

/Daniel Lind, Forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm