Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inte bara löneökningar som ökar inflationen

Det är möjligt att göra rekordvinster för näringslivet trots lågkonjunktur. Det är en viktig lärdom inför nästa avtalsrörelse, skriver Daniel Lind.
Publicerad
Lågkonjunktur behöver inte betyda att företagen inte gör vinster, skriver Daniel Lind.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det samhällsekonomiska mönstret är att näringslivets lönsamhet ökar i konjunkturuppgångar och minskar i konjunkturnedgångar. Förklaringen är enkel: när försäljningen ökar, ökar intäkterna snabbare än kostnaderna. När försäljningen minskar, minskar intäkterna snabbare än kostnaderna. 

Men efter coronapandemin och den åtföljande inflationschocken gäller inte det mönstret längre för svensk ekonomi. Trots att vi sedan 2021 har sett en gradvis försämring av efterfrågan i ekonomin har näringslivets lönsamhet fortsatt att förbättras. Lågkonjunktur och rekordvinster går hand i hand.

Det ser vi av diagrammet nedan. Av detta framgår att vinsten per såld vara  förra året var den högsta sedan åtminstone 1993. De bästa prognoserna visar att den här mycket höga lönsamheten även förväntas ligga kvar på i det närmaste lika hög nivå i år och nästa år.

diagram

Vad diagrammet också visar är att lönsamheten var gynnsam redan när pandemin slog till under 2020. Den inflationschock som följde av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har därefter resulterat i en historiskt unik förbättring av lönsamheten. Mellan 2020 och 2023 ökade lönsamheten med mer än 15 procent. Vad förklarar det här brottet mot det historiska mönstret?

Ett avgörande skäl är att näringslivet har varit mycket framgångsrikt i att föra vidare sina kostnadsökningar på konsumenterna. Företagen har kunnat höja sina priser utan att tappa alltför mycket försäljning. 

Detta prissättningsbeteende har varit möjligt trots att efterfrågan i svensk ekonomi har försämrats. Det tyder på att konkurrensen många gånger är svagare än vad många av oss har trott. Med hårdare konkurrenstryck hade inflationsuppgången varit betydligt beskedligare eftersom företagen inte hade kunnat höja sina priser i samma utsträckning. Därmed hade inte heller löntagarnas reallöner fallit lika mycket som de har gjort. BNP-tillväxten hade gynnats.

Ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar 

En andra lärdom är att politikens och det ekonomisk-politiska etablissemangets föreställning om inflationens orsaker har varit alltför ensidig. De senaste decenniernas tankefigur har helt präglats av att det är efterfrågan i ekonomin som driver inflationen. Särskilt fokus har legat på att en förbättrad konjunktur ökar sysselsättningen och stärker löntagarnas förhandlingsposition. Enligt denna tankefigur har oansvariga fackförbund tagit tillfället i akt och förhandlat fram löneökningar som pressar upp inflationen och tvingar Riksbanken att kyla av ekonomin genom höjd styrränta.

Ingen kan hävda att det är en sådan logik som vi har sett de senaste åren. Detta bör inte bara leda till en större ödmjukhet inför möjliga orsaker bakom inflationen, utan också till att det tas fram indikatorer som löpande kan användas för att följa företagens prissättning. I dag vänder vi ut och in på lönestatistiken och ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar med ytterligare några tiondelar. Men de faktorer som på något år pressade upp inflationen från två till tolv procent vet vi knappt någonting om. 

En god konkurrens i svensk ekonomi gynnar produktiviteten och tillväxten, men den är även en viktig pusselbit i nästa avtalsrörelse. Väl fungerande marknader gynnar löntagarna. Svag konkurrens har, i spåren av de senaste årens inflationschock, lett till en lönsamhet som ligger långt över den nivå som krävs för att säkerställa näringslivets långsiktiga konkurrenskraft. Detta gynnar varken svensk ekonomi eller svenska löntagare. 

/Daniel Lind, Forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission

 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen