Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Inte bara löneökningar som ökar inflationen
Det är möjligt att göra rekordvinster för näringslivet trots lågkonjunktur. Det är en viktig lärdom inför nästa avtalsrörelse, skriver Daniel Lind.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Det samhällsekonomiska mönstret är att näringslivets lönsamhet ökar i konjunkturuppgångar och minskar i konjunkturnedgångar. Förklaringen är enkel: när försäljningen ökar, ökar intäkterna snabbare än kostnaderna. När försäljningen minskar, minskar intäkterna snabbare än kostnaderna.
Men efter coronapandemin och den åtföljande inflationschocken gäller inte det mönstret längre för svensk ekonomi. Trots att vi sedan 2021 har sett en gradvis försämring av efterfrågan i ekonomin har näringslivets lönsamhet fortsatt att förbättras. Lågkonjunktur och rekordvinster går hand i hand.
Det ser vi av diagrammet nedan. Av detta framgår att vinsten per såld vara förra året var den högsta sedan åtminstone 1993. De bästa prognoserna visar att den här mycket höga lönsamheten även förväntas ligga kvar på i det närmaste lika hög nivå i år och nästa år.
Vad diagrammet också visar är att lönsamheten var gynnsam redan när pandemin slog till under 2020. Den inflationschock som följde av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har därefter resulterat i en historiskt unik förbättring av lönsamheten. Mellan 2020 och 2023 ökade lönsamheten med mer än 15 procent. Vad förklarar det här brottet mot det historiska mönstret?
Ett avgörande skäl är att näringslivet har varit mycket framgångsrikt i att föra vidare sina kostnadsökningar på konsumenterna. Företagen har kunnat höja sina priser utan att tappa alltför mycket försäljning.
Detta prissättningsbeteende har varit möjligt trots att efterfrågan i svensk ekonomi har försämrats. Det tyder på att konkurrensen många gånger är svagare än vad många av oss har trott. Med hårdare konkurrenstryck hade inflationsuppgången varit betydligt beskedligare eftersom företagen inte hade kunnat höja sina priser i samma utsträckning. Därmed hade inte heller löntagarnas reallöner fallit lika mycket som de har gjort. BNP-tillväxten hade gynnats.
Ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar
En andra lärdom är att politikens och det ekonomisk-politiska etablissemangets föreställning om inflationens orsaker har varit alltför ensidig. De senaste decenniernas tankefigur har helt präglats av att det är efterfrågan i ekonomin som driver inflationen. Särskilt fokus har legat på att en förbättrad konjunktur ökar sysselsättningen och stärker löntagarnas förhandlingsposition. Enligt denna tankefigur har oansvariga fackförbund tagit tillfället i akt och förhandlat fram löneökningar som pressar upp inflationen och tvingar Riksbanken att kyla av ekonomin genom höjd styrränta.
Ingen kan hävda att det är en sådan logik som vi har sett de senaste åren. Detta bör inte bara leda till en större ödmjukhet inför möjliga orsaker bakom inflationen, utan också till att det tas fram indikatorer som löpande kan användas för att följa företagens prissättning. I dag vänder vi ut och in på lönestatistiken och ofta låter det som om ekonomin fullständigt kommer att falla samman om lönerna ökar med ytterligare några tiondelar. Men de faktorer som på något år pressade upp inflationen från två till tolv procent vet vi knappt någonting om.
En god konkurrens i svensk ekonomi gynnar produktiviteten och tillväxten, men den är även en viktig pusselbit i nästa avtalsrörelse. Väl fungerande marknader gynnar löntagarna. Svag konkurrens har, i spåren av de senaste årens inflationschock, lett till en lönsamhet som ligger långt över den nivå som krävs för att säkerställa näringslivets långsiktiga konkurrenskraft. Detta gynnar varken svensk ekonomi eller svenska löntagare.
/Daniel Lind, Forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
