Det samhällsekonomiska mönstret är att näringslivets lönsamhet ökar i konjunkturuppgångar och minskar i konjunkturnedgångar. Förklaringen är enkel: när försäljningen ökar, ökar intäkterna snabbare än kostnaderna. När försäljningen minskar, minskar intäkterna snabbare än kostnaderna. 

Men efter coronapandemin och den åtföljande inflationschocken gäller inte det mönstret längre för svensk ekonomi. Trots att vi sedan 2021 har sett en gradvis försämring av efterfrågan i ekonomin har näringslivets lönsamhet fortsatt att förbättras. Lågkonjunktur och rekordvinster går hand i hand.

Det ser vi av diagrammet nedan. Av detta framgår att vinsten per såld vara  förra året var den högsta sedan åtminstone 1993. De bästa prognoserna visar att den här mycket höga lönsamheten även förväntas ligga kvar på i det närmaste lika hög nivå i år och nästa år.

Vad diagrammet också visar är att lönsamheten var gynnsam redan när pandemin slog till under 2020. Den inflationschock som följde av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har därefter resulterat i en historiskt unik förbättring av lönsamheten. Mellan 2020 och 2023 ökade lönsamheten med mer än 15 procent. Vad förklarar det här brottet mot det historiska mönstret?

Ett avgörande skäl är att näringslivet har varit mycket framgångsrikt i att föra vidare sina kostnadsökningar på konsumenterna. Företagen har kunnat höja sina priser utan att tappa alltför mycket försäljning. 

Detta prissättningsbeteende har varit möjligt trots att efterfrågan i svensk ekonomi har försämrats. Det tyder på att konkurrensen många gånger är svagare än vad många av oss har trott. Med hårdare konkurrenstryck hade inflationsuppgången varit betydligt beskedligare eftersom företagen inte hade kunnat höja sina priser i samma utsträckning. Därmed hade inte heller löntagarnas reallöner fallit lika mycket som de har gjort. BNP-tillväxten hade gynnats.

En andra lärdom är att politikens och det ekonomisk-politiska etablissemangets föreställning om inflationens orsaker har varit alltför ensidig. De senaste decenniernas tankefigur har helt präglats av att det är efterfrågan i ekonomin som driver inflationen. Särskilt fokus har legat på att en förbättrad konjunktur ökar sysselsättningen och stärker löntagarnas förhandlingsposition. Enligt denna tankefigur har oansvariga fackförbund tagit tillfället i akt och förhandlat fram löneökningar som pressar upp inflationen och tvingar Riksbanken att kyla av ekonomin genom höjd styrränta.

Ingen kan hävda att det är en sådan logik som vi har sett de senaste åren. Detta bör inte bara leda till en större ödmjukhet inför möjliga orsaker bakom inflationen, utan också till att det tas fram indikatorer som löpande kan användas för att följa företagens prissättning. I dag vänder vi ut och in på lönestatistiken och ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar med ytterligare några tiondelar. Men de faktorer som på något år pressade upp inflationen från två till tolv procent vet vi knappt någonting om. 

En god konkurrens i svensk ekonomi gynnar produktiviteten och tillväxten, men den är även en viktig pusselbit i nästa avtalsrörelse. Väl fungerande marknader gynnar löntagarna. Svag konkurrens har, i spåren av de senaste årens inflationschock, lett till en lönsamhet som ligger långt över den nivå som krävs för att säkerställa näringslivets långsiktiga konkurrenskraft. Detta gynnar varken svensk ekonomi eller svenska löntagare. 

/Daniel Lind, Forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission