Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Att stå upp för sin upphovsrätt gav en skuld på nära fyra miljoner i stället för en årlig ersättning från förlaget. Kan anställda och frilansar lita på det skydd som finns i lagen? Det undrar en av illustratörerna till de populära barnfigurerna Babblarna, Ola Schubert.
Publicerad
Hatten Förlag
Illustratören Ola Schubert anser att lagen om upphovsrätt är ett svagt skydd av skaparens alster. Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitten av 80-talet, när jag gick på mellanstadiet, så brukade jag extraknäcka på min mammas jobb under loven. Hon arbetade på en liten patentbyrå som låg på Östermalm i Stockholm. Mitt jobb bestod ofta av att sortera akter av olika slag. En del mappar var tunna, men en del var väldigt tjocka och ibland kunde flera tjocka mappar tillhöra samma akt. Min mamma förklarade för mig att var och en av dessa akter innehöll en uppfinning, en uppfinning som någon hade patenterat. Att uppfinnarna som kommit på idén skyddade den så att ingen skulle kunna sno åt sig idén och tjäna pengar på den.

Mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig

Sedan dess har jag ofta hört att vi i Sverige har en stark upphovsrättslagstiftning. Det har berättats för mig i skolsalar och jag har läst det i studentlitteratur och på myndigheters webbsidor. Det har präntats in under hela mitt yrkesliv som illustratör och animatör. Jag har lärt mig om ideell och ekonomisk upphovsrätt, royalty, och patent. Detta har jag lärt ut vidare till mina elever under min tid som lärare.

Det har känts som om upphovsrätten var något man i Sverige generellt respekterade, både som kreatör och bolag. Men nu, många år senare har jag fått erfara den totala motsatsen. Hur tandlös upphovsrättslagen kan vara när den väl sätts på prov, och hur utsatt jag som upphovsperson var när ett förlag bestämde sig för att processa mot mig rättsligt för att slå fast att mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig.

När ett intrång sker i ens upphovsrätt, när någon använder sig av dina verk utan tillåtelse, så är det du som upphovsperson som måste agera. Jag var frilans när jag skapade illustrationerna, men när tvisten uppstod så hade jag nyligen blivit anställd på förlaget.

Att som anställd börja hävda sin upphovsrätt är inte lätt, speciellt om arbetsgivaren är av en helt annan åsikt. Som enskild individ befinner man sig i en fruktansvärd limbo där man kan riskera hela sin framtid för att stå upp för något som man har rätt till i grundlagen. Men jag kunde upphovsrättslagstiftningen, och jag förlitade mig på den. Men det var någonting jag inte hade tänkt på.

Det kan innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till domstol

När lagar väl skrivs in i lagboken så fungerar de mer som en rekommendation, hur vi som demokrati vill att upphovsrätten ska fungera. Men inget är hugget i sten. Lagar är tolkningsbara och det är endast när domar avkunnas som lagarna långsamt mejslas fram. Ju fler domar, desto tydligare blir lagen. Det finns relativt få tydliga upphovsrättsdomar i vårt land, för även om det tvistas en del om upphovsrättigheter så gör ofta parterna upp i godo innan det blir en rättslig sak, eller innan en dom faller. Därför kan det innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till en domstol. I stället har vi förlitat oss på vad som står i lagboken och förhållit oss till den starka branschpraxis som finns i Sverige när det gäller upphovsrätt.

I tio års tid hade jag ett royaltyavtal och genom det fick jag betalt för förlagets nyttjande av mina upphovsrättigheter. När avtalet väl skulle omförhandlas tio år senare så menade förlaget att de ägde upphovsrätten till mina illustrationer. Förlaget valde att stämma mig i arbetsdomstolen där de pekade på att royalty som begrepp inte finns inskrivet i lagstiftningen. Samtidigt hävdade de att vårt avtal som följts under tio års tid aldrig hade gällt, i stället för royalty kallade förlaget det nu för “tilläggsersättning”.

På så sätt kringgick de den starka branschpraxis, både nationellt och internationellt som slår fast att royalty är en betalning för att någon nyttjar en upphovspersons skyddade verk. De fick domstolen att tolka mitt royaltyavtal som ett slags ospecificerat bonusavtal, som aldrig hade innefattat mina upphovsrättigheter. De hade jag ovetandes blivit av med 15 år tidigare. Enligt domslutet var allt en missuppfattning från min sida.

Det gav mig mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, istället för en årlig ersättning från förlaget

Domen mot mig blev prejudicerande, vi kan kanske inte längre utgå ifrån att royalty har med upphovsrättsersättning att göra.  Arbetsdomstolens dom har visat att upphovsrättslagstiftningen har stora brister, och att lagen relativt enkelt kan kringgås.

Att stå upp för mina grundlagsskyddade rättigheter, att lita på lagstiftningen och allt det jag lärt mig om upphovsrätt, gav mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, i stället för en årlig ersättning från förlaget som i dag tjänar stora pengar på det jag skapat. Domen har visat på att vi upphovspersoner har allt att riskera när vi står upp för vår rätt, och att bolag har allt att vinna på att utmana lagstiftningen, speciellt om det finns en chans att driva ärendet i fel domstol. 

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare