Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ingen hjälp av upphovsrätt som skapare

Att stå upp för sin upphovsrätt gav en skuld på nära fyra miljoner i stället för en årlig ersättning från förlaget. Kan anställda och frilansar lita på det skydd som finns i lagen? Det undrar en av illustratörerna till de populära barnfigurerna Babblarna, Ola Schubert.
Publicerad
Hatten Förlag
Illustratören Ola Schubert anser att lagen om upphovsrätt är ett svagt skydd av skaparens alster. Hatten Förlag
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I mitten av 80-talet, när jag gick på mellanstadiet, så brukade jag extraknäcka på min mammas jobb under loven. Hon arbetade på en liten patentbyrå som låg på Östermalm i Stockholm. Mitt jobb bestod ofta av att sortera akter av olika slag. En del mappar var tunna, men en del var väldigt tjocka och ibland kunde flera tjocka mappar tillhöra samma akt. Min mamma förklarade för mig att var och en av dessa akter innehöll en uppfinning, en uppfinning som någon hade patenterat. Att uppfinnarna som kommit på idén skyddade den så att ingen skulle kunna sno åt sig idén och tjäna pengar på den.

Mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig

Sedan dess har jag ofta hört att vi i Sverige har en stark upphovsrättslagstiftning. Det har berättats för mig i skolsalar och jag har läst det i studentlitteratur och på myndigheters webbsidor. Det har präntats in under hela mitt yrkesliv som illustratör och animatör. Jag har lärt mig om ideell och ekonomisk upphovsrätt, royalty, och patent. Detta har jag lärt ut vidare till mina elever under min tid som lärare.

Det har känts som om upphovsrätten var något man i Sverige generellt respekterade, både som kreatör och bolag. Men nu, många år senare har jag fått erfara den totala motsatsen. Hur tandlös upphovsrättslagen kan vara när den väl sätts på prov, och hur utsatt jag som upphovsperson var när ett förlag bestämde sig för att processa mot mig rättsligt för att slå fast att mina upphovsrätter tillhörde dem, och inte längre mig.

När ett intrång sker i ens upphovsrätt, när någon använder sig av dina verk utan tillåtelse, så är det du som upphovsperson som måste agera. Jag var frilans när jag skapade illustrationerna, men när tvisten uppstod så hade jag nyligen blivit anställd på förlaget.

Att som anställd börja hävda sin upphovsrätt är inte lätt, speciellt om arbetsgivaren är av en helt annan åsikt. Som enskild individ befinner man sig i en fruktansvärd limbo där man kan riskera hela sin framtid för att stå upp för något som man har rätt till i grundlagen. Men jag kunde upphovsrättslagstiftningen, och jag förlitade mig på den. Men det var någonting jag inte hade tänkt på.

Det kan innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till domstol

När lagar väl skrivs in i lagboken så fungerar de mer som en rekommendation, hur vi som demokrati vill att upphovsrätten ska fungera. Men inget är hugget i sten. Lagar är tolkningsbara och det är endast när domar avkunnas som lagarna långsamt mejslas fram. Ju fler domar, desto tydligare blir lagen. Det finns relativt få tydliga upphovsrättsdomar i vårt land, för även om det tvistas en del om upphovsrättigheter så gör ofta parterna upp i godo innan det blir en rättslig sak, eller innan en dom faller. Därför kan det innebära en stor risk när upphovsrättstvister väl finner sin väg till en domstol. I stället har vi förlitat oss på vad som står i lagboken och förhållit oss till den starka branschpraxis som finns i Sverige när det gäller upphovsrätt.

I tio års tid hade jag ett royaltyavtal och genom det fick jag betalt för förlagets nyttjande av mina upphovsrättigheter. När avtalet väl skulle omförhandlas tio år senare så menade förlaget att de ägde upphovsrätten till mina illustrationer. Förlaget valde att stämma mig i arbetsdomstolen där de pekade på att royalty som begrepp inte finns inskrivet i lagstiftningen. Samtidigt hävdade de att vårt avtal som följts under tio års tid aldrig hade gällt, i stället för royalty kallade förlaget det nu för “tilläggsersättning”.

På så sätt kringgick de den starka branschpraxis, både nationellt och internationellt som slår fast att royalty är en betalning för att någon nyttjar en upphovspersons skyddade verk. De fick domstolen att tolka mitt royaltyavtal som ett slags ospecificerat bonusavtal, som aldrig hade innefattat mina upphovsrättigheter. De hade jag ovetandes blivit av med 15 år tidigare. Enligt domslutet var allt en missuppfattning från min sida.

Det gav mig mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, istället för en årlig ersättning från förlaget

Domen mot mig blev prejudicerande, vi kan kanske inte längre utgå ifrån att royalty har med upphovsrättsersättning att göra.  Arbetsdomstolens dom har visat att upphovsrättslagstiftningen har stora brister, och att lagen relativt enkelt kan kringgås.

Att stå upp för mina grundlagsskyddade rättigheter, att lita på lagstiftningen och allt det jag lärt mig om upphovsrätt, gav mig en skuld på nära 4 miljoner kronor, i stället för en årlig ersättning från förlaget som i dag tjänar stora pengar på det jag skapat. Domen har visat på att vi upphovspersoner har allt att riskera när vi står upp för vår rätt, och att bolag har allt att vinna på att utmana lagstiftningen, speciellt om det finns en chans att driva ärendet i fel domstol. 

/Ola Schubert, en av illustratörerna till Babblarna

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsgivare gör bort sig i rekryteringsprocessen

Arbetssökande lägger ned själ och hjärta i tester och ansökningsbrev bara för att bli bemötta av autogenererade mejl och AI-botar som sorterar i urvalsprocessen, skriver Ylva Forner.
Publicerad 2 september 2025, kl 09:45
rutor som kryssats i över ett papper
Arbetsgivare tvingar arbetssökande att lägga mycket tid på tester i rekryteringsprocesser. Det ger en osmickrande bild av varumärket, skriver Ylva Forner. Foto: Colourbox/Robert Eldrim
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det slog mig att företag som använder sig av tester och AI-genererade svar i rekryteringsprocesser inte förstår hur deras varumärke framstår. 

Så jag mailade en styrelse på ett av dem, där jag sökt jobb. 
Så här skrev jag: 

Hej,

Jag heter Ylva Forner och lade igår ner större delen av min dag på att söka tjänsten som kommunikations- och insamlingsansvarig hos er. Ett uppdrag jag har både erfarenheten och engagemanget för att vara en perfekt kandidat för. Jag svarade på urvalsfrågor, fick ge mitt löneanspråk och motivera min ansökan, allt mycket personligt och genomarbetat. 

Det här mailet är dock inte till för att pusha för mig själv, utan vad jag undrar är om ni är medvetna om hur rekryteringsprocessen ni står bakom går till och hur bilden av hur ni behandlar människor framstår?

Det är nämligen inte smickrande. 

Innan en människa ens läst min ansökan kommer ett autogenerat mailet som ber mig lägga ännu en halvtimme av min tid på att göra IQ-tester. Passerar jag dessa kommer någon läsa min ansökan och då kan jag eventuellt få bli ”intervjuad av en AI-medarbetare” eller kallade de boten faktiskt för ”kollega?! 

Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det

Jag kollar upp dessa tester: AON Switch Challenge. Är det här något ni alla som jobbar på företaget har gjort och klarat av? Min Chalmers-utbildade pappa som haft ledande chefspositioner inom näringslivet i alla år, kliade sig i huvudet och undrade vad tusan det här var. Vilka resultat skriver ni i styrelsen, bara för att ha en referens att jämföra mig med? Jag antar att ni alla skrivit dessa tester innan ni ber blivande kollegor göra det. 

Längst ner i mailet från er rekryteringsfirma läser jag: 

”Varför tester? Och svaret: För att vi vill göra så rättvisa och opartiska beslut som möjligt. Där alla sökande får likvärdiga chanser att visa upp sin kompetens och potential som ledare. Vi kallar det fördomsfri rekrytering. Och ett av stegen som hjälper oss vara fördomsfria är dessa digitala rekryteringstester. 

Lycka till och hör av dig om du har några funderingar!”

Ett ord som också kommer till mig är omänskligt

Jo, jag har några funderingar: 

1. Skulle ni inte kunna be mig göra testerna innan ni ber mig skicka in en ansökan om ni bara läser de kandidaters ansökningar som skrivit ”rätt” på testerna. När jag ansöker om en roll gör jag det med själ och hjärta och slösar helst inte min tid om ni inte ens vill läsa min ansökan.

2. Hur går ett sådant här förfarande hand i hand med att rekrytera till organisationer där man jobbar med människors psykiska hälsa? Jag förstår att det här säljs in som ”rättvist” men ett ord som också kommer till mig är omänskligt. Att ett sådant här bemötande skapar enorm ångest hos de flesta kandidater är inte svårt att förstå

3. Mer av ett påstående än en fundering: Kandiderar är människor, inte brickor i ett spel att dribblas runt med. 

Jag antar att jag med detta mail skjutit ut mig ur processen, men då får det vara värt det för att stå upp mot denna ångestdrivande karusell det utvecklat sig till att söka en ny tjänst.

/Ylva Forner, projektledare och kommunikationsexpert. 

Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm